MP: Därför KU-anmäler vi regeringen

Sverige har länge haft en styrka i ett utrednings- och remissförfarande präglat av noggrannhet och sakkunskap. Det gör att våra lagar står sig starka rent kvalitativt, inte minst i grundläggande frågor om mänskliga rättigheter och skydd mot diskriminering. Nu ser vi dock stora brister i hur regeringen bereder lagförslag. Därför KU-anmäler Miljöpartiet regeringen.

Nonchalans i utredningsförfarandet

Under hela mandatperioden har regeringen fått omfattande kritik för sitt sätt att hantera beredningskravet i regeringsformen. Det handlar om påskyndade lagstiftningsprocesser där utredningstider och remisstider ofta är korta, om utredningar som redan från start har direktiv med tydliga krav. Det handlar också om att synpunkter från såväl remissinstanser och Lagrådet ignoreras, om att stora utredningar får en ensamutredare, och så vidare.

Denna nonchalans i utrednings- och remissförfarandet från regeringens sida får allvarliga konsekvenser. Det påverkar lagarnas kvalitet, inte minst i grundläggande frågor om mänskliga rättigheter och skydd mot diskriminering. Till och med regeringens egna myndigheter har varnat för att förtroendet för lagstiftningsprocessen riskerar att urholkas när regeringen på allt lösare grunder driver igenom nya lagförslag.

Regeringen struntar i remissinstanserna

Ett syfte med att beredningskravet ser ut som det gör är att förslag ska bli ordentligt belysta och konsekvenserna, så långt det är möjligt, bli klarlagda. Det är bra och stärkande för vår demokrati, för rättssäkerheten och för själva effektiviteten i lagstiftningen. När regeringen väljer att gå i motsatt riktning, får vi också motsatt resultat. Det är djupt oroande att regeringen, i frågor med mycket långtgående konsekvenser för rättighetsskyddet, väljer att bortse från invändningar från remissinstanser som har stor kunskap inom området. Eller att remissinstanser ges så kort tid att analysera och ta ställning till den stora mängd förslag som presenterats på inte minst rättsområdet.

Det är djupt oroande att regeringen, i frågor med mycket långtgående konsekvenser för rättighetsskyddet, väljer att bortse från invändningar från remissinstanser som har stor kunskap inom området

Ett tydligt exempel är utredningen om straffbarhetsålder. I utredningsdirektiven fanns tydliga krav på vad utredningen skulle presentera och när utredningen väl gick ut på remiss, fick de 126 remissinstanserna enbart 62 arbetsdagar på sig att svara. En tungt överhängande majoritet av dessa remissinstanser avstyrkte helt förslaget, och sju av nio experter i utredningen motsatte sig en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Trots den omfattande kritiken föreslog regeringen i utkastet till lagrådsremiss en ytterligare sänkning av straffbarhetsåldern till 13 år.

För kort svarstid

Ett annat exempel är promemorian om hur Sverige ska anpassa svensk lagstiftning till EU:s nya migrationspakt. Promemorian behandlar en mängd omfattande och komplex uppsättning regler, men även här fick remissinstanserna mycket kort tid på sig att svara på den mer än 1500 sidor långa utredningen: sex veckor, mellan den 24 november och 7 januari. Vilket således inkluderar jul- och nyårshelger. Flera remissinstanser påpekade att de hade stora svårigheter att lämna fullgoda svar på grund av den korta svarstiden.

Även det faktum att mängden propositioner från justitiedepartementet varit stort, och blir ännu större våren 2026, måste uppmärksammas. Det försvårar för remissinstanser, organisationer, civilsamhälle och opposition att ha en ordentlig överblick över vad som sker.

Regeringen måste respektera grundlagens beredningskrav, men allt mer pekar på att den inte gör det. Därför KU-anmäler Miljöpartiet regeringens hantering av utredningsförfarandet, för att konstitutionsutskottet ska granska om hanteringen är förenligt med kravet på beredning enligt regeringsformen.