Lämna den populistiska energipolitiken på historiens skräphög

Har det någonsin i modern tid funnits en så stor diskrepans mellan den politiska debatten och verkligheten, som det vi de senaste åren sett inom energipolitiken? 

I verkligheten har Sverige ett enormt stort elöverskott och EU:s billigaste elproduktion. Under 2024 hade vi en nettoexport under hela 8 640 timmar, och nettoimport under enbart 144 timmar. Men det är inte riktigt den bild allmänheten har. Det finns en tro att priserna skjuter i höjden de timmar vi importerar el, men istället är det så att vi importerar kontinentens elpriser även när vi exporterar el.

Ett högt elpris enskilda timmar kan drabba de relativt få som betalar timpris, men inte kan eller vill styra tiden för sin förbrukning, men resulterar också i tidningsrubriker som oroar även de som sitter tryggt med fasta elavtal. På dessa känslostormar tycks energiministern vilja rida, genom att hävda att det är vindkraften som orsakar höga elpriser, och att lösningen är ny kärnkraft till vilket pris som helst. Detta trots att allt talar för att tillskott av ny elproduktion, även i form av kärnkraft, kommer att leda till en ännu större prismässig berg- och dalbana på elmarknaden.

Det behövs ett nytt prissättningssystem

En dellösning på problematiken är att EU måste införa ett nytt prissättningssystem på el. Det räcker inte med småjusteringar som att införa fler elprisområden i Tyskland, som debatteras. Det som krävs är ett stabilt och teknikneutralt system, som ger långsiktig trygghet både för elanvändare och elproducenter. 

Det är inte långt ifrån att hela Sveriges elproduktion från vindkraften kan exporteras. Detta är en enorm styrka nationalekonomiskt. Varför ser inte energiministern den nyttan?

Det vi måste göra på nationell nivå är att flytta fokus från att öka elproduktionen till att kapa effekttopparna de fåtal timmar per år som vi har ont om el. En hotellägare som under ett fåtal nätter har brist på sängplatser, men resten av året har en gigantisk överkapacitet, skulle inte få för sig att prioritera en ökning av antalet rum framför att försöka öka beläggningen andra tider på året. Men tyvärr är det precis så bakvänt energiministern och regeringen agerar just nu. Det som måste prioriteras är energi- och effekteffektivisering i alla dess former. Det måste bli mer lönsamt att styra sin elanvändning från tider med hög belastning till tider då efterfrågan på el är lägre. Ofta är det få timmar det gäller, så det kan till exempel räcka långt att välja tillfälle för att ladda bilen. 

Att mer kärnkraft däremot inte minskar elprisets volatilitet är Frankrike ett tydligt exempel på. I december stod kärnkraften för 75 procent och vindkraften för 10 procent av elproduktionen i Frankrike. I Sverige stod vindkraften för 36 procent och kärnkraften för 27 procent. Under perioden var elpriset i Frankrike i genomsnitt dubbelt så högt som i Sverige, samtidigt som variationerna var ungefär lika stora, från 0 kr till 3,50 kr/kWh. Ingen producent kan fortsätta driva verksamheten med nollpris, och ett elpris på flera kronor/kWh ger inget incitament till att elektrifiera transport- och industrisektorerna, vilket i sin tur är nödvändigt för att klara klimatmålen. Alla vinner därför på ett mer stabilt och förutsägbart elpris.

Varför ser inte energiministern nyttan?

Vindkraften i Sverige slog 2024 återigen nytt produktionsrekord, och producerade för första gången mer än 40 TWh el under ett år - det är en ökning med 7,4 TWh jämfört med 2023. Även Sveriges nettoexport av el slog nytt rekord 2024, och landade på hela 33,2 TWh. Det är alltså inte långt ifrån att hela Sveriges elproduktion från vindkraften kan exporteras. Detta är en enorm styrka nationalekonomiskt. Varför ser inte energiministern den nyttan? 

Till skillnad mot kärnkraften är vind- och solkraften decentraliserad, med produktion över hela landet och med olika ägare, från småskaliga investerare till stora energibolag. Att en högerregering inte stöttar en sådan struktur, utan i stället vill bygga ut skattesubventionerad storskalig produktion är minst sagt både bakvänt och förvånande.

Låt 2025 bli året då en populistisk energipolitik lämnas på historiens skräphög, och där vi i stället får en energipolitik baserad på verkligheten, och med reformer som löser verkliga problem i stället för påhittade problem.