Kriget i Gaza hänger ihop med klimatkrisen

Jag brukar se mig själv som en relativt optimistisk och hoppfull person. Men jag tror att hopplösheten slår extra hårt i dessa tider. I snart två år har vi bevittnat ett folkmord i realtid på sociala medier, medan världens ledare passivt tittar på. 

När Greta Thunberg mot slutet av 2023 slog fast att det inte blir någon klimatkamp utan grundläggande mänskliga rättigheter, och att kampen för klimatet därför är kopplad till de grymheter som utspelar sig i Gaza, möttes hon av en hel del skepsis – inte minst på hemmaplan.

Weekendavisens Christian Bennike skrev då att det som sker i Gaza inte har något med den gröna omställningen att göra, och att sammankoppla de båda snarare skadar än gynnar klimatkampen.

Den slutsatsen är fel. Den är fel därför att rätten till liv i Gaza och strävan mot en hållbar framtid faktiskt är tätt sammanlänkade med varandra.

Även om vi löser ett problem, består andra

Kampen för klimatet är nämligen inte bara ett världsomfattande byggprojekt. Vi löser inte de ekologiska kriserna enbart genom att slå upp fler vindkraftverk eller att installera nya solceller. 

Det beror på att energieffektiviseringen och utbyggnaden av förnybar energi motverkas av ett ökande energibehov. Detta kallas för ”rebound-effekten”: Vi producerar mer grön energi, men så länge den totala energiförbrukningen ökar i samma takt tränger den inte undan de fossila bränslena. Och då har vi inte kommit någonstans.

Det finns bara ett tillvägagångssätt: Systematiska problem kräver systematiska lösningar. 

Dessutom handlar klimatkrisen inte bara om ett koldioxidproblem. Just nu överskrider vi flera planetära gränser, som bland annat rör biologisk mångfald, utnyttjandet av mark, avfall, plast, kemikalier och mycket mer. 

Det är naivt att tro att vi kan lösa dessa komplexa problem utan att göra upp med de ekonomiska och politiska maktstrukturer som ligger bakom dem. 

I själva verket riskerar vissa av de förslag som läggs fram för att sakta in den globala uppvärmningen att förvärra andra problem, som till exempel att öka efterfrågan på knappa resurser som litium och koppar. 

Det finns bara ett tillvägagångssätt: Systematiska problem kräver systematiska lösningar. 

Kriget i Gaza och den fossila kapitalismen

De maktstrukturer som eldar på de ekologiska kriserna har skapats av samma system som gör det möjligt för en militariserad stat att förfölja och mörda en hel befolkningsgrupp inför öppen ridå – utan att någon ingriper. 

Både klimatkrisen och det pågående folkmordet i Gaza möjliggörs av det som den svenska humanekologen Andreas Malm kallar för den fossila kapitalismen – vilket är benämningen för ett system som konsekvent sätter vinst och geopolitiska intressen framför människoliv. Vi ser det i Gaza och på andra håll runt om i världen. 

Det är ett system med rötter i kolonialismens historia där vi för övrigt hittar ursprungskällor till många av vår tids maktstrukturer. Kolonialismens kopplingar till i dag är många, men två aspekter är särskilt relevanta att lyfta fram. 

Mönster från kolonialismen finns kvar

Den första rör tillgång till resurser och mark. Kolonialmakterna lade anspråk på stora territorier med syfte att utvinna och kontrollera värdefulla naturresurser. 

I dag upprepas detta mönster i den gröna omställningens namn, då litiumgruvor och andra projekt för förnybar energi etableras i det globala syd utan samtycke från lokalbefolkningarna. 

På samma sätt handlar Israels långvariga ockupation av Palestina i hög grad om kontroll över land, resurser och rörelsefrihet. 

Den andra aspekten handlar om hur människoliv rangordnas. Kolonialismen rättfärdigades av idén att vissa människor var mer värda än andra – ett tankesätt som fortfarande präglar den globala klimatpolitiken. 

Vi ser det i att länder i det globala nord fortsätter att konsumera långt över planetens bärkraft, samtidigt som konsekvenserna i allt högre grad drabbar det globala syd. 

Och vi ser det särskilt tydligt i Västvärldens passivitet inför folkmordet i Gaza. Den tystnad som omger det lidande som palestinierna upplever hade inte varit möjlig om inte världen – medvetet eller omedvetet – fortfarande präglades av en avhumanisering av bruna kroppar. 

Gör upp ett ohållbart politiskt och ekonomiskt system

Om vi ska ha en verklig chans att avvärja de värsta konsekvenserna av de pågående ekologiska kriserna –  och samtidigt undvika att upprepa och förstärka historiska orättvisor – måste vi tänka långsiktigt. 

Vi måste inse att det inte bara handlar om att ”lösa” problemen med koldioxidutsläppen för att nå klimatmålen för 2030 eller 2050. Det handlar också om att skapa en ny, mer hållbar och rättvis världsordning, där de maktstrukturer som ligger bakom många av dagens kriser inte längre finns kvar. 

Vi måste samtidigt göra upp med ett politiskt och ekonomiskt system som främst gynnar en liten elit i det globala nord.

Självklart ska vi bygga fler vindkraftverk och nya solceller. Och självklart måste vi ta ansvar för att minska vårt ekologiska avtryck – särskilt i den rikare delen av världen. Men det räcker inte. 

Vi måste samtidigt göra upp med ett politiskt och ekonomiskt system som främst gynnar en liten elit i det globala nord, och som konsekvent sätter tillväxt framför människoliv – inte minst vår gemensamma framtid på den här planeten. 

Det handlar inte om ett antingen eller – utan om både och.