Jobbet i Svenska kyrkan blev en mardröm

I maj 2011 påbörjar prästen Maria sin tjänstgöring i ett pastorat i en mindre ort i Sverige. Hon är då 52 år, högutbildad och hade arbetat som präst i 15 år.

— Jag såg verkligen fram emot att flytta till orten och påbörja min tjänstgöring, säger Maria, som egentligen heter något annat.

Men smekmånaden infinner sig inte. Ingen bostad står klar som utlovat, ingen introduktion ges och arbetsbelastningen är allt annat än rimlig. Under det första året arbetade hon 155 procent. Bland annat skulle hon dra i gång projekt, hålla kurser i folkrätt och anordna kulturaftnar.

— Det var ett skriande behov av personal, men jag räckte inte till. Kyrkoherden tyckte inte att jag dög.

Kollegorna pratade med chefen

Efter att under den första sommaren ha lett ett konfirmationsläger upplever hon att kollegorna hade synpunkter på hur hon skötte sitt arbete. Men i stället för att samtala direkt med henne, gick de till hennes överordnade. Denne kontaktade inte Maria. Händelsen reddes aldrig ut.

— Mina kollegor hade bildat sig en uppfattning om mig. Jag kom aldrig in i leken. Ett exempel är att en diakon gjorde fula grimaser när jag uttalade mig på ett arbetsplatsmöte.

Maria tar upp händelsen med diakonen som tog det vidare till kyrkoherden. Denne sa till Maria: ”Hör och ser du saker vi andra inte ser?”

Tyst vid fikabordet

Hon fortsätter att arbeta med bildterapi för asylsökande, syföreningar, hålla andakter på äldreboenden, församlingsarbetet, gudstjänster, dop, vigslar och begravningar. Men hon känner sig mer och mer utanför. Vid fikabordet tystnar det när hon är med.

— Kyrkoherden sa offentligt att de gärna släpper mig och att man inte skulle fråga mig för jag vet inget.

En annan präst anställdes år 2016. Denne kom snabbt in i arbetslaget och accepterades.

— Samtidigt hälsade inte personalen på mig. Ofta vände de ryggen till när jag var i närheten. Däremot observerade de om jag gjorde något fel. Då talade de med kyrkoherden.

Neurologisk utredning

Maria berättar att hon ofta tar initiativ, har stort yrkeskunnande och kan sin teologi. Men av sin chef får hon höra att hon inte fungerar. Flera arbetsuppgifter tas nu ifrån henne och hon beordras till en neurologisk utredning.

Den genomförs och resultatet visar på god språklig kompetens. Men den exekutiva förmågan var låg såväl som arbetsminnet. Psykologen lyfter flera insatser som kan göras för att underlätta för Maria men inga åtgärder genomfördes.

— På omvägar fick jag höra att flera ur personalen hävdat att jag hade ADHD. Det hade jag inte.

Självkänslan är på noll och när kyrkoherden beordrar ut henne på ett uppdrag skakar hon av gråt under bilresan dit.

”Läkarna undrade varför jag kom dit”

Maria genomför också en datortomografi av hjärnan. Ryggmärgsprov tas och hennes kognitiva resurser bedöms. Utredningen visar att hennes arbetsförmåga är 100 procent. Inga tecken på Alzheimers eller ADHD konstateras.

— Läkarna undrade varför jag kom dit.

Maria berättar att det aldrig var tal om att försöka förstå varandra genom samtal. Under de sista åren på arbetsplatsen hade hon närvaroskyldighet men nästan inga uppdrag.

— Jag kunde hålla i andakter på äldreboenden men fick inte hålla i begravningar eller i vigslar. Jag skulle vara på plats i kyrkan men inte vara aktiv.

Stress kan orsaka uppmärksamhetsstörning

Kyrkoherden vill förhandla ner Marias tjänst och beordrar henne att gå till Försäkringskassan. Handläggaren där förklarar att uppmärksamhetsstörning är ett symptom som kan vara förorsakat av antingen ADHD, Alzheimers eller vanlig stress, men utgör i sig ingen diagnos. Det går därför inte att sjukskriva sig eller förhandla ner tjänsten med det som orsak. Uppmärksamhetsstörning var i Marias fall förorsakat av stress på arbetsplatsen.

— När man utsätts för stress i form av vuxenmobbning sjunker den exekutiva förmågan. Även arbetsminnet påverkas, säger Maria.

Maria är nu hårt påverkad av allt som hänt. Men det skulle bli värre. Att hon hade rest sig upp för tidigt under en begravning räknades som ett stort fel. Hon fick inget lönepåslag. Inte heller lönesamtal.

— Jag fick i stort sett stå kvar på min ingångslön under hela arbetsperioden. Till slut hade jag inga rättigheter, säger Maria.

Stöttades av en präst

Under den här perioden stöttades hon av en numera pensionerad präst. Både han och Maria var aktiva inom kommunpolitiken.

— Hans stöttning gjorde att jag orkade fortsätta. Vi kunde hjälpa varandra.

Jag kontaktar den pensionerade prästen som bekräftar det Maria säger. Han berättar att han försökte hjälpa Maria och att han uppfattade henne som klok, professionell och med fin medkänsla.

— Jag deltog under lång tid i hennes bibelstudiegrupp. Där fanns inget att anmärka på. Maria har en väl utvecklad förmåga att lyssna på folk och vi fick väldigt fin kontakt. Det som hände måste ha berott på personligt agg från kyrkoherdens sida.

År 2019 skulle Marias tid på arbetsplatsen ta slut. En dag i juni går Marias chef förbi hennes rum och säger att de ska ses för samtal dagen därpå.

— Ta med din man, sa hon. Men hon nämnde inte att det handlade om en uppsägning.

Kritik samlades i en pärm

Maria anar att något var på gång. Hon kontaktar facket som förstår att Maria var ensam och utfryst. Facket och en representant från Svenska Kyrkans arbetsliv deltar i mötet. Under sammankomsten öppnar chefen en pärm. I den har hon listat alla Marias fel.

— Min chef hade under lång tid och utan min vetskap inhämtat information från medarbetare och förtroendevalda. Det hade hon samlat i en pärm. Där stod personliga omdömen om mig, där var och en i arbetslaget riktat kritik mot mig. I första hand riktade de in sig på att såga mig som person, mer än för det jag gjort.

Handlingarna som väckt irritation var bland annat att Maria hade köpt in för mycket mat till en sopplunch och att hon skickat för fina inbjudningskort till ett 80-års jubileum.

Facket konstaterar att Maria inte gjort något fel i sak, men att tillitsbrist präglade hela arbetssituationen.

Maria slutar kort därefter. För att ta sig framåt i livet pratar hon med en psykolog, målar och försöker se prövningarna som svårigheter som kan fördjupa hennes kristna tro. Men det har inte lyckats hela vägen. Sorgen hörs i hennes röst.

— Jag har blivit nojig, har svårt med tilliten och jag tror att jag hela tiden missbedöms.

Vikariat i ny stad

I dag är hon 62 år och har flyttat till annan ort. Arbetet som präst i den nya församlingen går bra. Om några år går hon i pension.

Maria vill se att facket får större inflytande i arbetsmiljöfrågor.

— Facket borde tidigt kunna gå in och reda ut konflikter i församlingar när parterna inte klarar det på egen hand. Till exempel när seriösa lönesamtal och utvecklingssamtal inte förs.

Domkapitlet är en förlegad form av tillsynsverksamhet, menar Maria som anser att det vore bättre om resurser satsades på HR-utbildad personal som kan stötta vid behov.

— Genom handledning och stöttning kan varje arbetstagare komma vidare och utvecklas. Präster kan lyfta fram sina kollegers förtjänster. Tillrättavisningar kan tas i enskilda samtal, säger Maria.