Hur länge kan staten ducka samefrågorna?

Under de senaste åren, allt sedan Högsta domstolen meddelade sin dom i det så kallade Girjasmålet har samiska frågor och i synnerhet markrättigheter debatterats flitigt i ledarartiklar, hos tankesmedjor, lobbyister och intresseorganisationer.

Flera av debattinläggen i dag görs av framträdande personer och/eller organisationer i samhället, och inte sällan har de lösningar på den ”samiska rättighetsfrågan”. Lösningar som allt för ofta tar sin utgångspunkt från en bristande kunskap om rennäringen, samebyarna och urfolksrättigheters bakgrund och innehåll.

Riksdag och regering undviker debatten 

Frågan om renskötselns utövande och samebyarnas rättigheter lyfts ofta fram av politiker som laddad och komplicerad, något som vi ställer oss frågande till. Även om det finns människor som anser att rennäringen inte ska skyddas vet vi ändå att de flesta i Sverige stödjer tanken om att renskötseln ska kunna överleva och bestå. Att våra frågor lyfts och synliggörs är därför bra.

SSR har också flertalet gånger begärt möte med ansvariga ministrar för att lyfta våra frågor, där vi möts av svaret att deras kalendrar är fulltecknade

Det finns dock en viktig aktör som i dag saknas i debatten, och som snarare tenderar att ducka när det kommer till samiska rättigheter: Politikerna i Sveriges riksdag och regering.

Samepolitik utan resultat 

Under arbetet med Renmarkskomittén lyftes politiska röster om att utredningens förslag inte skulle få politiskt gehör i riksdagen, den rättsliga analysen speglade helt enkelt inte det önskvärda resultatet. Samiska rättigheter visade sig vara starkare än vad staten genom politikerna tidigare erkänt.

När utredningen lades ner har också den politiska debatten tystnat. Att frågorna inte längre är aktuella märks på flera plan. SSR har också flertalet gånger begärt möte med ansvariga ministrar för att lyfta våra frågor, där vi möts av svaret att deras kalendrar är fulltecknade.

Svensk samepolitik har det senaste decenniet varit föremål för ett flertal viktiga statliga utredningar.

Utöver denna kan också nämnas Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169 SOU 1999:25, En ny rennäringspolitisk (SOU 2001:101), Samernas sedvanemarker SOU 2006:14, Vissa samepolitiska frågor (DS 2009:40), nu senast den nedlagda Renmarkskommittén.

Den gemensamma nämnaren är att de alla har avpolletterats och inga egentliga lagstiftningsåtgärder har vidtagits under en mycket lång tid.

”Våra frågor blir liggande och olösta”

Det är således ingen underdrift att påstå att svenska regeringar i modern tid haft mycket svårt att slutföra och lagstifta i frågor som rör en modern samepolitik. Det är också där domstolarna har fått träda in. Hovrätten för Övre Norrland kommenterar detta särskilt i sitt avgörande det så kallade Nordmalingsmålet från 2011, vilket får anses unikt i sitt slag.

Våra frågor blir liggande och olösta, till synes för oöverskådlig framtid, samtidigt som frågor om hur stora markområden inom renskötselområdet ska användas för konkurrerande markanvändning ökar i en allt snabbare takt.

Vi efterlyser en samepolitik som säkrar att renskötseln och den samiska kulturen även i framtiden skall vara såväl livskraftig som hållbar

Avsaknaden av politisk vilja medför inte bara att våra rättigheter åsidosätts utan möjliggör också för att konfliktytorna befästs och att svåra konflikter uppstår och tillåts fortgå, där de renskötande samerna ofta framställs som syndabockar.    

En rättsstat som Sverige, som i alla sammanhang utom det samiska gärna framhåller vikten av att värna om mänskliga rättigheter, bör inte konsekvent kunna fortsätta att undvika våra frågor.

Det måste till förändringar, såväl vad gäller synen på våra rättigheter som den lagstiftning som skyddar dessa, och det måste utformas i enlighet med de rättigheter som samebyarna enligt lag och praxis har. Även om det ofta synes vara politiskt svårsmält.

Rättsstatens trovärdighet står på spel

Ytterst handlar denna fråga om rättssäkerhet och demokrati, där majoriteten av våra medlemmar, samebyarna många gånger upplever att de är rättslösa. Det är inte bara ovärdigt i ett rättssamhälle, utan sätter också de demokratiska och rättsliga principer staten säger sig värna om ur spel. Är det beröringsskräck som ligger bakom politikernas ovilja att agera?

Vi efterlyser en samepolitik som säkrar att renskötseln och den samiska kulturen även i framtiden skall vara såväl livskraftig som hållbar och som är baserad på rättsliga grunder och gällande rätt samt ett tydliggörande av vår egen samiska rättsuppfattning.

Vi tror att alla skulle vinna på en process där en mångfald av samiska intressen fanns representerade i ett sådant arbete, självklart vi är beredda att ta vårt ansvar för en sådan process. För oss handlar frågan om respekt och erkännande av våra upparbetade rättigheter, för renens behov, för att bevara våra betesmarker och kulturlandskap som vi förvaltat under tusentals år.

Den 9 september 2025 inleddes riksdagens nya arbetsår. Ett arbetsår som avslutas med riksdagsvalet 13 september 2026.

Är detta året som vi kommer att få se och höra svenska politiker lyfta våra frågor, eller kommer politikerna fortsatt låta frågan styras av lobbyister, ledare och tankesmedjor?