Hellre ett lägre men seriöst klimatmål till 2040

Den nya tyska regeringskoalitionen mellan CDU/CSU och SPD ställer sig bakom EU-kommissionens förslag: till 2040 ska unionen ha minskat EU:s nettoutsläpp med 90 procent jämfört med 1990.

Radikal omläggning av klimatpolitiken

Men det tyska stödet är villkorat. Upp till till tre av de 90 procenten ska kunna uppnås på andra sätt än genom utsläppsminskande åtgärder inom unionen, vilket både principiellt och i realiteten är ett väsentligt avsteg från nuvarande EU-politik.

Om övriga medlemsstater skulle gå med på det tyska kravet innebär det en radikal omläggning av unionens klimatpolitik. Det skulle skapa oklarhet kring vad unionens klimatarbete egentligen syftar till, och därmed också tvekan och osäkerhet bland de investerare och aktörer som driver den gröna omställningen.

Samtidigt är det uppenbart att de radikala förändringar som har följt i spåren av Donald Trumps maktövertagande ändrat förutsättningarna för den europeiska klimatpolitiken. I ett redan besvärligt läge, som Trump har gjort ännu besvärligare, tvingas vi acceptera att det kommer att bli svårt för kommissionen att få samtliga medlemsstater att ställa sig bakom ett 2040-mål på minus 90 procent med samma struktur som gäller för 2030-målet på 55 procent (bland annat att enbart utvecklingen inom unionen beaktas). När medlemsstaterna ska formulera sitt gemensamma åtagande under Parisavtalet är det enighet som gäller.

Tyskarna har fel

Den tyska lösningen är inte svaret, det vill säga att göra målnivån otydlig i ett försök att dölja den ambitionssänkning som har blivit politiskt oundviklig. Det är viktigare att värna EU-målets integritet och tydlighet än att hålla fast vid siffran 90 procent. Det är bättre att avstå från att blanda samman reella, omsorgsfullt bokförda och trovärdiga utsläppsminskningar inom EU med insatser i andra länder av mer eller mindre tvivelaktig kvalitet.

Det är säkerligen möjligt att åstadkomma utsläppsminskningar i andra länder till lägre kostnad än inom EU, och det bör uppmuntras på alla sätt. Men att fastställa hur stor utsläppsminskningen blir om man stöttar elmopeder i Ghana, ett aktuellt svenskt exempel, låter sig inte göras på ett seriöst sätt. Att klimatnyttan inte går att fastställa betyder naturligtvis inte att stödet är omotiverat, men att blanda samman den här typen av insatser med effekterna av till exempel en skärpning av EU:s utsläppshandel är oseriöst och omotiverat.

Om övriga medlemsstater skulle gå med på det tyska kravet innebär det en radikal omläggning av unionens klimatpolitik. 

Systemet med internationella klimatkrediter handlar praktiskt taget alltid om mycket handfasta, konkreta insatser i form av till exempel nya, mera effektiva förbränningsanläggningar, trädplantering – eller elmopeder. Man kan dock fråga sig hur effektiva dessa åtgärder egentligen är på sikt om länderna inte samtidigt justerar de incitament företag och befolkning möter i form av till exempel koldioxidskatter eller utsläppshandel.

Hellre 87 procent än 90 procent med kryphål

Naturligtvis skulle utväxlingen på svenska klimatmedel vara mycket större om vi kunde bidra till att stärka de övergripande incitamenten för minskade utsläpp i Ghana, än den som följer av nuvarande punktinsatser à la elmopeder.

Om EU väljer att ersätta utsläppningsminskningar på hemmaplan med exempelvis stöd till Ghana att ändra sin energibeskattning – hur ska utsläppseffekterna av en sådan satsning mätas och bokföras relativt unionens 2040-mål?

Min slutsats är att ett 2040-mål på ”bara” minus 87 procent enligt nuvarande målstruktur är ett mera kraftfullt och trovärdigt EU-åtagande än ett mål på minus 90 procent, som delvis uppnås med åtgärder i andra delar av världen. Jag uppmanar både den svenska regeringen och Sveriges Europaparlamentariker att driva den här linjen i förhandlingarna.