Hanteringen av vattenkraftens framtid är ett haveri i slow motion

Det är svårt att hitta ett tydligare exempel på politisk handlingsförlamning än den nationella planen för omprövning av vattenkraften. I snart 20 år har riksdag och regering talat om behovet av moderna miljövillkor, rättssäkerhet för kraftverksägare och balans mellan miljö och energiförsörjning.

Ett haveri i slow motion

Resultatet? Ett haveri i slow motion. Trots otaliga utredningar, tillkännagivanden och förordningsändringar står vi fortfarande utan en fungerande process. Den senaste ”reparationen” – regeringens förordningsändringar – har av branschföreträdare kallats ett skämt. Och när Vattenkraftens miljöfond nyligen beslutade att skjuta upp utbetalningar till efter mars 2026, är det ett tydligt tecken på att även fondens ägare saknar förtroende för statens förmåga att styra upp situationen.

Man kan fråga sig: handlar det om politisk oförmåga – eller saknas viljan helt? Det är inte längre en fråga om tid. Vattenlagen 1918 (ÄVL), som lade grunden för svensk vattenrätt, tog mindre än ett decennium att ta fram. Att ompröva villkoren för befintliga kraftverk borde inte vara mer komplicerat än att skapa ett helt nytt rättsområde från grunden.

Ansvariga politiker duckar

Ändå har vi under snart två decennier sett hur ansvariga politiker duckar, skjuter upp, och lämnar avgörande frågor till myndigheter som saknar tydlig styrning. Riksdagen har tillkännagivit att den småskaliga vattenkraften ska räddas, att processen inte får bli ”mer kostnadskrävande än nödvändigt”, och att ägarna inte ska ”köras över”. Men dessa ord har inte omsatts i praktisk politik.

Att ompröva villkoren för befintliga kraftverk borde inte vara mer komplicerat än att skapa ett helt nytt rättsområde från grunden.

Konsekvenserna är allvarliga. Ägare till småskaliga kraftverk lever i rättsosäkerhet, med hot om utrivning och kostsamma miljöprövningar. Miljömålen för vattenmiljöer riskerar att undermineras av otydliga regler och bristande samordning. Sveriges elsystem förlorar viktig reglerkraft och lokal produktion – mitt i en tid av elektrifiering och geopolitisk oro.

Planen har havererat

Det är dags att kalla saker vid deras rätta namn. Den nationella planen har havererat. Och ansvaret ligger hos riksdag och regering, som under 20 år har misslyckats med att leverera det som utlovats: en rättssäker, effektiv och balanserad omprövning av vattenkraften.

Om viljan finns, måste den nu omsättas i bindande riktlinjer, tydlig styrning av myndigheter och en konkret plan för hur miljö och energibehov ska vägas mot varandra. Om viljan saknas – då bör man åtminstone ha modet att säga det öppet. För det svenska folket, för miljön och för energisystemet är det inte längre acceptabelt att vänta.