Frikyrkan bör säga nej till åsiktsregistrering i demokratins namn

Frikyrkan står inför ett vägskäl.

I takt med att samhällsdebatten hårdnar hörs allt oftare röster som förespråkar ny grepp för åsiktsregistrering och matrikelkrav för statsbidrag till trossamfund.

Dessa förslag, som ofta framställs som nödvändiga för att bekämpa extremism eller öka tryggheten, utgör i själva verket ett allvarligt hot mot våra mest grundläggande demokratiska principer: frihet, solidaritet och det civila samhällets oberoende.

Som flykting från Chile bär jag med mig en smärtsam erfarenhet av att ha tvingats lämna mitt hemland.

Dessa friheter är inte bara rättigheter – de är demokratins grund.  

Denna bakgrund gör det för mig djupt oroande att se hur frikyrkan i Sverige nu tycks böja sig för kravet från Myndigheten för stöd till trossamfund på att övervaka sina egna medlemmar. När jag ser den här typen av krav och anpassning, kan jag inte låta bli att dra paralleller till det förtryck jag flydde ifrån.

En grundläggande mänsklig rättighet

Friheten att utöva sin tro, att samlas utan fruktan för statlig inblandning eller intern övervakning, är en grundläggande mänsklig rättighet som jag har sett krossas en gång förut.

Att Myndigheten för stöd till trossamfund vill att frikyrkorna registrerar sina medlemmar som deltar i kyrkans verksamheter eller att organisationer lämnar medlemsregister till myndigheter hotar yttrande-, religions- och föreningsfriheten.

Dessa friheter är inte bara rättigheter – de är demokratins grund.

Den gamla kyrkans vapenhus var en plats där man lade av sig sina vapen innan man trädde in i det heliga rummet – en symbol för fred och vördnad. Men vad händer om dagens ”vapenhus” i våra frikyrkor blir något helt annat?

Denna tanke är djupt oroande. Att behöva registrera sig för att få utöva sin tro i Guds hus är inte bara en skrämmande, utan närmast en totalitär tendens. Det strider mot grundläggande principer om personlig integritet och religionsfrihet.

Gränserna mellan stat och civilsamhälle suddas ut

Om vi tillåter detta, suddas gränserna ut mellan stat och civilsamhälle, och ett farligt prejudikat skapas där staten får insyn i, och potentiellt kontroll över, medborgarnas mest privata sfärer. Frikyrkorna, som historiskt har varit starka försvarare av individuella friheter, måste nu vara särskilt vaksamma på denna utveckling.

Historien är full av smärtsamma exempel på vad som händer när stater börjar registrera sina medborgare baserat på tillhörighet eller åsikter. Under förintelsen användes just sådana verktyg för att identifiera, isolera och slutligen förfölja judar. Att i dagens Sverige ens överväga liknande åtgärder, oavsett intention, är att trivialisera de historiska fasorna och svika vårt ansvar att lära av det förflutna. Vår solidaritet med de förtyckta folket innebär att vi aldrig får glömma att förföljelse ofta börjar med registrering.

Vilken typ av frikyrka vill vi bygga?

Argumenten för åsiktsregistrering och matrikelkrav från Myndigheten för stöd till trossamfund i demokratins namn klingar som en lovvärd intention att öka tryggheten eller bekämpa hot. Men vi måste vara vaksamma på hur dessa åtgärder faktiskt påverkar våra församlingar och samhälle på lång sikt. Att försvara friheten, värna religionsfriheten och civilsamhällets oberoende är avgörande för den svenska demokratins kärna och frikyrkans existens.

Vilken typ av frikyrka vill vi bygga: en där åsikter registreras, eller en där friheten är okränkbar?

Var är upproret? Var är modet?

Frikyrkan borde vara den första att resa sig. Men i stället ser vi en rörelse som hukar, som väger några bidragskronor mot sin integritet – och väljer tystnad.

Är det verkligen värt det? Att sälja ut sin självständighet för att få vara med i det statliga finrummet?

Vore det inte mer i linje med frikyrkans historia att säga nej. Säga att: vi registrerar inte våra medlemmars åsikter. Vi låter oss inte styras.

Det är dags att för oss som frikyrka  att vakna. Nej till åsiktsregistrering i demokratins namn.