EU:s kriskommissionär: Solidaritet fungerar om det brinner i ett hus, men inte i hela byn

INTERVJU. EU-kommissionen vill själv kunna förvärva och fördela skyddsutrustning för att undvika att länder lämnas i sticket under kristider - så som det blev med Italien, säger EU:s kommissionär för krishantering, Janez Lenarčič.

Det största problemet med den här pandemin är att vi står inför något okänt och något som ingen av oss tidigare har upplevt under vår livstid, säger Janez Lenarčič.
Det största problemet med den här pandemin är att vi står inför något okänt och något som ingen av oss tidigare har upplevt under vår livstid, säger Janez Lenarčič.Foto: Francisco Seco/AP

Av: Rikke Albrechtsen

BRYSSEL. Det finns något som Janez Lenarčič gärna vill reda ut.

– Folk säger att EU-kommissionen var för sent ute. Mitt svar är att det är inte sant. Kommissionen aktiverade sina krishanteringsmekanismer redan i januari.

– I slutet av januari höll vi vårt första pressmöte där vi förklarade vad kommissionen gjorde samt varnade för riskerna och uppmanade till förberedelser. Pressrummet var nästan tomt, säger EU:s kommissionär för krishantering från sitt kontor i Berlaymontbyggnaden, EU-kommissionens huvudkvarter, under ett videosamtal med Altinget och ett flertal andra europeiska medier.

I februari trodde länderna att de var förberedda. Ingen väntade sig det här. 

Janez Lenarčič, EU:s kommissionär för krishantering.

Den slovenska diplomaten har under de senaste månaderna befunnit sig mitt i den storm som rasar kring EU och responsen på covid-19. Anklagelserna är vida kända. EU har gjort fel. Det gjordes för lite och man reagerade för sent. Hårt drabbade länder, särskilt Italien, övergavs när det var som värst.

Ingen makt och ingen förberedelse

Stormen beror enligt kriskommissionären på två saker.

Den ena är att hälsa är ett område som EU i princip inte har några befogenheter över, och ett område där medlemsländerna hittills mycket tydligt har avvisat EU:s inblandning. Därför kunde Lenarčič och hans kollegor bara uppmana dem att hålla möten med varandra och att förbereda sig. Men det var mer eller mindre allt.

– Jag måste säga att det inte var särskilt många som var intresserade av vad vi hade att säga. Det är ett faktum, säger han.

Den andra saken är att ingen hade förutsett med vilken enorm hastighet det, som ansågs vara ett lokalt utbrott i Kina, plötsligt skulle vara utbrett över hela världen.

– I februari trodde länderna att de var förberedda. Ingen väntade sig det här, säger han.

– Vi kan inte beskylla någon regering i något medlemsland för att ha agerat med avsiktligt onda intentioner. Det största problemet med den här pandemin är att vi står inför något okänt och något som ingen av oss tidigare har upplevt under vår livstid. Vi hade ingen aning om vad vi hade att göra med.

Ingen svarade på nödropet

Som kommissionär för krishantering är Lenarčič ansvarig för den så kallade civilskyddsmekanismen, vilket är den nödsignal som andra länder kan aktivera om de behöver hjälp vid en oförutsedd katastrofsituation.

Det var den Italien använde när landets överväldigade sjukvård i slutet av februari, plötsligt stod inför en desperat brist på skyddsutrustning.

Problemet är att mekanismen bygger på att medlemsländerna på frivillig basis ska säga ja till att hjälpa till. EU-kommissionen själv har ”inget gömt förråd i källaren under Berlaymont där vi förvarar vårt lager med munskydd och handskar”, som Lenarčič formulerar det.

I en kaotisk tid när alla länder var rädda för att utbrottet skulle sprida sig bortom kontroll, visade den sig otillräcklig.

– Vid en tidpunkt fick inte Italien något svar på sitt rop på hjälp. Men det var en fråga om brist på skyddsutrustning, snarare än brist på solidaritet. När alla är berörda eller är rädda för att bli det, så är det svårt att dela med sig av något som man själv tror att man kan få användning för.

– När det brinner i ett hus i en by så kommer grannarna att hjälpa dig. Men om alla husen brinner så är det svårare för ett sådant system att fungera. Det är en av de objektiva begränsningarna som utbrottet har blottlagt. Det här systemet kan inte fungera korrekt vid tillfällen då alla EU:s medlemsländer är drabbade, säger han.

Vill ha EU-reserver

Lenarčič klargör att man snabbt gick med på att EU behöver ett strategiskt förråd av skyddsutrustning. Under mars månad lade kommissionen fram och antog ett förslag om att bygga ut den existerande mekanismen till att också omfatta ett gemensamt förråd med medicinsk utrustning, respiratorer, munskydd med mera. Medlemsländerna anmäler sedan intresse för att för EU-pengar förvärva och förvara utrustningen, som sedan fördelas till dem som behöver den mest.

Rumänien och Tyskland var de första att skriva under, och de första leveranserna från de gemensamma förråden har nu bland annat nått Italien.

Men EU-kommissionären vill gå ännu längre och helt räkna ut medlemsländerna ur ekvationen, med syftet att Kommissionen själv ska kunna besluta sig för att förvärva och förvara utrustning för att undvika att vara beroende av att medlemsländerna registrerar sig.

– Vi vill ändra på det så att Kommissionen kan ha ett eget utbud, köpa utrustning och förvara den. Det kan behövas om det kommer en andra våg av covid-19, eller ett utbrott av något annat som drabbar alla medlemsstater. Då kan vi behöva en sådan reserv där Kommissionen kan bestämma vart utrustningen ska skickas och var den mest behövs, säger Lenarčič.

Krisen förändrar attityder

Han är inte säker på att länderna kommer att gå med på idén, men poängterar att coronakrisen kan ha gjort medlemsländerna villigare att placera mer av den här sortens makt i Bryssel.

– Om någon innan krisen skulle ha försökt att ge EU-kommissionen nya befogenheter inom hälsoområdet och för inköp av medicinsk utrustning så hade det mött omedelbart motstånd. Medlemsländerna hade direkt påkallat subsidiaritetsprincipen, vilken innebär att vi på EU-nivå bara ska göra de saker som görs bättre gemensamt än i det enskilda medlemslandet, säger han.

– Den här upplevelsen har visat att det finns goda skäl att göra fler saker på hälso- och civilskyddsområdet på europeisk nivå.

Ta lärdom av oljekrisen

Kriskommissionären klarlägger också att det under inga omständigheter kan ersätta en god beredskap i de enskilda länderna.

– Medlemsländerna ska ha tillräckligt med material och medicinsk utrustning i lager inför en ny våg eller ett nytt utbrott, säger han.

– Det är samma idé som med oljan efter den stora oljekrisen på 70-talet då länderna beslutade sig för att ha reserver nog för att täcka 90 dagars förbrukning. Det kan göras något liknande för medicinsk utrustning så att det finns tillräckligt i lager både på en nationell nivå och på en europeisk nivå, säger han.

En annan läxa som han hoppas att länderna lär sig av krisen är att bli bättre på att prata med varandra och informera varandra, om det återigen skulle uppstå problem med samma gränsöverskridande karaktär.

– Nu bör det också finnas en bättre förståelse för hur man ska reagera. De första tidiga reaktionerna var inte särskilt samordnade. Det förekom ensidiga stängningar av gränser, vilket resulterade i långa köer och stoppade tillförseln av livsviktiga varor. Det är en läxa som vi alla bör minnas, säger Janez Lenarčič.

---

Artikeln är översatt från danska av Amanda Bergland. Artikeln publicerades för första gången på Altinget.dk den 5/5 2020.

Dokumentation

FAKTA

Janez Lenarčič är EU:s kommissionär för krishantering.

I hans arbetsbeskrivning ingår att samordna EU:s hantering av krissituationer, till exempel att styra den så kallade civilskyddsmekanismen, genom vilken länderna kan be om hjälp i nödsituationer.

Han ska också stärka ländernas förmåga att förebygga och förbereda sig inför krissituationer.

Lenarčič har en lång diplomatkarriär från den slovenska utrikesförvaltningen bakom sig. Han kommer närmast från uppdraget som landets EU-ambassadör i Bryssel.



E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00