Analys av 
Anders Gustafsson

En etiketterad utrikespolitik binder ris åt den egna regeringsryggen

Att etikettera sin utrikespolitik riskerar alltid att slå tillbaka mot en regering när den tvingas hantera krassa realiteter och då ställs till svars för vad den faktiskt gör.

Handel eller feminism? Vid ett besök i Teheran 2017 fick dåvarande handelsminister Ann Linde skarp kritik för att hon bar slöja. Som här tillsammans med Shahindokht Molaverdi, dåvarande minister för kvinno- och familjefrågor.&nbsp;<br>
Handel eller feminism? Vid ett besök i Teheran 2017 fick dåvarande handelsminister Ann Linde skarp kritik för att hon bar slöja. Som här tillsammans med Shahindokht Molaverdi, dåvarande minister för kvinno- och familjefrågor. 
Foto: Ebrahim Noroozi/TT, AFP
Anders Gustafsson

Ett av utrikesminister Tobias Billströms (M) första besked var att begreppet feministisk utrikespolitik skrotas. Frågan har sedan dess debatterats ibland annat i P1:s Godmorgon Världen, på DN:s ledarsida, i Omvärlden och på andra ställen.

Redan före valet hävdade Diana Janse, sedermera statssekreterare åt bistånds- och utrikeshandelsminister Johans Forsell (M), att den feministiska utrikespolitiken i själva verket har försvagat Sveriges ställning internationellt. 

I fallet Iran frontalkrockade idealen med verkligheten. Två gånger dessutom.

Visst kan det vara så att etiketten skymmer innehållet, som Billström sade. Men ett minst lika stort problem för en regering som vill sätta etiketter på sin utrikespolitik är nog beskaffenheten hos politikområdet som sådant. Förr eller senare tvingas man ”förhandla med djävulen”, och då kommer deklarationerna att stämmas av mot utfallet.

Margot Wallström (S) lanserade begreppet feministisk utrikespolitik 2014 när hon tillträdde som utrikesminister. Hon förklarade att den ska ha tre ”r” som ledstjärnor: rättigheter, representation och resurser.

I fallet Iran frontalkrockade idealen med verkligheten. Två gånger dessutom.

I februari 2017 kritiserades Ann Linde (S) för att i sin roll som handelsminister ha burit slöja i möte med Irans dåvarande president Hassan Rouhani vid ett besök i Teheran. Hennes försvar var att hon hade mött åtta iranska ministrar och att svenska företag helt eller delvis hade gjort klart med affärskontrakt.

Det intressanta för den här diskussionen är inte om bedömningen var rätt eller fel, utan att pengarna uppenbarligen trumfade feminismen. Då blev kritiken desto hårdare.