Det är svårt att peta en partiledare som är så förbannat trevlig

Ånäset utanför Robertsfors är känt för två saker: Det första är att världens näst största osthyvel ligger vid E4:an (tyvärr byggde Norge en större för några år sedan). Det andra är att centerpartisten Helena Lindahl bor här.

För några veckor sedan blev hon utsedd till ny vikarierande landsbygdspolitisk talesperson för partiet. Det var intressant, eftersom många av hennes nära förtrogna i området också har varit först Annie Lööfs och sedan Muharrem Demiroks största kritiker.

Det är ett faktum att det går ganska risigt för Centerpartiet nuförtiden. I förra valet backade partiet i 264 kommuner i kommunvalet medan man i riksdagsvalet tappade flest antal röster i Stockholms län. Väljarna flydde både i storstadsområdena och ute i landet.

Läget hade med andra ord kunnat vara festligare.

Kluven centerpartism

Som relativt nyvald partiledare sitter Muharrem Demirok lite körigt till, det har han gjort sedan han valdes. Internt i partiet säger folk att han är uppskattad, att man gillar honom och att han är trevlig. Problemen framåt, menar vissa, är snarare inneboende i hur partiet ser ut i dag. En hel del av gräsrötterna är sprungna ur den gamla typens centerpartism, den där man hoppar upp i traktorn och gör livet lättare för jordbrukarna eller skogsägarna. Men andra i partiet – och till stor del också väljarna – hoppade in när Annie Lööf var partiet, dragloket och den moraliska kompassen.

Ett parti som i de senaste mätningarna samlar ungefär fyra procent av väljarkåren ska alltså få ihop en politik som både tilltalar arga lantbrukare i Ånäset och den mer storstadssmåborgerliga väljaren som skarpt ogillar Sverigedemokraterna.

I Liberalerna hade falangerna vid det här laget tagit heder och ära av varandra först på DN Debatt och sedan på partiets landsdagar. Retoriken hade varit högljudd, läckorna till tidningarna många och interndebatten i den interna partitidningen NU hade spårat ut för länge sedan.

Hallongrottor eller fudgekakor hade det inte varit tal om, inte innan Anna Starbrink eller Jan Jönsson hade sagt sitt!

Fika eller tröstätande?

Men riktigt så fungerar det inte i Centerpartiet. När företrädare för kommunpolitiken nu samlas i Umeå för att fika och tjöta kommer det med största sannolikhet bli en supertrevlig tillställning med toppenfika och frejdiga samtal. Så är det alltid när centerpartister möts. Den enda som eventuellt gnäller lite är Helena Lundgren, kommunpolitiker i Vindeln, men så har det varit de senaste åren.

Det har nästan blivit en självuppfyllande profetia, det här man brukar säga om att centerpartister alltid har så trevligt när de möts. Men faktum är att man nu valt en partiledare som är så pass trevlig att det skulle vara svårt att organisera någon typ av internopposition mot honom. Han är så förbannat hygglig. Nu har han dessutom krokat upp de största kritikernas främsta företrädare som vikarierande landsbygdspolitisk talesperson under tiden som Daniel Bäckström är föräldraledig. Det ses av delar av partiet som att Muharrem Demirok försöker ena partiet ännu mer i en prövande tid.

Så säger i alla fall personer i partiet när man kollar läget med dem.

Allt hopp till EP-valet

I vår kliver partiet in i en valrörelse igen. Centerpartiet går till val med Emma Wiesner, Abir Al-Sahlani och Svante Linusson, två veteraner och en nykomling. Det finns en förhoppning i partiet om att EP-valet ska bli en revansch, ett tillfälle för partiet att än en gång få känna lite framgång och optimism igen. Det är det man kommer att prata om på fikat, inte om huruvida partiledaren är rätt person framåt eller om det kanske borde vara någon annan i stället.

I förra EP-valet fick partiet tio procent. Det finns förhoppningar om att man ska få behålla sina två mandat, men för att det ska kunna ske krävs en valrörelse där partiet vänder trenden i opinionen.

För Muharrem Demirok är det nog viktigare än så. Annars blir nog nästa stora centerpartistiska träff inte lika trevlig som den här helgen i Umeå, oavsett om man har gott fika eller inte.