Debatt: Har landets politiska system orsakat de många dödsfallen?

Under våren har det pågått en intensiv debatt om Sveriges coronastrategi. Var det rätt att inte låsta in större delen av samhället? Vi gjorde helt rätt, tror jag. Men, själva genomförandet var bedrövligt.

Skälet är i grunden det politiska systemet, förstärkt av en total brist på politiskt ledarskap. Statsminister Stefan Löfven (S) klarade inte av att leda, men han kan möjligen ”glädja sig åt” att det beror på det politiska systemet.

Det kanske var därför oppositionen i början av pandemin var så spak, eller ovillig att säga ifrån. Man insåg nog att hela det politiska systemet hade ett ansvar för att beredskapen var så dålig.

Det politiska systemet

Sverige är uppbyggt som en gigantisk byråkrati. Så snart något behöver ändras eller göras, så skriker politikerna efter en ny utredning. Problemet är inte bara att tillsättandet och själva utredningen i sig tar åratal, utan sedan kommer remissbehandling och därefter bearbetning på Regeringskansliet. Till sist kommer så beslut i riksdagen, som dock sedan ska bli lag och äntligen genomföras – av byråkratin.

Långbänkar

Man insåg nog att hela det politiska systemet hade ett ansvar för att beredskapen var så dålig. 

Håkan Gergils

Ibland tar det ett halvt år innan en utredning går på remiss. Så var det med Globaliseringsrådet för 10 år sedan, samtidigt som regeringen lät bli att remittera rådets långa mer utvecklade betänkande. Det som gick på remiss var endast den del där politikerna redan kompromissat.

Ta en annan långbänk: Skogsbranden i Västmanland 2014. Flera utredningar genomfördes, men hur väl rustade var vi fyra år senare? Skogsbrandsommaren 2018 kunde bekämpas med hjälp av polska brandsoldater och flera hundra människor från andra länder. Därefter har inte så mycket hänt. Några vattenbombare finns, men brandmän och ledningsfunktioner lyser med sin frånvaro. Tur att det inte inträffat någon ny stor skogsbrand à la 2018 – ännu.

I sen tid finns det ännu värre exempel. Dit hör utredningen om permitteringsarbete, som Alliansregeringen lovade tillsätta redan direkt efter finanskrisen 2008–2009. Nu i våras fick regeringen och politikerna i riksdagen i stället ”trolla fram” en lösning på nolltid. Med stora brister.

"Silkesvantarna på"

Ett exempel från coronakrisen kan vara en ögonöppnare. Den 20 mars ringer Stefan Löfven upp presidenten i Sydkorea för att få råd. Landet hade på tre veckor ordnat med masstestning, smittspårning och skyddsutrustning. Vilken nytta fick Sverige av de råden? De glömdes bort och den glömskan – i det politiska systemets namn – står säkert för flera tusen av våra dödsfall i covid-19. Sydkoreas dödstal är knappt 300.

När det som inte fungerar under pandemin påpekas kallar vår statsminister detta för att ”peka finger”. För min del skulle jag vilja påstå att fiaskot med att leda landet i pandemi-tider är ett lackmustest för hela det politiska systemet. Problemet är i stället att kritikerna är alldeles för mjuka, oavsett om de är politiker, ekonomer eller företagsledare. Man vill inte riktigt säga ifrån, för så gör man inte i Sverige och då blir det silkesvantarna på.

Förhoppningen nu är att coronakommissionen ska ta upp frågan hur det svenska politiska systemet fungerar, dysfunktionellt. Utgångspunkten bör vara att ledningen av landet inte fungerade, beredskapen var dålig och lagar som borde ha funnits saknades när pandemin slog till.

Krävs snabbt beslutsfattande

Sverige är fantastiskt, vi borde kunna bättre. Använder vi vårt sunda förnuft, tar bort långbänken och ersätter den med ett snabbt beslutsfattande och en politisk ledning, så kan vi klara av en ny pandemi eller annan katastrof. Vårt land har potentialen, men då måste vi utnyttja den också.