Därför bör Sveriges kulturkanon förses med varningstext

I tisdags presenterades Sveriges nya kulturkanon. Obligatorisk debatt följde, om kanonens existens och innehåll. En första reaktion var att verken kan bli en bra utgångspunkt för diskussioner om Sveriges historia och vägen till i dag. Men något skaver.

Vår kulturkanon skaver

I Liberalernas program Förortslyftet fanns förslag om en ”demokratikanon”: ”ett urval av texter som har haft särskild betydelse under demokratins framväxt i Sverige. En demokratikanon ska kunna vara en viktig del i SFI-undervisningen men även användas i skolan”.

I förhandlingarna om Tidöavtalet blev detta till en kulturkanon. Syftet med en sådan kanon, säger regeringen, är ”att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.” I regeringens direktiv står att ”en kulturkanon [kan] bidra till att stärka de grundläggande demokratiska värden som vårt samhälle vilar på”. Utgångspunkten för kanonen, skrev regeringen, ”bör i första hand vara verk eller kulturuttryck som har haft betydelse över tid”.

Genom att osynliggöra grupper i samhället som tagit klivet fram i ljuset de senaste 50 åren, så riskerar man att exkludera dessa grupper från den svenska gemenskapen.

Detta beständighetskrav tolkade utredningen som att verken i kulturkanon ska vara minst 50 år gamla. Med 50-årsgränsen ville kommittén ”undvika att överskatta samtiden”. Vilket på sätt och vis framstår som rimligt – men det är också här, i skärningspunkten mellan tidsperspektivet och ambitionen att stärka demokrati och inkludering, som skavet uppstår. Som politiker håller vi armlängds avstånd till vilka verk som väljs ut – men principen förtjänar att debatteras.

Vad hände med antirasismen?

Mycket har hänt i Sverige de senaste 50 åren. Ta en så enkel sak som Priderörelsen och kampen för hbtqi-personers rättigheter och synlighet i samhället. För 50 år sedan fanns de knappt. I dag ser det helt annorlunda ut, och deras insatser har förändrat våra svenska värden i grunden. Även om Albertus Pictor och David Klöcker Ehrenstrahl var utlandsfödda är det ganska tunt med spår i kanonen av de många utomnordiska invandrare som med verk och kulturuttryck bidragit till vår svenska kultur – inte minst på denna sida 1800-talet.

Feminismen finns med, i form av bland annat särbeskattning, pappamånad, kvinnliga präster och Carl Jonas Love Almqvists Det går an. Men hur är det med antirasismen – som förhoppningsvis blivit ett av de mest grundläggande och beständiga demokratiska värdena?

Varning för daterad verklighetsbild

Det är lätt att förstå argumenten bakom kanonkommitténs 50-årsgräns. Men genom att helt undvika viktiga perspektiv riskerar man också att kanonen cementerar en bild av svenskar och svenskhet som är förgången. Genom att osynliggöra grupper i samhället som tagit klivet fram i ljuset de senaste 50 åren, så riskerar man att exkludera dessa grupper från den svenska gemenskapen.;

Om nu kanonen ska användas i skolan och SFI-undervisningen så är risken uppenbar att den kommer få något slags normerande effekt. Det är därför oerhört viktigt att den används med omdöme och förnuft. Kanske borde den rentav – likt vinflaskor och cigarettpaket – förses med en varningstext: Överkonsumtion av kulturkanon kan leda till daterad verklighetsbild.