Analys av 
Anders Gustafsson

Amanda Linds omvända kulturrevolution

Miljöpartiet kritiseras ibland för att ha en klåfingrig och instrumentell kultursyn. Att Amanda Lind har haft ambitionen att stärka principen om armlängds avstånd kan därför vara det viktigaste arvet hon lämnar efter sig som kulturminister.

Foto: Duygu Getiren/TT
Anders Gustafsson

När Alice Bah Kuhnke, Amanda Linds företrädare på posten, överraskande hade utsetts till kulturminister 2014, lät hon sig fotograferas framför en väggbonad inne på sitt kontor med texten ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”, ett verk av konstnären Anders A.

Det var nog ingen som trodde att Alice Bah Kuhnke drömde om gröngardister stormandes runt på gatorna, viftandes med Pär Holmgrens lilla gröna med texter om den kommande klimatdemokraturens lyckorike. Men det väckte frågor om MP:s kultursyn.

Det var nog ingen som trodde att Alice Bah Kuhnke drömde om gröngardister stormandes runt på gatorna, viftandes med Pär Holmgrens lilla gröna med texter om den kommande klimatdemokraturens lyckorike.

Idéprogrammet som begravdes 

För det var också under den här tiden som Miljöpartiets arbetsgrupp tog fram det famösa kulturpolitiska idéprogram som fick Expressens kulturredaktör Karin Olsson att dra slutsatsen att MP ”ser kulturen som en uppfostringsanstalt”. Idéprogrammet begravdes, men det bidrog till en kvardröjande osäkerhet kring om partiet mest reducerade kulturen till ett verktyg i kampen för sina egna politiska ambitioner.

När Amanda Linds gärning utvärderas, bör man nog lyfta hennes ambition att värna principen om armlängds avstånd inom kulturpolitiken.

Pandemistödet

Visst har hennes tid som kultur- och demokratiminister präglats av covidpandemin, visst har hon sett till att skjuta till stora summor i pandemistöd. Men det är knappast det hon kommer att bli ihågkommen för. Dels för att det inom det bredare civilsamhället har suckats över att stödet kom sent och var illa anpassat till civilsamhällets realiteter, dels för att många inom civilsamhället är besvikna över att regeringen fokuserade så mycket på kulturen och idrotten men behandlade andra delar av sektorn med vänsterhanden. Scouterna är kanske det främsta exemplet på några som glömdes, även om det är oklart ifall ansvaret för det ligger på kulturdepartementet eller på finansen.

Lyssnade intresserat

Inte så att Amanda Lind var ointresserad. Under Altinget Civilsamhälles första månader har rösterna varit samstämmiga. ”Hon lyssnar intresserat, men det har sällan varit hon som tagit initiativ till möten och resultatet har varierat.”

Det var kanske inte så många som noterade att Amanda Lind, strax efter sitt tillträde i Löfven II-ministären 2019, gav Myndigheten för kulturanalys i uppdrag att kartlägga hur politiskt styrd kulturen de facto är. Debatten är gammal, anklagelserna om politiserad kulturpolitik många.

Hade uppdraget kommit från statstjänstemannen Sir Humphrey i klassikern ”Javisst herr minister”, så hade man kunnat misstänka att någon ville begrava frågan. Men här kom det inte någon presskonferens med talepunkten: ”Det här är en viktig fråga. Jag är glad att du ställer den, för många vill ha svar på den. Jag har därför tillsatt en utredning där vi ska se över möjligheterna att bygga en plattform för vidare dialog.”

Myndighetsdynamit

Resultatet blev rapporten ”Så fri är konsten”, drygt 230 sidor myndighetsdynamit. Den visade på en omfattande ofrihet och risker för politisering. Inom olika delar av kulturlivet uppgav exempelvis konstnärer, regissörer och andra att de anpassade sina ansökningar till vad som efterfrågades. 

Resultatet blev rapporten ”Så fri är konsten”, drygt 230 sidor myndighetsdynamit

”Tittar man på hur bidragsgivningen från Kulturrådet och Filminstitutet är utformad och hur dessa bidragsgivare kommunicerar kring olika frågor så kan det tolkas som en styrning mot vissa perspektiv och ämnen”, sa rapportförfattaren Pelle Amberntsson till Altinget.

En ”förvånansvärt stor grupp” av kulturskapare uppgav till och med att de hade struntat i att ansöka om statliga bidrag, eftersom de tyckte att de kriterier som hade ställts upp inte respekterade den konstnärliga friheten.

Nyanserade bilden

Rapporten innehöll också nyanser. För medan den politiska slagsidan på nationell nivå oftare kan sägas premiera vänsterperspektiv, så sorteras kultursatsningar på kommunal och regional nivå inte sällan in tillsammans med tillväxt och näringsliv, vilket tenderar att landa i politikens högerfåra. Något som kritiker ofta glömmer.

Amanda Lind lovade tämligen omgående att följa upp rapportens slutsatser, exempelvis via myndigheternas regleringsbrev. För ett par dagar sedan presenterade hon i Svenska dagbladet sju punkter för att värna kulturens oberoende, åtgärder som ligger förberedda på kulturdepartementet. Lind hoppas att hennes efterträdare ”låter sig vägledas av frihetliga och progressiva värderingar, och har kraften att även den bjuda motstånd mot det höger­konservativa hotet mot konstens och kulturens frihet som allt mer formerar sig.”

Bra för alla?

En i sig inte särskilt opolitisk formulering, kan man invända. Men frågan är om det spelar någon roll? Att principen om armlängds avstånd på allvar värnas, oavsett färg på regering, kanske alla tjänar på?

Dagens nyheters Erik Helmersson kallar Amanda Linds värnande av kulturens frihet för – en kulturrevolution.

Nämnda personer

Amanda Lind

Riksdagsledamot (MP), ordförande i kulturutskottet, kulturpolitisk talesperson, talesperson för nationella minoriteter och mediefrågor
Psykolog (Umeå uni., 2009)

Alice Bah Kuhnke

Europaparlamentariker (MP), ledamot i partistyrelsen
Fil. kand i statsvetenskap (Stockholms uni., 2003)

E-post Politik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget