Debatt

Allt i Gröna given hotas – utom klimatpolitiken

Med det nya parlamentet lär kompromisserna snarare luta åt höger än åt vänster. Därmed kommer unionens miljö- och klimatpolitik bli lite mindre ambitiös än vi vant oss vid. Men den viktigaste orsaken finns inte i det nya parlamentet, skriver Magnus Nilsson, klimatpolitisk analytiker och miljökonsult.

Den viktigaste orsaken till att unionens miljö- och klimatpolitik lär se annorlunda ut framöver är inte det nya parlamentets sammansättning, utan den mycket starkare förskjutning högerut som pågår bland unionens regeringar, skriver Magnus Nilsson. <br>
Den viktigaste orsaken till att unionens miljö- och klimatpolitik lär se annorlunda ut framöver är inte det nya parlamentets sammansättning, utan den mycket starkare förskjutning högerut som pågår bland unionens regeringar, skriver Magnus Nilsson.
Foto: Daina Le Lardic © European Union 2024
Magnus Nilsson
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.

Under den gångna mandatperioden i Europaparlamentet har partigrupperna till vänster om kristdemokratiska EPP, om de velat, tillsammans kunnat fungera som en majoritet. I praktiken har detta sällan inträffat, men själva "hotet" om en center-vänstermajoritet har bidragit till kompromisser mellan kristdemokrater, liberaler och socialdemokrater som ofta ”lutat åt vänster”.

Med det nya parlamentet försvinner detta ”hot”, och därmed lär kompromisserna snarare komma att ”luta åt höger”, och unionens miljö- och klimatpolitiken bli lite mindre ambitiös än vi vant oss vid.

Ministerrådet spelar större roll

Den viktigaste orsaken till att politiken sannolikt kommer att försvagas är dock inte det nya parlamentets sammansättning, utan den mycket starkare förskjutning högerut som pågår bland unionens regeringar. Under det senaste året har ytterhögerpartier vunnit nationella val och övertagit makten i Italien, Slovakien och Nederländerna. På tur står Tjeckien och Österrike, redan om någon månad möjligen även Frankrike. På närmare håll sitter Sannfinländarna i den finska regeringen, och i Sverige beror regeringens överlevnad på Sverigedemokraterna.

Trots att detta nya politiska landskap således domineras av krafter som motsatt sig det mesta av unionens nya klimatpolitik, hotas dock knappast politiken, i varje fall inte på kort sikt

Trots att detta nya politiska landskap således domineras av krafter som motsatt sig det mesta av unionens nya klimatpolitik, hotas knappast politiken, i varje fall inte på kort sikt. För den skärpning av politiken som genomförts handlar inte om höjda ambitioner, utan enbart om att fullfölja det åtagande EU:s stats- och regeringschefer enhälligt antog och lämnade till Parisavtalet i december 2020.

Och det åtagandet kan unionen inte försvaga, bara skärpa.

Svårt att vända om

Parisavtalets artikel 3 och 4 tillåter nämligen inte de anslutna länderna att försvaga sin klimatpolitik. Vart femte år måste de tvärtom redovisa nya, mer ambitiösa planer. I det uppdaterade åtagande (NDC) EU-länderna ska lämna in nästa år, måste de därför inte bara upprepa löftena från 2020 om att minska nettoutsläppen 1990-2030 med minst 55 procent, och att unionen ska bli ”klimatneutral” senast 2050. De måste dessutom visa att de tänker göra mera än så, och helst snabbare. Att inte utlova högre ambitioner skulle innebära att EU-länderna nonchalerar Parisavtalet, vilket skulle vara förödande för EU:s helt centrala roll i det globala klimatarbetet.

Utrymmet för unionens lagstiftare att på klimatområdet nämnvärt avvika från den redan utstakade kursen är med andra ord begränsat. Man kan för all del bestämma sig för att vattna ur en eller annan lagstiftning, men i så fall måste man strama upp någon annanstans.

Parallellt finns en enighet bland alla partigrupper om betydelsen av att EU:s gröna omställning kombineras med att konkurrenskraften i förhållande till Kina och USA stärks.

Altingets gratis nyhetsbrev

Allt annat däremot

Risken för försvagningar av politiken är betydligt mera akut på andra håll, till exempel när det gäller resten av den Gröna given, inte minst de delar som handlar om jordbruk, kemikalier och biologisk mångfald.

Det gäller till exempel frågan om vilka miljövillkor som ska kopplas till de ekonomiska subventioner som snart sagt alla jordbrukare inom unionen är starkt beroende av. Här svajade redan det avgående parlamentet. Under trycket av mer eller mindre våldsamma bondeprotester placerades förslag om stramare kemikalieregler i kylskåpet.

Inom samma sfär lär kommissionen under de närmaste åren även öppna för en översyn av unionens naturvårdsdirektiv – fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet. Lagstiftningen har många år på nacken, orsakar mycket konflikter om till exempel rovdjursjakt och skogsavverkningar. Här lär både de nya regeringarna och det nya parlamentet förvänta sig förslag från kommissionen.


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00