Advokat: Massövervakning och inskränkta rättigheter stoppar inte brottsligheten

”När din port sprängs kanske du upphör med dina tweets om detta”.

Så kommenterade ett anonymt poliskonto på X, strax innan jag lämnade plattformen, min kritik mot polisens beslut att massövervaka hela södra Stockholm med drönare under tre månader. Samtidigt hävdade kontot att jag förringade offren för den senaste tidens sprängdåd.

Polisen hänger inte med

Snart fick kontot medhåll från oväntat håll. Den tidigare åklagaren och nuvarande jämställdhetsministern Paulina Brandberg (L) ansåg att jag skulle skämmas för att jag kritiserade vad hon kallar de ”verktyg” som finns i ”polisens verktygslåda” och inte helhjärtat stöttade polisen.

Låt oss kasta en snabb blick in i denna ”verktygslåda”. Där finns ingalunda några ofarliga verktyg utan tvärtom omfattande inskränkningar av rättsstatens principer: godtyckliga visitationer av oskyldiga, hemlig avlyssning utan konkret brottsmisstanke, förverkande av egendom människor inte kan visa hur de förvärvat, massövervakning, anonyma vittnen och anonyma poliser. Inskränkningarna riskerar att skapa en stat där ingen längre kan känna sig trygg i sina fri- och rättigheter.

Trots allt detta hänger polisen inte med. Det tog för lång tid att börja komma till rätta med skjutningarna, och nu står polisen lika handfallen inför den våg av sprängdåd som har inlett året. Därtill lyckades man inte ens förhindra ett mord på vad som måste vara en av de personer i landet som haft tydligast hotbild mot sig; Salwan Momika. Statsministern kommenterade det hela med att det var uppenbart att regeringen inte hade kontroll över situationen.

Regeringen blundar

Att i ett så allvarligt läge, när polisen gång på gång misslyckas med att förhindra våldsdåden, tycka att kritikerna ska skämmas är både att blunda för problemen och att skyla över regeringens egna misslyckanden. Regeringen förefaller helt enkelt ha stagnerat i det ensidiga fokuset på straffskärpningar och övervakning. Trots fler verktyg i polisens händer blir de kriminella inte färre och tryggheten för medborgarna ökar inte. Ändå är regeringens svar alltid detsamma; mer av samma sak.

Regeringen förefaller helt enkelt ha stagnerat i det ensidiga fokuset på straffskärpningar och övervakning.

Det Sverige behöver är en polis som förhindrar och löser brott. I dag har vi inte en sådan polis. Och hur tacksam man än är för alla enskilda polisers viktiga arbetsinsatser förändrar det inte det faktum att polismyndigheten misslyckas gång efter annan.

Hur ska vi då förhindra brott? Jo, genom satsningar på det starka samhället; på skolan, socialtjänsten, civilsamhället, en närvarande polis och att ge alla reella möjligheter att lyckas i samhället. De som redan har fastnat i gängkriminalitetens klor måste lagföras och rehabiliteras för att lämna det kriminella livet bakom sig. Och detta samtidigt som vi värnar oskyldiga människors grundläggande fri- och rättigheter. Det finns ingen annan väg.

Ta bort skygglapparna

Det är dags för regeringen att ta bort skygglapparna och reflektera kring varför polisen inte lyckas, trots att den har fått fler och fler befogenheter. Är det ett organisatoriskt problem? Är det en fråga om prioriteringar? Eller finns det kanske en systematisk oförmåga att analysera och anpassa sig till gängens förändrade metoder? Och tiotusenkronorsfrågan: Hur kan man minska grov brottslighet utan att tumma på rättsstatliga principer?

Att kräva mer av polisen är inte att undergräva dess arbete – det är att tro på den. En polis som förmår förhindra och lösa brott är en polis som har högt förtroende i samhället. När vi riktar kritik mot myndigheten handlar det inte om att misstänkliggöra enskilda poliser, utan om att ställa de krav som krävs för att deras yrke ska vara meningsfullt och respekterat.

Massövervakning är inte lösningen

Det uppstår en negativ spiral när polisledningen och regeringen nöjer sig med att ropa efter fler repressiva verktyg i stället för att lösa grundproblemen. Den tär på såväl medborgarna som de poliser som varje dag går till jobbet och kämpar i motvind, när de märker att deras arbete inte leder till långsiktiga förbättringar.

Vi behöver en polis vi kan vara stolta över, men då krävs att vi slutar inbilla oss att massövervakning och fler befogenheter per automatik är lösningen. Annars kommer vi gång på gång att behöva ställa oss frågan vilken brottslighet polisen kommer misslyckas med att förhindra härnäst.

En effektiv polis i en liberal demokrati skyddar medborgarna utan att urholka rättsstaten. Jag tänker fortsätta att kräva just det.