Är primärvårdsproppen en stillsam revolution eller mycket väsen för ingenting?

Så gick till slut primärvårdsproppen i mål när riksdagen röstade igenom den i förra veckan. Stillsamt och utan baluns, kanske lite trött.

Hemläxa

Nu ska det alltså lagstadgas att patienterna ska göra vårdval genom listning på vårdcentraler i regionregi eller hos privata vårdgivare med regionavtal.

Men regeringen fick hemläxa. Riksdagen gav två tillkännagivanden som uppmanar regeringen att dels ta fram nationella principer för ersättningar och avgifter i primärvården, och dels att någon myndighet måste ta fram förslag till nationella ersättningssystem för digital vård.

Listad på ”huset”

Mottagandet av beskedet om primärvårdsproppen var allmänt sett ljummet från hälso- och sjukvårdssverige. Läkarförbundet är förvisso nöjda med att proppen gick igenom och att etableringen av fast läkarkontakt därmed rycker närmare.

Men de är sedan länge kritiska till att patienter ska listas på vårdcentraler istället för på läkare. Marina Tuutma, andre vice ordförande för Läkarförbundet och ordförande för Svenska Distriktsläkarföreningen, beskrev problemet i en intervju med Altinget så sent som i höstas. Hon menade att att om patienter listas på ”huset” istället för på en läkare – som till skillnad från ett hus får ett personligt ansvar – kvarstår risken att patienter fortsätter att bollas runt bland olika läkare. Same procedure as last year, liksom.

Stillsam revolution?

Men faktum är att propositionen på sätt och vis kan ses som del av en stillsam revolution. Den må vara snäv och fokusera på ett avgränsat område, såsom propositioner gör. Men den är samtidigt det senaste viktiga lagret i en långsam infrastrukturell ombyggnation av svensk hälso- och sjukvård, vars vildvuxna organisation fått reella problem med långa vårdköer, en ojämlik tillgång till vård och svåra bemanningsproblem.

Coronapandemin blottade dessutom att sjukvårdens organisering kan för en patient handla om liv och död beroende på vilken region en bor i. Eller som Nära vård-utredare Anna Nergårdh sammanfattade det i en intervju med Altinget 2020: ”På sikt tror jag att coronakrisen understryker betydelsen av att ha ett systemperspektiv på hälso- och sjukvården, där alla delar är inkluderade.”

Utretts i ett decennium

Frågan om primärvårdens utformning och ansvar har varit en röd tråd i flertalet utredningar under ett decennium. Redan 2013 började svensk hälso- och sjukvårdsnestor Görans Stiernstedt utreda hur resursutnyttjandet inom sjukvården kan bli effektivare.

Sedan kopplades läkaren Anna Nergårdh på 2017 som särskild utredare, när hon som uttalat mål skulle ta avstamp i Stiernsteds betänkande Effektiv vård. Med primärvården i fokus rattade hon det gigantiska uppdraget att utreda och föreslå hur en nära, modern och mer sammanhängande hälso- och sjukvård ska utvecklas. Hennes utredning fick flera tilläggsdirektiv och det andra delbetänkandet En primärvårdsreform som kom 2018 beskrev så ett nationellt grunduppdrag för primärvården.

Behandlas styvmoderligt

Flera av Nergårdhs utredningsförslag röstades sedan igenom i riksdagen. Bland annat att primärvården ska organiseras närmare befolkningen och att vårdgarantin ska vara tre dagar, istället för sju.

Men frågan hur primärvården ska bli bättre rustad för att exempelvis möta den skenande psykiska ohälsan är ännu inte löst. Alla är eniga om att psykisk ohälsa måste prioriteras, men i praktiken behandlas frågan fortfarande styvmoderligt av politiken. I Nergårdhs sista betänkande om psykisk ohälsa föreslogs flera konkreta åtgärder, bland annat att det måste tydliggöras att psykisk hälsa ingår i primärvårdens grunduppdrag.

Problem i andra änden

Även om förändringsarbetet utifrån utredningarna pågår stadigt växer problemen i andra änden. Flera parametrar som måste integreras i lösningen kvarstår, exempelvis det ökande antalet av vårdens vanligaste patient, nämligen multisjuka äldre. Vidare måste bristen på specialiserade läkare och sjuksköterskor adresseras på allvar, liksom de privata sjukvårdsförsäkringarnas utformning, elevhälsornas ansvar och digitaliseringen.

Frågan är hur mycket förbättringar det långa utredningsarbetet kommer att ha åstadkommit för patienter och sjukvården framgent, och hur långt förändringsarbetet med primärvården egentligen har kommit.