Tiden rinner iväg för Pål Jonson

I juni checkade Donald Trump ut från Natos toppmöte i Haag efter övernattning med frukost hos det belgiska kungaparet. Med sig tillbaka på Air Force One över Atlanten hade han ett löfte om att medlemsländerna ska satsa fem procent av BNP på försvaret.

Utan USA:s ultimativa krav hade det inte hänt.

Trumpadministrationen har satt en blåslampa i baken på bekväma europeiska nationer. I längden kommer det att vara till Europas fördel att bli mer självgående på försvarsområdet oavsett vem som styr och ställer i Washington.

Enligt Hague Summit Declaration ska 3,5 procent av BNP användas för rent militära utgifter och säkerställa alliansens ”avskräckning och försvar”. Utöver det går 1,5 procent till ”försvarsrelaterade” kostnader, definierade som kritisk infrastruktur, cybersäkerhet, civil beredskap, motståndskraft och till att ”frigöra innovation och stärka vår försvarsindustriella bas.”

Det är förstås luddigt så det förslår – men det blir fem procent och med det lät sig Trump nöja.

Osäker framtid för USA:s roll i Europa

Tidsramen är satt till 2035 med en kontrollstation 2029 när Trump redan har avslutat sin andra ämbetsperiod i Vita Huset. Om europeiska Natoländer inte levererar på det man lovade i Haag lär USA reagera med repressalier långt innan dess.

Även om Trump och Europas toppskikt visade upp en enad front vid mötet med Volodymyr Zelenskyj i Washington i mitten av augusti kan den amerikanske presidenten när som helst lägga om kursen till igen. En ständigt gnagande oro är att USA ska börja dra tillbaka soldater från Europa.

Från svensk sida ville man driva upp tempot med försvarsanslagen ytterligare ett hack i Haag. ”Vi hade föredragit 2030, ju fortare, desto bättre”, förklarade försvarsminister Pål Jonson under mötet. De nordiska och baltiska länderna instämmer i det.

Historisk satsning utan fart

För egen del tycks regeringen följa en snitslad bana mot fem procent av BNP till 2030. Redan i mars meddelade Tidöpartierna att man var överens om att lånefinansiera försvarssatsningarna med 300 miljarder. ”Detta blir den största upprustningen sedan kalla kriget”, förklarade Ulf Kristersson. 

Regeringen tänker vänta in ÖB Michael Claessons militära råd i november innan man skrider till verket på allvar. Väl där har det passerat sju månader sedan Tidöpartierna var överens om de 300 miljarderna.

I april bjöd statsministern in oppositionen till överläggningar om försvaret. I juni var samtliga riksdagspartier överens om den ekonomiska ramen. 250 miljarder går till det militära försvaret, 50 till ”investeringar i fysisk infrastruktur och lagerhållning av livsmedel, läkemedel och drivmedel som en del av det civila försvaret”, det vill säga en delvis annan definition än i Haag.

Det här var alltså en principöverenskommelse i midsommarveckan. Så vad har hänt sedan dess?

Svaret på den frågan är mycket lite, om ens något. Och det är då det börjar bli oroväckande.

Regeringens besked vid uppgörelsen i juni var att man till hösten skulle ”återuppta överläggningarna om försvarspolitiken med företrädare från riksdagens partier i syfte att möjliggöra en bred parlamentarisk förankring.”

Försvarsekvationen blir allt mer komplex

Ett alternativ till nya partisamtal är att försvarsberedningen kallas in igen med sekretariat och experter. I praktiken rör det ju sig om ett försvarsbeslut 2,0 som ska komplettera det som riksdagen tog beslut om i december 2024. Oavsett i vilken form det blir hade en logisk tidpunkt varit att startskottet går när riksdagen öppnar igen den 9 september. Så blir det nu inte.

Regeringen tänker vänta in ÖB Michael Claessons militära råd i november innan man skrider till verket på allvar. Väl där har det passerat sju månader sedan Tidöpartierna var överens om de 300 miljarderna utan att det rört sig framåt i sak. Tendensen är att tiden rinner i väg.

Hur Försvarsmaktens prioriteringar kommer att se ut vet vi inte ännu. I allmänna termer har ÖB talat om behovet av drönare, luftvärn, kryssningsrobotar och raketartilleri. Materialbeställningarna ska i sin tur manglas genom FMV:s upphandlingskvarn, levereras och förbandssättas i balans med ett ökat antal värnpliktiga och fler officerare. Det är ingen lätt ekvation att lösa ut.

Det svenska åtagandet om militärt stöd till Ukraina på obestämd tid komplicerar saken ytterligare. Regeringen får också svårt att avvisa bidrag till en fredsbevarande styrka om det blir aktuellt.

Tidspress hotar nästa steg i upprustningen

ÖB:s uppdrag är att förmedla sin bild av hur försvaret tänker uppnå en ”koordinerad förmågeutveckling” givet alla aspekter. Först därefter tar politiken vid.

Före årsskiftet måste regeringen lägga fram en fulladdad proposition för utskottsbehandling under våren, enligt riksdagens tidscykel. Annars blir det svårt att åstadkomma ett substantiellt beslut om nästa steg i den militära upprustningen före sommaruppehållet och den stundande valrörelsen.

Det finns inte oceaner av tid att spela med. Regeringen och ÖB måste behålla momentum om försvaret.