Hur ska man betala med sina kriskontanter om ingen tar emot dem?

Pryder Selma Lagerlöf fortfarande 20-kronorssedeln? Kanske är det en lucka i min allmänbildning – eller så är okunskapen talande för hur sällan man handskas med sedlar och mynt.

För de senaste 15 åren har kontanthanteringen i Sverige förändrats i grunden. Det krävs en semester utomlands för att bli påmind om hur smidiga betallösningarna faktiskt är på hemmaplan. Det är en förklaring till varför drygt 90 procent av alla transaktioner i Sverige har kommit att bli digitala.

I takt med den snabba utvecklingen har sårbarheten i betalsystemen blivit allt tydligare. Fjolårets hackerattack mot it-bolaget Tietoevry blev inte minst en väckarklocka: plötsligt stod myndigheter, regioner och stora företag – och därmed även medborgare och betalande kunder – handfallna.

Vad hade hänt om en liknande it-attack inträffat under en större kris? Att stärka beredskapen för betalsystem var därför en av huvudfrågorna i den så kallade kontantutredningen (Fi2024/00068) som presenterades i december. 

Åtgärder har uteblivit

Att utredningen därför landade i en skärpning av lagstiftningen kring kontantanvändningen är positivt. Bland annat föreslår utredaren att delar av den omistliga livsnödvändiga handeln, som apotek och livsmedelsbutiker, ska bli skyldiga att ta emot kontanter.

Det blir visserligen dyrare för företagen att hantera kontanter, med ökade kostnader för transporter och säkerhet. Men liksom hos beredskapsaspekterna i andra samhällsområden är en central fråga vad kostnaden är att avstå.

För trots att kontanthanteringens framtid har diskuterats fram och tillbaka i flera utredningsvändor har åtgärder som stärker robustheten i betalsystemen uteblivit, och förslagen har ofta stannat vid vaga rekommendationer som inte tar kontanternas betydelse för beredskapen på tillräckligt stort allvar.

Det är först på senare år som satsningarna på civil beredskap börjat närma sig de nivåer som krävs för att minska samhällets sårbarheter. Samtidigt finns det områden där investeringarna fortfarande släpar efter, och kontanthanteringen utgör ett sådant exempel.

Infrastrukturen måste finnas

MSB:s rapport ”Om betalsystemet kraschar”, som publicerades häromåret, understryker varför lagstiftning som säkrar en fungerande kontanthantering är nödvändig. En större störning i betalsystemen kan snabbt utvecklas till en samhällskris, och då är en fungerande beredskap som redan är på plats avgörande.

Myndighetens mer omtalade broschyr, ”Om krisen eller kriget kommer”, pekar samtidigt på behovet av att ha kontanter i olika valörer för minst en vecka. Men vad är vitsen med att följa det rådet om lagstiftningen för den bakomliggande infrastrukturen för kontanthantering inte lever upp till sitt syfte?


Kontantutredningen gör därför rätt i att även lyfta frågan om den utsatta infrastrukturen för betalsystemet, och behovet av att stärka den för att kontanterna ska kunna användas som det är tänkt – innan krisen kommer.