Replik: En samordnare löser inte energipolitikens målkonflikter

Vad innebär det egentligen att tillsätta en nationell samordnare för förnybar elproduktion? Ska uppdraget innebära att kommunala veton väger lättare, att andra markintressen får stå tillbaka eller att Försvarsmaktens invändningar ska kunna hanteras annorlunda? Ska samordnaren påverka Svenska kraftnäts prioriteringar, förändra marknadsdesignen eller skapa nya ekonomiska garantier för investeringar? Eller handlar det främst om fler samverkansmöten, bättre dialog och tydligare processer mellan myndigheter?

Detta är inte detaljfrågor, eftersom många av dagens konflikter inte uppstår på grund av bristande koordinering utan därför att energipolitiken försöker uppnå flera mål samtidigt som de delvis kolliderar med varandra.

Riskerar bli en verkningslös funktion

Sverige vill bygga ut elproduktionen snabbt och samtidigt värna lokal legitimitet, naturvärden och försvarsintressen. Vi vill dessutom hålla nere systemkostnaderna och samtidigt skapa långsiktigt stabila investeringsvillkor. Den typen av målkonflikter försvinner inte för att man tillsätter ännu en funktion i statsapparaten.

Frågorna som verkligen avgör energisystemets framtid handlar inte främst om samordning i administrativ mening, utan om institutioner, ansvar och kostnadsfördelning

Därför riskerar begreppet ”samordnare” ibland att bli ungefär lika vagt som kravet på en ”bred energiöverenskommelse”. Orden signalerar handlingskraft och samsyn, men säger väldigt lite om vilka avvägningar som faktiskt måste göras när olika intressen står mot varandra. Förr eller senare måste någon ändå svara på vilka kostnader som ska accepteras, vilka risker som ska bäras och vilka mål som ska prioriteras när konflikterna blir konkreta.

Samtidigt underskattar artikeln ett annat och allt viktigare problem. En stor del av den förnybara utbyggnaden bromsas i dag inte enbart av tillståndsprocesser utan också av ekonomiska realiteter och systemfrågor. Negativa elpriser under vissa timmar, ökade balanskostnader, osäker nätkapacitet och svaga långsiktiga prissignaler påverkar investeringsviljan långt mer än vad många verkar vilja erkänna. Det handlar alltså inte bara om ett koordinationsproblem. I stor utsträckning handlar det om marknadsdesign, systemkostnader och hur elsystemet som helhet ska fungera när allt större mängder väderberoende produktion byggs in i systemet.

Just därför behövs en betydligt mer konkret diskussion än den vi ofta får i dag.

Därför haltar energipolitiken 

Frågorna som verkligen avgör energisystemets framtid handlar inte främst om samordning i administrativ mening, utan om institutioner, ansvar och kostnadsfördelning. Vem ska bära riskerna i systemet? Hur mycket redundans är samhället berett att betala för? Vilken teknikmix vill vi faktiskt ha och hur ska kostnaderna för nät, lagring och balansering fördelas mellan producenter, elkunder och staten?

Innan vi tillsätter fler samordnare borde vi därför först klargöra vilka mål som faktiskt ska prioriteras, vilka avvägningar som är politiskt acceptabla och vilka kostnader samhället är berett att bära.

Först då går det att avgöra om Sveriges problem verkligen handlar om bristande samordning eller om energipolitiken i själva verket försöker uppnå för många motstridiga mål samtidigt.