När Orbán sätter sig på tvären byggs nya koalitioner i EU

När handelsstormen nått orkanstyrka kan man bland all oro och frustration känna viss lättnad över EU exklusiva kompetens inom handelsområdet. Det fördragsstyrda system där EU-kommissionen, i dialog med medlemsstaterna, formerar svar på Trumps tullar garanterar att EU:s samlade intressen försvaras. Inget medlemsland kan ensamt blockera. Beslut fattas med kvalificerad majoritet. Utpressningar mot ett enskilt EU-land från tredje land har begränsade möjligheter att ändra EU:s linje.

Politikområden som kräver enighet bland EU:s medlemsstater, såsom försvars– och säkerhetsområdet, präglas emellertid inte alltid av ett lika effektivt beslutsfattande som handelspolitiken. Ta försvaret av Ukraina som exempel. Där har Ungerns Viktor Orbans motstånd, delvis stöd av Slovakiens Robert Fico, tvingat EU:s medlemsstater att agera inom ramen för en nygammal samarbetsform, en ”coalition of the willing”.

Risken för ett A- och B-lag inom EU är påtaglig.

Samarbetsformen kan beskrivas som en koalition av likasinnade inom vissa sakfrågor, men med bråkstakarna exkluderade.

Freden i Europa och finansieringen av Ukrainas försvaret hänger alltså på att 26 av EU:s 27 medlemsstater arbetar i en frivillig sammanslutning. Det är bra att en bred majoritet av EU:s länder kan agera resolut tillsammans med andra globala aktörer för att försöka hantera rådande geopolitiska storm.

Finns möjligheter, men också risker

Coalition of the willing-formen skulle till och med kunna inspirera andra områden där EU behöver samarbeta med tredjeländer. Inom handelsområdet skulle Sverige kunna gå i bräschen för att bygga en allians av länder som vill reformera det globala handelssystemet. Klimatet och global säkerhet är andra exempel där en majoritet av EU-länder skulle kunna driva på en framväxande global konsensus.

Det finns dock uppenbara risker om samarbetsformen får alltför starkt fäste i EU. Vem i Sverige vill se en ”coalition of the willing” för social-, skatte- eller industripolitiska frågor? Eurosamarbetet är redan en form av ”coalition of the willing” och där är Sveriges inflytande minimalt.

Risken för ett A- och B-lag inom EU är påtaglig.

Om man dessutom befruktar samarbetsformen med idéer om att EU ska integreras i olika hastigheter, vilket varit en lockelse sedan EU bildades, ökar risken ännu mer. Frankrike har länge varit attraherade av idén och Macron driver frågan om en politisk gemenskap där samarbete och integration är uppdelat i flera hastigheter – från en inre kärna av medlemsstater till ett yttre skal av angränsande länder från till exempel det östra partnerskapet.

Det behövs nya samarbetsformer i EU

Tyskland har hittills bromsat utvecklingen mot ett EU där vissa länder går före andra. Men signalerna från koalitionsförhandlingarna är att Mertz inte verkar vilja följa Merkels tradition av att finna minsta gemensamma nämnare bland medlemsstaterna. I stället har han talat om att EU måste vara ambitiösa och hitta effektiva beslutsprocesser.  

En ny dramatisk omvärld kräver att EU utforskar nya vägar att samarbeta och fatta beslut. På sikt måste vi till exempel hitta former för att successivt slussa in Ukraina som EU-medlem och då kan olika nivåer av EU-medlemskap vara en utmärkt lösning.

Men samtidigt tilltar risken för ett fragmentiserat EU. Sverige och andra små och medelstora länder måste fokusera på att hålla ihop hela EU. Genom gemensamt fattade beslut som gäller för alla EU-länder, inom ramen för EU-fördragets regler, är vi starkare. Kvalificerad majoritet och ett effektivt beslutsfattande måste hela tiden vägas emot enskilda länders möjligheter att använda sitt veto.

Oavsett beslutsformer kvarstår ett faktum: en flock som håller ihop gör det svårare för predatorer att försvaga EU. Sammanhållning och enighet är EU:s bästa försvar. Såväl mot Putin som mot Trumps tullar.