Totalförsvaret drabbas när ideella aktörer bjuds in med armbågen

Civilsamhället lyfts fram som en nyckelaktör i uppbyggnaden av Sveriges totalförsvar. Frivillighet, lokalt engagemang och organisationskraft beskrivs som avgörande för vår motståndskraft i kris och krig. Samtidigt bjuds civilsamhället in till dialoger på villkor som i praktiken utestänger många av de röster man säger sig vilja höra. Det är en motsägelse Sverige inte har råd med.

Glöm inte lantbrukarna och byalagen

Totalförsvar handlar nämligen inte bara om beredskap i kris. Det handlar om att samhället måste fungera redan i fredstid. Om fungerande livsmedelsförsörjning, robusta energisystem, omsorg som når fram, vägar som håller och kommunikationer som fungerar i hela landet. Med andra ord: det handlar om ett Sverige som hänger ihop – också utanför storstäderna.

En avgörande del av kapaciteten bärs upp lokalt. Av lantbrukare, byalag, brukarorganisationer, frivilligorganisationer, idrottsföreningar, hembygdsföreningar och andra civilsamhällesaktörer som varje dag får vardagen att fungera. Det är i dessa miljöer kunskapen finns – om verkliga behov, faktiska sårbarheter och praktiska lösningar byggda på lokala möjligheter.

Men när myndigheter kallar till samråd är det ofta andra aktörer, sådana med etablerade resurser, som sitter runt bordet. Möten sker på kontorstid. Tjänstepersoner och representanter från större organisationer deltar på sin arbetstid, inom ramen för sina uppdrag – med lön, ersättningar och stöd.

Strukturell snedvridning

För civilsamhällets företrädare ser verkligheten annorlunda ut. De förväntas delta ideellt, ta ledigt från sina arbeten, stå för resor och boende själva. Resultatet blir att de som står närmast verkligheten också är de som har minst möjlighet att delta i samtalen om totalförsvaret. Det brister alltså i samverkan och kontakter med de lokala verkligheterna. Detta är en följd av lång tids centralisering och strukturrationalisering i samhället. Vi menar att detta nu behöver brytas. Det behövs nya former för samverkan och förankring med civilsamhället.

När de lokala aktörerna inte har råd eller tid att vara med ersätts deras perspektiv av aktörer som har större resurser – men inte nödvändigtvis samma förankring och kunskap om de lokala verkligheterna

Det här är inte bara en detalj. Det är en strukturell snedvridning som riskerar att slå direkt mot kvaliteten i totalförsvarets uppbyggnad. När de lokala aktörerna inte har råd eller tid att vara med ersätts deras perspektiv av aktörer som har större resurser – men inte nödvändigtvis samma förankring och kunskap om de lokala verkligheterna.

Bygg totalförsvaret underifrån

Sverige riskerar att bygga ett totalförsvar ovanifrån, utan att fullt ut förstå hur det faktiskt fungerar. Vill staten på allvar ta tillvara civilsamhällets roll och potential räcker det inte att bjuda in. Man måste också säkerställa att rätt aktörer har möjlighet att delta.

Därför behövs en förändring:

• Ersättning och utrymme för civilsamhällets deltagande måste bli norm.
• Samrådsformer måste anpassas till ideella aktörers verklighet.
• Lokala aktörer måste aktivt prioriteras i processerna – inte bara de mest resursstarka.
• Civilsamhällets praktiska och lokala kunskap måste erkännas som central i totalförsvaret.

Sverige står inför en historisk uppbyggnad av totalförsvaret. Men då måste vi lyssna på hela civilsamhället – inte endast de som har råd att delta i mötena. Frågan är inte om civilsamhället behövs. Frågan är vilka som ges möjlighet att bidra.