
Liberalernas inre sönderfall är snudd på unikt i svensk politik. Vi får gå tillbaka till Ny Demokratis dagar för att hitta exempel på ett riksdagsparti som inför en valrörelse så svårt plågas av ledarstrider, avhopp och interna konflikter.
För Ny demokratis del slutade krisen 1994 med att partiet föll ur riksdagen. Det kan gå lika illa för Liberalerna.
En partiledares viktigaste uppgift – särskilt inför en valrörelse – är att hålla samman sitt parti. Här har Simona Mohamsson (L) misslyckats å det grövsta.
Tvärvändningen
Liberalernas viktigaste motiv för att tvärvända i frågan om att regera tillsammans med Sverigedemokraterna handlar inte om att vinna taktikröster. Den möjligheten är sannolikt redan förbi.
Partiets interna splittring skapar osäkerhet om hur Liberalerna verkligen kommer att förhålla sig efter valet. Sverigedemokratiska väljare kommer inte att stödrösta på liberalerna. Moderaterna och inte minst Kristdemokraterna behöver sina väljare själva.
Så var ska stödrösterna komma ifrån?
Liberalerna offrar sakpolitiken
Motivet bakom omsvängningen är snarare att välta den rådande spelplanen och försöka göra Liberalerna till ett politiskt relevant parti igen.
Överenskommelsen mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna – det så kallade Sverigelöftet – var ett sätt för Simona Mohamsson (L) att försöka legitimera partiets omsvängning, såväl internt som i förhållande till liberalt sinnade väljare.
Nu skulle de politiska sakfrågorna ställas i centrum. Sverigelöftet skulle garantera ett genomslag för liberal politik.
I Tidöavtalet bytte Liberalerna bort sakpolitiken mot att själva få sitta med i regeringen, samtidigt som Sverigedemokraterna ställdes utanför. Denna gång skulle det bli annorlunda.
Men så blev det inte. Även i Sverigelöftet sålde sig Liberalerna sakpolitiskt billigt.
Sverigelöftet i tre delar
Sverigelöftets 15 punkter kan delas in i tre grupper. I den första gruppen återfinns förslag där Sverigedemokraterna och Liberalerna redan har en gemensam åsikt, som till exempel förstatligande av skolan, utbyggd kärnkraft, införande av en statlig arbetslöshetsförsäkring och en fortsatt snabb upprustning av försvaret.
Jovisst, det talas om ”en armlängds avstånd” mellan politik och kultur, men den formuleringen återfinns redan i Tidöavtalet.
I den andra gruppen inryms fluffiga målformuleringar utan konkreta planer för genomförandet. ”Svensk skola ska prioriteras och stärkas.” ”Reformer genomförs för att stärka vården av ungas psykiska hälsa.” ”Särskilt fokus ska ligga på att skydda barn från brott och övergrepp.” ”Den ambitiösa klimatpolitiken fortsätter.” Någon som säger emot?
Sverigedemokraterna bjuds nu villkorslöst in i regeringen utan att ha behövt göra avkall i någon för partiet viktig sakpolitisk fråga
I den tredje gruppen finns förslag som påminner om projektmakeri.
Främst gäller det planerna på en folkomröstning om euron som svensk framtida valuta. Folkomröstningen ska genomföras på valdagen 2030 och föregås av en utredning. Här tas ingen hänsyn till vad utredningen kan tänkas komma fram till, ej heller till förhandlingar med övriga partier om lämpligt datum för en sådan omröstning.
Uppgörelsen gynnar SD
Jo, det finns också enstaka formuleringar om utfasning av fossila bränslen, vikten av starka demokratiska institutioner och säkrad tillgång till lokaler för folkbildningen i mindre orter och i glesbygd.
Men sammantaget har Liberalerna sålt sig sakpolitiskt billigt. Jimmie Åkesson (SD) är den stora vinnaren och Sverigedemokraterna bjuds nu villkorslöst in i regeringen utan att ha behövt göra avkall i någon för partiet viktig sakpolitisk fråga.
Sverigelöftet betyder heller ingenting inför eventuellt kommande regeringsförhandlingar med samtliga fyra Tidöpartier. Ur det perspektivet är avtalet ”inte vatten värt”, som KD-ledaren Ebba Busch uttryckte det.
Oväntad comeback försvårar
Kommer det att gå vägen för Liberalerna i det kommande valet? Ingenting är omöjligt, men väldigt mycket talar emot.
Hemlösa storstadsliberaler har här fått en tänkbar ankringsplats
Situationen för Liberalerna blir inte enklare av den liberala ikonen Birgitta Ohlssons oväntade politiska comeback – i Centerpartiet! Hemlösa storstadsliberaler har här fått en tänkbar ankringsplats.
I believe in miracles, I believe in magic too, sjöng Dolly Parton. Simona Mohamsson (L) har inget annat val än att sjunga med i den refrängen.
Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och har tidigare suttit i Socialdemokraternas partistyrelse.
Tidigare krönikor
- Kan tonårsutvisningarna äntligen vända debatten?
Artikeln är skriven av
Nämnda personer
Insikt
- Mer undervisning om Förintelsen stoppar inte antisemitismen i skolan
- Vad är det för civilsamhälle ni politiker egentligen vill ha?
- Unga vill delta i demokratin – men släpps inte in
- Vilken rättslig grund har vi för att samla in och lämna vidare känsliga uppgifter?
- Ny undersökning: Kronisk press på civilsamhället




















