Upp till bevis för Svantessons kommission

Hur kommer det sig att Sveriges reformtakt har avstannat det senaste decenniet?

I en rapport av Entreprenörskapsforum går docent Andreas Bergh och professor Gissur Ó. Erlingsson till botten med frågan och presenterar ett par slutsatser som kan förklara den försämrade förmågan att driva igenom reformer.

Forskarna menar att en av flera möjliga förklaringar är att andelen parlamentariska kommittéer har minskat sett till en längre tidsperiod. Den breda formen för att utreda en fråga – som ofta lett till en förankring hos såväl regeringen som oppositionen – har historiskt sett utgjort drygt hälften av alla statliga utredningar. Nu för tiden uppgår andelen parlamentariska kommittéer bara till ett par enstaka procent. 

Trots att de flesta politiker är medvetna om vilka politikområden som är i störst behov av reformer är det klokt att ta ett samlat grepp kring frågan.

Oavsett orsakerna till Sveriges bristande reformförmåga så kommer nuvarande lågkonjunktur förhoppningsvis att inskärpa behovet av större reformer som leder till en ökad tillväxt. Inte minst är det nödvändigt med tanke på att flera nyckelfaktorer som är avgörande för den ekonomiska utvecklingen i Sverige pekar åt fel håll. 

Produktiviteten avgörande

I regeringens ekonomiska vårproposition som presenterades häromveckan finns uppskattningar om att BNP per capita väntas minska med 1,6 procent i år, likaså väntas produktiviteten i näringslivet att minska med 1,7 procent.

Trots att de främsta orsakerna till de negativa siffrorna är omvärldsfaktorer som höga räntor och en hög inflation, är det avgörande att se till att produktiviteten stärks. För till skillnad från vad många tror grundar sig ett långsiktigt ökat välstånd inte på en ökad förbrukning av resurser. Tvärtom handlar det om att skapa ett större mervärde av samma arbetsinsats. I regionerna kan det handla om i vilken utsträckning sjukvården tar vara på digitaliseringens möjligheter, medan det i näringslivet kan vara centralt med en teknisk innovation som leder till minskade utsläpp. 

Produktivitet handlar därför om hur mycket vi kan skapa av varor och tjänster per arbetad timme. På längre sikt är det avgörande för om arbetare ska kunna få högre reallöner och om konkurrenskraften ska stärkas för det svenska näringslivet, vilket i förlängningen visar sig i högre BNP per capita. 

Därför är det oroande att produktivitetstillväxten i Sverige på senare tid har försvagats. Enligt Konjunkturinstitutet ökade den genomsnittliga produktiviteten med 2,7 procent mellan 1994–2007. Sedan finanskrisen 2008 har dock samma siffra bara visat sig vara en tredjedel så hög.

Ett länge känt problem

Vissa ekonomer menar att vi helt enkelt redan har skördat de innovationer som har varit lågt hängande frukter, och därför kommer att möta en långsammare produktivitetstillväxt över tid. Andra skyller produktivitetsinbromsningen på att tjänstesektorn, vars andel i ekonomin har vuxit, inte har samma möjlighet att effektiviseras. 

Hur som helst har problemet länge varit känt för politikerna. Så sent som för två veckor sedan tillsatte regeringen därför en produktivitetskommission. Trots det stolpiga namnet ligger utredningens syfte rätt i tiden. Kommissionen, som ska ledas av den tidigare riksgäldsdirektören Hans Lindblad, har i uppdrag att se över utmaningarna och möjligheterna för att stärka produktivitetstillväxten.

Trots att de flesta politiker är medvetna om vilka politikområden som är i störst behov av reformer, som bostadsmarknaden och skattesystemet, är det klokt att ta ett samlat grepp kring frågan.