WWF: Viktigt att artskyddet stärks när lagen ses över

DEBATT. När artskyddsförordningen nu ses över uppmanar vi utredare och politiker att prioritera ett stärkt artskydd. Sveriges biologiska mångfald är hotad, skriver Världsnaturfonden WWF.

Emelie Nilsson
Sakkunnig naturvårdspolicy, Världsnaturfonden WWF
Peter Westman
Biträdande generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF


Artskyddsförordningen utgör tillsammans med områdesskydd de viktigaste verktygen vi har för att skydda Sveriges biologiska mångfald. Men förordningen har väckt debatt, främst då den upplevts som otydlig vad gäller markägares möjligheter till kompensation.

Världsnaturfonden WWF håller med om att en ökad tydlighet behövs. Men en omarbetning av den lag som ska ”skydda utpekade, särskilt skyddsvärda arter mot störning, förstörelse av livsmiljöer, insamling, illegal handel och avsiktligt dödande” får inte ske på bekostnad av detta skydd. Sveriges arter utgör viktiga beståndsdelar av den biologiska mångfalden, den variation och rikedom av arter och livsmiljöer som vi alla är beroende av.

Incitamenten måste stärkas

Trenden för den biologiska mångfalden har under lång tid gått åt fel håll, både globalt och i Sverige. Enligt SLU Artdatabankens utvärdering av läget för Sveriges arter har antalet rödlistade arter ökat de senaste fem åren, och läget för många arter har försämrats. Men trots hotbilden mot arterna i Sverige finns det krafter som vill se ett svagare artskydd.

Dagens artskyddslagstiftning upplevs som otydlig och att den inte beaktar markägares ekonomiska intressen tillräckligt, vilket har lett till ett visst motstånd mot att följa den lagstadgade hänsynen till hotade arter. Utredningen ska, förutom att se till att arterna får ett effektivt och rättssäkert skydd, även tydliggöra när markägare har rätt till ersättning.

För att minska konflikterna anser WWF att de ekonomiska incitamenten för artskydd måste stärkas. Samtidigt anser WWF att markägare har fått ett förtroende att under en tid förvalta mark och har därför ett ansvar för att den brukas hållbart. Det är naturligt att samhället har regler för hur mark får brukas, och dessa bör garantera att brukandet är hållbart.

Utanför skyddade områden

Merparten av dagens artbestämmelser bottnar i regler från EU-förordningar och direktiv. EU:s naturvårdsdirektiv har haft stor betydelse för att stärka bevarandet av biologisk mångfald inom EU, framför allt genom att bidra till nätverk av formellt skyddade områden, så kallade Natura 2000-områden. Men utöver formellt skydd av områden, där skyddet av livsmiljöer stärker förutsättningarna för arters överlevnad, måste skyddet av och hänsynen för enskilda arter stärkas även utanför dessa skyddade områden.

Ett stärkt artskydd

När artskyddsförordningen nu ses över är det helt avgörande att det leder till ett stärkt artskyddsarbete som bidrar till att säkra Sveriges biologiska mångfald – inte försvagar det. Ett stärkt artskydd kan åstadkommas genom:

  • Full implementering av EU:s naturvårdsdirektiv i artskyddsförordningen och ökad tillämpning såväl i skogen som i andra landskap. Det tog över tjugo år för EU:s naturvårdsdirektiv att tillämpas praktiskt i skogsbruket och fortfarande brister tillämpningen.

  • Översyn av listorna över nationellt fridlysta arter. Fler arter har behov av det särskilda skydd som artskyddsförordningen ger. Förtydliga i lagstiftningen att nationellt hotade arter ska kunna skyddas både mot insamling och förstörelse av livsmiljöer.

  • Stärkta ekonomiska incitament till markägare för artskydd. En markägare som genom artskyddsförordningen får betydande begränsningar i brukandet bör ersättas.

  • Stärkt arbete med åtgärdsprogrammen för hotade arter. Dessa har varit framgångskoncept för att förhindra att hotade arter dör ut. I dag är detta arbete kraftigt underfinansierat och behöver stärkas genom ökade resurser och ökad åtgärdsuppföljning.

Ett ödesår

2021 är ett ödesår för biologisk mångfald. Globalt ska ett nytt FN-avtal för biologisk mångfald beslutas. Det är viktigt att vi på hemmaplan i Sverige agerar föredöme och stärker artskyddet. WWF uppmanar utredningen att ge förslag som verkligen stärker artskyddet och att politikerna lägger stor vikt vid artskyddet i relation till andra samhällsmål när de antar det nya lagförslaget. De beslut vi tar nu är helt avgörande för om vi ska kunna vända trenden för biologisk mångfald i tid.

Beslutskedja: Översyn av artskyddsförordningen

14/4
2016
19/4
2016
25/4
2016
2/5
2016
14/12
2016
17/5
2017
22/5
2017
6/11
2017
16/10
2018
23/1
2020
19/3
2020
25/5
2020
26/5
2020
12/1
2021
14/5
2021

Forrige artikel "BO borde inte ägna resurser åt att kopiera andra" Næste artikel M: Länder med bra klimatpolitik ska få fördelar M: Länder med bra klimatpolitik ska få fördelar
  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare och skogsägare

    Miljöministern och regeringen stoppar möjligheterna att rätta till statens förstörelse av skogens mångfald.

    En första åtgärd borde vara att utredningen ges möjlighet att granska statsbyråkratins förehavanden när det gäller artskyddet. Det bör påpekas att det är statsbyråkratin med miljöministern och regeringen i spetsen som under flera år har stoppat en utredning om implementeringen av EUs artskyddsregler trots skrivelse från Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen och påpekanden från Riksdagen.

    Den taktiken syftade till att ge Skogsstyrelsen och Kammarkollegiet tillfälle att börja konfiskera skog med hänvisning till behovet av artskydd. Statsbyråkratin förlorade varenda fråga i varenda instans i det sk fjällskogsmålet vilket betyder att markägaren har rätt till ersättning. Är det utredningens uppgift att försöka komma framtill något annat?

    En första åtgärd när man utreder hur artskyddet skall stärkas är naturligtvis att se över vad nuvarande lagstiftning betyder. Mest omdebatterat och ifrågasatt ät Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas viltförvaltning. Den innebär att hela ekosystem slås ut i delar av södra Sverige främst genom älgförvaltningen. Det vet statsbyråkratin och förbjuder utredaren att komma med åtgärder. En enkel sådan är att avreglera älgjakten och införa allmän jakttid.
    Nästa område är rovdjursförvaltningen. När Naturvårdsverket och länsstyrelserna nu driver på för att vargen skall etableras över hela Sverige innebär det med säkerhet att intresset och möjligheterna att hålla odlingslandskapet och hagmarkerna öppna kommer att försvåras och särskilt i skogsområden omöjliggöras. Det kommer att leda till stora förluster av mångfaldsmiljöer. Statsbyråkratin vägrar att inse att den själv orsakar utarmningen.
    En tredje område som bör ses över är ädellövlagen. Om klimatprognoserna är riktiga kommer vi att få större inslag av ädellöv i skogen genom naturlig föryngring. Det motverkas av länsstyrelsernas viltförvaltning genom de överstora viltstammarna. Föryngring med ädellöv i samband med avverkning motverkas av ädellövlagen som innebär att markägaren i praktiken mister förfoganderätten över marken till statsbyråkratin. Bristen på ädellöv skapas i framtiden av statsbyråkratin om nuvarande lagstiftning inte ändras.

    Om statsbyråkratin verkligen är intresserade av att stärka artskyddet bör den således börja med att efterleva gällande riksdagsbeslut med en älgstam i balans. Skogsägaren måste i enlighet med gällande riksdagsbeslut ha möjlighet att använda alla trädslag i sitt skogsbruk.

    Utredningen blir en fars om den kommer med nya förslag utan att den gamla lagstiftningen setts över och förslag lämnats till hur den skall ändras så att statsbyråkratins vägran att efterleva gällande riksdagsbeslut undanröjes.
    Om utredaren skall komma med trovärdiga förslag måste han börja med missförhållandena i statsbyråkratin.

    Redan i utredningsdirektiven stoppar statsbyråkratin en effektiv utredning av uppläggning av artskyddet. Varför börjar inte WWF i rätt ända och kräver att t ex lagstiftningen om viltförvaltning skall ses över? Är det för att WWF tar emot hundratals miljoner årligen av staten och därför avhåller sig från kritik mot statsbyråkratin?
    Det är orimligt att komma med långtgående krav på markägarna om man samtidigt ställer sig bakom statsbyråkratins manövrerande för att gynna sina egna och närstående lobbyorganisationers intressen.



  • Rapportera

    SverkerLiden · Jägmästare och skogsägare

    Skall artskyddet ha en nationell utgångspunkt?

    Skall artskyddet omfatta de för landet centrala ekosystemen eller alla ekosystem och arter som är perifera antingen på väg ut som kalfjällen eller på väg in som kulturstäppen. Skall mårdhunden stoppas men fjällräven bevaras oavsett vad det kostar om det ens är möjligt? Skall en art som är sällsynt i Tyskland vara skyddad i Sverige?

    Om man skall utforma ett effektivt europeiskt artskydd bör utgångspunkten vara att skyddet samordnas över nationsgränserna. Då kan respektive land satsa på de för regionen typiska ekosystemen. För Sverige är det ekosystem typiska för norra barrskogsbältet. För t ex Danmark och Tyskland blir det lövskog där ek och bok dominerar.

    Då kommer man bort från dyra och omöjliga projekt som omfattar ekosystem som är marginella t ex att anlägga ekosystem för vitryggig hackspett. De finns naturliga i t ex Baltikum. Arten är inte hotad i Europa.

    Ett samordnat europeiskt artskydd bör kunna leda till att olika länder kan fokusera sitt skydd till sina typiska ekosystem och göra det skyddet effektivt så att kostnader och ingrepp i äganderätten undviks. Om Sverige koncentrerar sin ansträngningar till gran och tallskog kan det räcka med att sänka älgstammen till finsk nivå för att vi åter skall få en rikt varierad barrskog med inslag av björk.

    Sett i ett europeiskt perspektiv skyddas mycket mark i Sverige. Om det inte räcker är förmodligen skyddet fel utformat alternativt skyddar vi arter som inte hör hemma i våra dominerande ekosystem. En annan orsak kan vara att staten inte efterlever gällande riksdagsbeslut eller inte redovisar skyddet på ett riktigt sätt.

    Om vi skall ha gemensamma regler i Europa för artskyddet bör också artskyddet samordnas så att respektive land i första hand skyddar de dominerande ekosystemen. Då får vi ett effektivt skydd som inte kostar för mycket.




  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare och skogsägare

    Statsbyråkratin och dess närstående lobbyorganisationer dominerar artskyddsutredningen.

    Tre idéer dominerar i diskussionerna om artskyddet 1. Riksdagens "frihetsmodell" som stöds av en majoritet i Riksdagen och flertalet av de 300 000 privata skogsägarna, 2. Statsbyråkratins statsstyrningsmodell som stöds av vänsterpartiet, miljöpartiet och Naturskyddsföreningen samt Virkesköparnas certifieringsmodell som stöds av WWF, FSC, skogsindustrin och skogsägareföreningarna.
    Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt de 300 000 skogsägarna, virkesproducenterna, säljarna av virke. Skogsägareföreningarna är egentligen aktieägareföreningar som äger skogsindustrier, är köpare av virke och driver bojkott mot LRFs medlemmar, virkesproducenterna. Det kan konstateras att skogsägareföreningarna och LRF vidhåller bojkott av virke från nyckelbiotoper mot de egna medlemmarna trots att nyckelbiotoperna döms ut av skogsutredningen. LRF har beslutat att säljarna av virke alltid skall företrädas av köparna av virke så att man uppträder enigt trots att LRF inte har något inflytande över skogsägareföreningarna. Virkesproducenterna, de 300 000 skogsägarna stöder därför troligen Riksdagens frihetsmodell.

    Om man ser till sammansättningen av artskyddsutredningen dominerar statstyrningsföreträdarna med 15 av 23 experter. Till detta kommer sekretariatet.

    Att arter försvinner eller tillkommer beror dels på klimatförändringar och dels hur skogen brukas. Klimatförändringarna kommer att medföra att lövskogsandelen ökar. Det beror dels på att lövskogen klarar ett varmare klimat bättre än barrskogen och dels på att skogsägarna kommer att öka lövinslaget för att minska riskerna.Hur kan staten agera för att underlätta en sådan utveckling?

    Att gran dominerar skogen i södra Sverige beror på att den är det lönsammaste trädslaget på en stor del av marken, att staten har drivit på granplanteringen genom sin skogspolitik, och att granen gynnats av Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas älgförvaltning eftersom den betas sist av alla träd.

    I en hägnad tallplantering på min fastighet var naturligt föryngrad ek det vanligaste trädslaget efter björk. Man kan nu se en klar skillnad med en ökad självföryngring av ädellöv som ek, bok, avenbok, ask, lönn mm jämfört med för 50 år sedan (Västra Götaland). I en ohägnad granplantering fanns ingen ek trots att den gränsade mot en ekdominerad hage. Det beror på den viltbetning som blir resultatet av länsstyrelsens viltförvaltning.
    Plantering av ädellöv är dels dyrt, kräver hägn och innebär att statsbyråkratin tar över och gör skogsägaren ansvarig om den skadas.

    Kommer artskyddsutredningen att ta upp hur man genom att avreglera och låta skogsägaren bestämma och ta ansvaret kan få ett mer varierat och mångfaldsrikt skogsbruk utan att staten behöver detaljreglera och lägga ut miljarder kronor? Nej det är inte troligt, dels har statsbyråkratin redan i direktiven förbjudit utredaren att komma med lagförslag på jaktområdet och dels dominerar statsbyråkratin utredningen och kommer att se till att endast för statsbyråkratin och dess lobbyorganisationer lämpliga förslag läggs fram.

    Riksdagen måste granska utredningens förslag i skenet av den miserabla förvaltning statsbyråkratin ägnar sig åt på skogsområdet. För artskyddet skadliga statliga regleringar måste tas bort innan man lanserar nya ingrepp i äganderätten för att kompensera för gällande statliga skadliga bestämmelser.

  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare och skogsägare

    Stärkta ekonomiska incitament för myndigheter att efterleva riksdagsbeslut.

    WWF nämner som en av 4 punkter att det krävs stärkta ekonomiska incitament för markägare för artskydd. Varför inte föreslå stärkta ekonomiska incitament för myndigheterna att efterleva gällande riksdagsbeslut för att minska skadorna av den statliga styrningen.
    En given kandidat är Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas älgförvaltning. Skogsstyrelsen har i årtionden rapporterat hur den leder till ökad granplantering och utarmning av skogen men myndigheterna vägrar ändra inställning. Det är ju markägarna som straffas om föryngringar förstörs.

    Ett sått att råda bot på detta är att minska myndigheternas förvaltningsanslag med 10% tills Skogsstyrelsen rapporterar att skadorna upphört och skogsägaren kan använda alla trädslag i sitt skogsbruk.
    Detta kan kompletteras med att viltvårdsfonden får tas i anspråk för att betala ut skadestånd till de skogsägare som får sin föryngring förstörd. Då slår man två flugor i en smäll - skogsägarna ersätts och Jägareförbundet kommer att kräva höjd avskjutning för att inte bli av med sin finansiering.
    Förslaget innebär en förstärkning av statskassan, ökad avskjutning och förbättrat artskydd. Förbättrat artskydd behöver inte kosta mer pengar om bara myndigheterna efterlever gällande riksdagsbeslut.