Wennemo: Staten och EU kommer att spela större roll efter kriserna

”Politikens roll håller på att uppgraderas. Jag har mycket kontakt med arbetsgivarorganisationer, och även de ser statens roll som allt viktigare. Mindre stat är inte lösningen, tvärtom.” Det säger Medlingsinstitutets gd Irene Wennemo, aktuell med en ny bok om politik i kristider.

Bokaktuella Irene Wennemo har skrivit om vad som händer med politiken i kristider.
Bokaktuella Irene Wennemo har skrivit om vad som händer med politiken i kristider. Foto: Janerik Henriksson/TT
Anders Gustafsson

– Vi är på väg in i en udda politisk situation. Det började med pandemin, sedan kom Ukrainakriget. Under tiden som jag skrev den här boken så ändrade sig plötsligt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna om Nato på kort tid. Jag kände mig bekräftad av verkligheten. För om det kan hända, då kan vadsomhelst hända, säger Irene Wennemo till Altinget.

Irene Wennemos förra bok ”Politik på riktigt” handlade om hur politiken i normala fall fungerar. Hennes nya ”När det omöjliga blir möjligt” handlar om hur den fungerar när kriserna ställer allt på ända. På omslaget syns en stor våg, förändringens våg som man antingen kan drunkna i eller surfa på. 

På Irene Wennemos CV:
  • Generaldirektör, Medlingsinstitutet
  • Doktor i sociologi
  • Statssekreterare åt Ylva Johansson 2014–2019 på arbetsmarknadsdepartementet
  • Utredare åt regeringen
  • Ledarskribent på Aftonbladet och Dagens arena, samt fristående krönikör i Sydöstran
  • Utredningschef på LO

På vilket sätt kommer statens roll att bli viktigare?

– Titta bara på frågor som energiförsörjningen och elnätet. Vi har gjort bristfälliga investeringar i gemensamma nyttigheter under 30 år och det har blivit ett tillväxtproblem. Välfungerade företag måste vara på en marknad som fungerar och det kan man inte skapa själv. Det kan förstås leda till politisk klåfingrighet och dåliga lösningar. Men politiken måste skapa förutsättningar – det görs ingen annanstans.

Tidigare kriser

Efter Andra världskrigets slut så lades en ekonomisk ordning fast. Keynesiansk politik skulle satsa oss ur konjunkturnedgångar, staten skulle vara stark. Sedan kom oljeprischocken 1973, och en tid med ett flertal devalveringar inleddes 1976. Svensk konkurrenskraft försämrades.

– På 90-talet inträdde en ny ekonomisk-politisk regim. Då var det avregleringar, där marknaden skulle lösa problemen och där globaliseringen alltid var av godo. Ju fler länder som kom in i den här ordningen desto bättre. De skulle säkert bli demokratiska allihop, tänkte man.

– Nu är vi i en liknande brytningstid. I Europa började det med pandemin. Vi är beroende av medicin som produceras i Kina och i Indien. Det krävdes ett politiskt ansvarstagande och politiskt ingripande för att få fram vaccin och andra medicinska produkter. Jag är fostrad i att nationalstaten är försvagad. Det är de globala företagen som är starka. Men under pandemin? Frankrike bara stoppade all export av medicinsk utrustning – inom EU. Det var visst politiken som bestämde nu.

När det omöjliga blir möjligt (Bokförlaget Atlas, 2022)
När det omöjliga blir möjligt (Bokförlaget Atlas, 2022) Foto:

Och därefter kom Ukrainakriget.

– Ja. Jag påstår inte att marknadsekonomin är ute nu, men politiken har fått en viktigare roll att spela. På EU-nivå är det väldigt tydligt. Det behöver inte betyda att allt blir gott och bra, men i den här typen av processer händer mycket i politiken och man behöver förhålla sig till det. Saker kan både gå i rätt och i fel riktning.

Du skriver: ”Det är i stunder av omstöpning av givna värden som man behöver ställa sig frågan: hur ska Sverige hantera denna situation, vilka värden behöver Sverige ge upp och vad är det vi ska ta med oss in i framtiden?” Vad är ditt svar?

– Vi har fått ordning på det viktigaste; arbetsmarknaden. Efter 70–80-talet var den svenska arbetsmarknadsmodellen nere för räkning. SAF, numera Svenskt näringsliv, var på väg att lämna. Steg för steg har den reparerats och det är en stor tillgång när vi går in i en kris.

På vilket sätt?

– Den höga inflationen kan hanteras mycket bättre när man har ordning och reda. Flera andra länder har redan strejker kopplade till att grupper försöker kompensera för inflationen. Den svenska arbetsmarknadens parter har olika intressen, men de kan prata med varandra och strejkvapnet är inte lösningen i första hand, även om det finns kvar. 

Du skriver också: ”Sällan har behovet av en stark regering som kan föra en sammanhållen och väl fungerande ekonomisk politik varit så stort som i dag. Det finns sötebrödsdagar, då inte så mycket kan gå fel. Men det finns också perioder då mycket kan gå fel, om politiken förvärrar situationen, i stället för att råda bot på problemen.” Ser du att vi är på väg mot att göra några sådana misstag?

– Jag var orolig när den nuvarande regeringen förhandlade sin budget. Vi har inflation, de är fyra partier, och det enklaste sättet att komma överens är att alla får vad de vill ha. Jag tror att krisen för Storbritannien och Liz Truss kom lägligt, för det visade hur snett det hade kunnat gå om man inte hade orkat hålla i.

Nu har pendeln slagit åt andra hållet. Jag tycker att man ägnar sig åt ett slappt utpekande av olika etniska grupper.

– Det är ett svårt läge. Om man kompenserar till fullo för inflationen så får vi ännu mer inflation. För då ändrar folk inte sitt beteende, utan då fortsätter höginkomsttagare att värma utomhusjacuzzin. Men kompenserar man inte alls så kanske människor tvingas sälja villan i förtid. Det blir enorma krav på facken att kompensera för detta lönevägen. Det är en smal stig den här regeringen måste gå. Så på det sättet tycker jag att de inte har kört i diket. För man kan göra fel åt bägge håll.

Du menar också att EU:s höjda ambitioner på arbetsmarknadsområdet är det största hotet mot den svenska arbetsmarknadsmodellen. Vilka faror ser du?

– Allt som kom ut ur 90-talskrisen i Sverige var inte dåligt. Ordning och reda i statsfinanserna, att man har en budgetprocess som är rimlig. Jag är bekymrad över att riksdagen – och där fördelar jag skulden ganska jämnt – håller på riva sönder något som tjänat oss väl. Det fanns en tanke med en ordnad budgetprocess. Nu bryter man ut mer och mer. Ingen kan då stå till svars för vad som är resultatet av den ekonomiska politiken.

– Man har varit på ett sluttande plan. När det har varit djupa kriser så har partierna kunnat enas medan den pågår, men så fort trycket från yttre kris är över så har riksdagen hamnat i ett destruktivt beteende.

Vad borde vi omvärdera?

– Överskottsmålet, vi har en låg statsskuld. Vi ska inte dra på oss en stor skuld, men vi behöver inte krympa den. Skuldankaret bör ligga på 35 procent. Men om ekonomin växer kan vi ha budgetunderskott och ändå ligga kvar på 35 procent.

– Den budget vi har nu är relativt välavvägd med tanke på omständigheterna, men det är för att det är hög inflation, inte för att vi inte har pengar att göra av med.

Du skriver om att EU blir allt viktigare, men att de ska hålla tassarna borta från vissa områden. Vilka?

– EU har tagit för sig under krisen och lyckats ena länder som är svåra att ena. De har gjort en del enormt stora saker, som Återhämtningsfonden där EU för första gången har lånat pengar. Jämfört med under finanskrisen har de bytt fot. Ylva Johansson brukar säga: ”Vi har blivit mycket mer operativa”.

– Den blinda tron på att globalisering löser alla problem är passerad. Man är skraj på riktigt och inser plötsligt hur beroende alla europeiska företag är av komponenter som tillverkas i andra regioner, som man hypotetiskt skulle kunna bli helt avskuren ifrån. Att inte vara helt beroende av andra delar av världen är en faktor som kommer att spela stor roll framöver. Någon sorts europeisk självförsörjning är kanske en möjlighet, men de europeiska länderna är för små på egen hand. 

Om man jämför med 70–80-talet, så är man också mer demonstrativ med sin rikedom. Det gör något med samhället.

– Jag tror att EU kommer att vara viktiga för oss. Men det är inte bara budgetprocessen som har varit destruktiv i riksdagen, det har EU-politiken också. Det har bara blivit svårare och svårare att föra en svensk linje i EU. Anders Borg lade ned stor möda på att få med sig Socialdemokraterna i EU-nämnden för att ha med sig en rejäl majoritet. Sedan bröts det där sönder. Under Löfven har det varit mer av hoppa från till tuva till tuva och många gånger har det misslyckats. Då blir man svag i EU-sammanhang.

Vi är ändå ett ganska litet land?

– Ibland har svenskarna lite för dåligt självförtroende, i EU-sammanhang är vi ett mellanstort och ganska viktigt land. Men vi har blivit svagare i förhandlingarna när vi inte har kunnat enas.

Du säger ”svensk linje”. Under debatten inför folkomröstningen om EU 1994 fanns det en diskussion om att vi måste vara med för att försvara ”svenska intressen”. Men höger- och vänsterväljare brukar inte ha samma intressen?

– Vissa frågor är vi bra på att hålla i: jämställdhet, en arbetslinje och miljöfrågorna. Sedan har vi haft en del defensiva positioner där vi behöver försvara de delar av vår lagstiftning som andra inte förstår sig på.

Vilka?

– Arbetsmarknadsmodellen, offentlighetsprincipen och skogsfrågorna, där skogsindustrin är viktig för Sverige och Finland. ”I resten av Europa har alla skogar ett namn”, brukar Ylva Johansson säga. De ser det mer som naturreservat än som en egen näring.

Du skriver också om de ökade klyftorna. Det finns klyftor som är samhällsskadliga och sådana som inte är det. Går det att definiera?

– Nej. Bland vanliga löntagare med arbetsinkomst så har Sverige hållit ihop ganska väl. Kvinnors löner närmar sig mäns. I stora drag har det inte dragits isär. Men sedan har vi de två ändarna och där har det hänt lite väl mycket.

– Först har vi dem som inte har arbetsinkomst och de som har försörjningsstöd. De har inte fått del av de fantastiska reallöneökningar som vi har haft i 20 år, utan bidragen ökar bara i takt med konsumentpriserna. Sedan har vi en grupp enormt rika. De betalar minst i skatt i relation till sin inkomst, eftersom de har mer kapitalinkomst och mindre arbetsinkomster som är högre beskattade.

Det är inget svenskt fenomen?

– Nej, men de megarika i världen har blivit mycket rikare och det ses alltmer som ett samhälleligt problem. Om man jämför med 70–80-talet, så är man också mer demonstrativ med sin rikedom. Det gör något med samhället.

Det har väl mycket med avregleringarna av valutamarknaden att göra? Om någon höjer de skatterna så flyttar jag pengarna utomlands, om jag har en så stor förmögenhet. Kan Sverige göra något åt det?

– Nej, kanske inte ensamma. Men det har hänt mycket. Förut var det hur lätt som helst att gömma pengar i skatteparadis, men det har blivit svårare och svårare. För det finns en allt större irritation över det. EU kan göra en del, särskilt tillsammans med USA och en del andra.

Du skriver att vi behöver kunna skilja mellan migrationspolitik och främlingsfientlighet. Det är legitimt att behandla Sveriges invånare och andra länders invånare olika, men det är illegitimt att behandla svenska invånare olika beroende på etniskt ursprung. Utveckla gärna.

– Jag tycker det finns en del politiska partier, inte bara SD, som har varit på ett sluttande plan i den frågan. Tidigare fick man prata invandringspolitik. Sedan hände något under perioden med Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, samtidigt som Svenskt näringsliv drev en kampanj för ökad arbetskraftsinvandring. Att tycka som Göran Persson blev nästan att vara rasist under den perioden. Det var inte rimligt. 

Politik på riktigt –
handbok för sociala ingenjörer (Bokförlaget Atlas, 2020)
Politik på riktigt – handbok för sociala ingenjörer (Bokförlaget Atlas, 2020) Foto:

– Nu har pendeln slagit åt andra hållet. Jag tycker att man ägnar sig åt ett slappt utpekande av olika etniska grupper. Att man tog exemplet ”Somalitown” under valrörelsen – det är något man försöker säga.

Jag hörde någon kommentera att invandringsfrågan är den där glappet mellan medborgarna i allmänhet och civilsamhällets organisationer är störst. Vad tänker du om det?   

– Jag håller nog med. Partierna lägger ett väldigt fokus på de 20-tal procent väljare som SD har och tror att man ska få tillbaka dem genom inte ta konflikt i de här frågorna. Annars, när man pratar vänster-högerdimensionen i politiken, så brukar fokus ligga på mittenväljarna. Men i den här frågan så är det inte mittenväljarna, utan man vill locka dem längst ute på kanten. Det märkte man på flera partier.

– Man märkte också på många partier att de skulle locka tillbaka landsortsväljarna. Varför fokuserar man på dem längst ute på kanten? Om man tänker Söderhipsters här och Hagfors där, så finns det väl några som är någon sorts medianväljare även där? Men dem såg man inte, utan nu skulle politiken anpassas till den här gruppen. Vänsterpartiet åkte runt i bruksorter. Sossarna hade inslag av detta också. Plötsligt var de som bor i Värmdö eller Vallentuna ointressanta, och de är ju jättemånga.

Nyligen antogs en lag som ska underlätta för idéburna aktörer i välfärden. Ser du att den bättre välfärdsmix kan bidra till en förbättring?

– Den utveckling vi fick inom välfärden med riskkapitalbolag, ingen trodde att det skulle ske. När Jan Björklund tillträdde sa han något i stil med att ingen går in i skolverksamhet för att tjäna pengar. Det var bilden till 06, att man inte kunde bli rik på att driva verksamhet utan man gjorde det för att man brann för det här.

– Sedan var det en snabb utveckling och den är inte jättekonstig. Det finns stordriftsfördelar, och att ha juridisk kompetens för att vinna upphandlingar är helt avgörande. Småaktörer har inte tillräckligt med pengar för att ha de bästa juristerna. Vi ville ha mer mångfald och fler idéburna aktörer, men vi fick något annat. Inget av regelverken har varit riktigt anpassade efter detta.

Tillbaka till förändringens våg som sveper över oss. Sjunker vi eller surfar vi just nu?

– Vi kanske inte står på surfingbrädan, men vi håller i den.

Nämnda personer

Irene Wennemo

Generaldirektör Medlingsinstitutet, ledamot Delegationen mot arbetslivskriminalitet
Doktor i sociologi (Stockholms uni. 1994)

    E-post Politik på allvar

    Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget