Vit man skurk – brun man offer

RECENSION. En ny antologi av en rad forskare visar hur verkligheten anpassas till en multikulturell ideologi med etniska minoriteter i offerroll. Konsekvensen blir ett vildvuxet parallellsamhälle där man sviker progressiva ungdomar, som gör uppror mot reaktionära kulturmönster.

Integrationsproblemen beror på den hemska skandinaviska rasismen, och minsta kritik av invandrare och flyktingar är ondsint eller i bästa fall opassande. Det gäller även om kritiken kommer från människor ur de etniska minoriteterna, som i så fall är förrädare mot den egna gruppen.

Så är tankegången hos många integrationsforskare och opinionsbildare i både Danmark och Sverige enligt den nya antologin ”Multikulturalismens fällor”. Det är en tankegång som fungerar som ideologisk tvångströja och som snedvrider integrationsarbetet.

Mehmet Ümit Necef och Torben Bech Dyrberg är redaktörer för antologin, som i huvudsak har bidrag från forskare från de två länderna. Författarna ser kulturella skillnader som berikande i vissa situationer, men de ogillar multikulturalism som helig princip, där arkaiska kulturella normer får gå fria från kritik. Och författarna är dödströtta på den offerroll som etniska minoriteter ofta hamnar i.

Kulturrasism

Framför allt köper författarna inte den nya ”kreativa” definitionen av rasism, som politiskt korrekta grupper har utvecklat, den så kallade ”kulturrasismen”. Här definieras kritik av kulturen i etniska grupperingar som rasism.

Antologin sätter fokus på ett väldigt avgörande element. För ”kulturrasism” är och förblir ett skruvat begrepp, som både hämmar en demokratisk debatt om kulturella normer, hämmar integrationen och förminskar de smärtor den biologiska rasismen för med sig. 

Perversiteten med den biologiska rasismen är just att den inte bedömer människor utifrån åsikter eller handlingar, utan från hudfärg eller ”ras”. Det är nazisternas förföljelse av till och med assimilerade judar ett skrämmande exempel på.

Annat är det med kultur, som framför allt är en uppsättning normer och uppfattningar, som naturligtvis kan diskuteras och bestridas, på samma sätt som man kan göra med politiska uppfattningar. Att påstå att alla kulturella normer är lika goda är lika absurt som att påstå att alla politiska uppfattningar är lika goda. Och framför allt är uppfattningar – till skillnad från hudfärg – något man som individ kan välja.

Därför ska man heller inte per definition ha respekt för kulturella normer. Som det står i boken:

”Varför skulle en dansk kvinna ”respektera” en muslimsk man som anser att hon genom att gå på gatan utan manligt sällskap och utan att täcka sig beter sig som en hora? Varför skulle en dansk bög ”respektera” en muslimsk invandrare som anser att homosexuella borde dödas?”  

Ohelig allians

Denna kulturrelativistiska hållning betyder att det blir dubbla måttstockar: Intoleranta tendenser hos européer kritiseras hårt, medan mycket mer extrema uppfattningar i invandrarmiljöer bagatelliseras, ursäktas eller rentav försvaras.

I antologin visas ett närmast komiskt exempel från Sverige, där man ville tömma en salafistisk källarmoské i Malmöstadsdelen Rosengård. Salafisterna står för en extrem form av islam med kvinnoförtryck, homofobi och underkännande av demokrati.

Icke desto mindre fick de religiösa fascisterna stöd av militanta svenska ”antifascister”, eftersom salafisterna ju tillhörde en etnisk minoritet! Därmed uppstod den fantastiska situationen att vänsteraktivisterna tog ställning på grundval av hudfärg i stället för politiskt innehåll. En fullständigt rasistisk logik, kan man hävda. 

”Kulturförrädare”

Som boken visar går den kulturrelativistiska ”solidariteten” så långt att både forskare och debattörer har försökt trycka ner personer som bryter sig ur förtryckande etniska miljöer. Det gäller till och med våldsdrabbade invandrarkvinnor, som av doktorn och forskaren Louise Lund Liebmann beskylls för att göra ”hela kulturer och minoriteter till syndabockar” genom att berätta sina historier om våld i familjen.

Samma forskare anser att författaren Yahya Hassan är en ”kulturell avhoppare”, för att han beskriver våld, kriminalitet och det religiösa hyckleriet i det som i Danmark beskrivs som gettomiljöer. Därmed stöder Hassan ju ”majoritetens problembeskrivning” av integrationsproblematiken – och det är naturligtvis helt tokigt, när man i förväg har bestämt sig för att alla problem beror på den vita omvärldens rasism. 

Akademiskt fuskverk

Ett sådant angreppssätt på forskning har likheter med Sovjettiden, då politbyrån rätt och slätt bestämde vad som var vetenskapligt korrekt. Man kan dra på smilbanden när man läser bokens många pinsamma exempel på akademiska fuskverk, men konsekvenserna är mindre roliga.

För konsekvenserna blir att man sviker de allt fler invandrarungdomar som gör uppror mot de förmoderna normerna och själva vill avgöra vem som blir deras äkta make/maka, sexpartner, vad de ska gå för utbildning och vad de ska ha för kläder. Deras individuella frihet offras då på den kulturella toleransens altare. 

Hedersmord

När det gäller ett område som kriminalitet är det naturligtvis absolut ’no go’ för de ”antirasistiska” grupperna att acceptera kulturella förklaringar. Det gäller även begrepp som hedersmord, som behändigt likställs med svartsjukemord. Men som det framhävs i antologin:

”Man ignorerar fullständigt att danska svartsjukemord inte är en kollektivt planerad handling, som ska återupprätta familjens heder.”

Helt rätt. Det skulle vara helt otänkbart att en skandinavisk flickas föräldrar skulle hjälpa hennes man att döda deras dotter, eller att familjen tillsammans skulle planera mordet på en ”olydig kvinna”. Det finns helt enkelt inte några exempel på det i skandinaviska familjer från den här sidan medeltiden. Den obekväma sanningen är att hedersmord bottnar i reaktionära kulturella normer, som vissa invandrare har med sig från sina feodala hemländer.

Krackelerat skönmåleri

Det politiserade angreppssättet på integrationsproblem för också annat med sig. Ett typiskt kännetecken är den ”positiva intalningen” – och tron på att ”ord skapar verklighet”.

Det var tydligen den inställningen som låg bakom Odense kommuns försök att ge gettot Vollsmose ett nytt varumärke 2010. Antologin berättar underhållande om hur kommunen stod bakom en rapport som målade fram drömbilder av den belastade stadsdelen som ett nytt innovativt område, ”Vollsmose Valley” – och som en ny turistdestination med ´edge´. 

Det där med ´edge´ visade sig stämma när 60-70 invandrarungdomar från Vollsmose, beväpnade med klubbor, angrep Odenses universitetssjukhus efter en intern skottlossning under den muslimska eid-festen. Detta gränslösa beteende skedde bara 1,5 månad efter att den totalt verklighetsfrämmande rapporten hade släppts. Ännu en gång måste man konstatera att oerhört få problem blir lösta för att man inte pratar om dem.

Nazi-parallellen

Det oreflekterade påståendet att ord skapar verklighet är ännu en hörnsten i det politiskt korrekta angreppssättet på integrationsproblemen. Här dras mycket snabbt paralleller mellan kritik av etniska minoriteter och judeförföljelsen i Nazityskland.

Som den radikala folketingspolitikern Zenia Stampe, som använder den här jämförelsen väldigt ofta, och debattören Bjarne Overmark, som har sagt:

"Vi vet vad era illa dolda perspektiv med den rasistiska antimuslimska propagandan önskar – fysisk utrensning av en religiös minoritet i Europa.” 

Förutom det groteska i uttalandets proportioner är jämförelsen rent faktiskt felaktig. Holocaust var inte primärt ett resultat av hätska ord, utan av en förbrytarregim med diktatorisk makt. Till exempel utfördes övergreppen under Kristallnatten 1938 inte av vanliga tyskar som blivit uppeggade av propagandan. Övergreppen var noga organiserade och genomförda av SA:s mördarligor.

Om ord skulle ”skapa verklighet” hade Danmark legat skyhögt vad gäller rasistiskt våld medan Sverige skulle vara på bottennivå. I verkligheten gäller det mostatta.

Floskelgalleriet

Mehmet Necef och övriga författare tar också tag i en rad multikulturella floskler och ohållbara slutledningar. Till exempel det ofta förekommande påståendet att kontakt med främlingar leder till förståelse som i sin tur leder till sympati. Typiskt uttryckt i meningen: ”En främling är en vän du inte har träffat än.”

Men som så mycket annat från den politiskt korrekta hyllan handlar det om önsketänkande: Det kan bli så, men det rakt motsatta kan också vara fallet. Den före detta folketingsmedlemmen för Socialistisk Folkeparti, Ole Sohn, uttryckte det väldigt realistiskt, när han sa:

”En främling är en människa du inte vet om du blir vän med.”  

Vänstern vaknar

Flera av antologins författare kritiserar den politiska vänstern för kulturrelativism och dubbla måttstockar. Kritiken håller vad gäller den svenska vänstern, ja, vad gäller största delen av det politiska spektrumet i Sverige.

Nu senast har det varit häftiga debatter om Miljöpartiet, som har gett politiska poster till folk ur de mest reaktionära religiösa kretsar. En av dem är partiets bostadsminister Mehmet Kaplan, som måste avgå sedan det avslöjats att han gjort Muslimska brödraskapets tecken och deltagit på en middag med islamister och ledaren för de fascistiska Grå vargarna. I Miljöpartiet är naiviteten dragen till sitt yttersta, och skandalen blir inte mindre av att partiet sitter i regeringen.

Det finns också exempel på islamister i danska partier, först Radikale Venstre, därefter Enhedslisten och senast i Alternativet. Men Enhedslisten har skärpt sig ordentligt, och författarnas kritik av den danska vänstern är bara delvis berättigad.

Ett parti som Socialistisk Folkeparti har varit konsekvent i sin kritik av islamisterna. Först med den tidigare partiledaren Villy Søvndal och senast med nuvarande partiledare Pia Olsen Dyhr. Hon har allierat sig med etniska normbrytare i en medveten offensiv mot de reaktionära krafterna i invandrarmiljöerna. Och på yttersta vänsterkanten har Enhedslistens chefsideolog Pelle Dragsted kallat islamismen för ”det globalt största fascistiska hotet”.

Fusk för den goda sakens skull

Kulturrelativism och beröringsskräck är fortfarande utbredda problem i det danska offentliga systemet. Helt explicit i den danska integrationsforskningen, som är genomsyrad av akademiskt fusk i den goda sakens tjänst. Men det är framför allt ett akademiskt – och delvis journalistiskt – problem. De flesta danska politiker har för längesedan kommit längre.

Erik Holstein

politisk kommentator på Altinget.dk

Forrige artikel Regeringen trotsar Lagrådet om fjärrundervisning Næste artikel Regnér: Eftersatt socialtjänst kräver stora investeringar Regnér: Eftersatt socialtjänst kräver stora investeringar