Varför var inte El-Haj på filmvisningen?

Nyligen visades en film för oss ledamöter i riksdagen. Det var en film om Hamas massaker i Israel den 7 oktober.

Den 43 minuter långa filmen var ett sammanklipp från sociala medier, kroppskameror, bevakningsfilmer, och liknande källor. Innehållet går inte att beskriva med ord. Skrattande Hamas-terrorister utsätter försvarslösa civila israeler, såväl åldringar som små barn, för ofattbar grymhet. Människor skjuts ihjäl på öppen gata, de huggs i bitar medan de fortfarande lever, de dränks i bensin och bränns till döds.

En mors sista omfamning av sitt barn förevigas när deras kroppar bokstavligt talat smälter samman. Samtidigt ringer Hamas-männen hem till släkten i Palestina och berättar glatt om hur många ”judehundar” de slaktat. Klippen från sociala medierna har de alltså själva lagt upp. Snart åker de tillbaka till Gaza, och möts av jublande folkmassor som gläds över blodet som rinner från flaken, och tillfångatagna barn och åldringar.

Förvånande att El-Haj inte närvarade

Det här är ingen film som människor i allmänhet bör se. Den är fruktansvärd. Men vissa måste se den för att förstå vilken grymhet vi har att göra med, vilken obeskrivlig ondska som frodas i Gaza.

Alla förstår inte det. Tvärtom finns det på vissa platser i vårt land sympatisörer och eller vänner till Hamas, även inom etablerade riksdagspartier.

Därför var det förvånande att Jamal El-Haj, socialdemokraternas riksdagsledamot som anklagats för att ha band till Hamas, inte närvarade. Var han kanske upptagen med att polisanmäla de som uppmärksammat hans relation till terroristerna? Eller förberedde han sig för nästa Hamas-konferens?

Bara några timmar efter slakten på de oskyldiga barnen i Israel bröt jublet ut här i Sverige, och karavaner av tutande bilar körde omkring med Palestina-flaggor och firade mördandet. Scenerna har chockat varenda anständig svensk. Vårt land delades snabbt mellan en företrädesvis svensk majoritet, som fördömde den bestialiska slakten, och en minoritet, främst palestinier och vänsteranhängare, som vägrade göra det.

I bästa fall stod de helt enkelt tysta och såg på, men i många fall har de på olika sätt urskuldat terroristerna, förringat deras brott, eller ifrågasatt att de alls ägt rum.

Fortfarande ingen intervju

Detta sker alltså i Sverige år 2023. Ett Sverige där 46 procent av svenska judar funderar på att lämna landet på grund av den ökande antisemitismen. Ett Sverige där 86 procent av svenska judar uppger att otryggheten och oron för hets och trakasserier ökat. Ett Sverige där 57 procent av svenska judar menar att svenska makthavare brister i sin förståelse av antisemitismens karaktär och omfattning.

Det har gått två månader sedan det värsta brottet mot judarna sedan Förintelsen. Jamal El-Haj har fortfarande inte ställt upp på en intervju och fördömt Hamas eller deras vidriga brott.

Socialdemokraterna fortsätter beskydda honom, och gråter krokodiltårar för honom i riksdagens kammare. Man förstår dem, när vi vet att nästan en stor del av antisemitismen i Sverige kommer från socialdemokraternas röstboskap, muslimska invandrare från Mellanöstern och särskilt från palestinska områden.

Kommer Socialdemokraterna att förstå?

Socialdemokraterna sätter makten före allt. Men kan Socialdemokraterna förstå, så många år efter ”Om detta må ni berätta”, så många år efter ”Aldrig mer!”, vilken antisemitism de lierat sig med eller hur det känns för Sveriges judar, vad som hände i Israel den 7 oktober?

Kommer de någonsin förstå?

Jamal El-Haj borde ha kommit till filmvisningen i riksdagen. Han borde ha tagit med sig hela sin partigrupp. Då kanske partiet hade förstått.