Varför förtiger Magdalena Andersson vänsterhotet mot Natoanslutningen?

I Ekots lördagsintervju kritiserade Socialdemokraternas partiledare, Magdalena Andersson, Sverigedemokraterna minst fem gånger för att ha orsakat haveriet i Natoförhandlingarna. Statsminister Ulf Kristersson (M) var förstås adressaten.

Åkesson ingen att lita på

I radions morgoneko tre dagar senare var upprepningarna något färre men innehållet i dem lika starkt. Nu får Kristersson skörda vad han har sått genom att ha släppt in SD som ett stödparti till regeringen, var budskapet. Jimmie Åkesson är ingen person att lita på vad gäller medlemskapet i försvarsalliansen, och att utse Richard Jomshof till ordförande i justitieutskottet är obegripligt, enligt oppositionsledaren, som föga oväntat därmed fortsätter kanonaden från valrörelsen mot sitt partis värste konkurrent om rösterna.

Naturligtvis får hon medhåll från stora delar av borgerligheten: SD:s internationella – och även nationella – kontakter i extrema miljöer och möjligheter att påverka vårt lands säkerhetspolitik får under inga omständigheter Ulf Kristersson rycka på axlarna åt. De är allvarliga.

Men varför är Magdalena Andersson moltyst om vänsterhotet mot Natoanslutningen? Det som bland annat emanerar från hennes tidigare samarbetspartner Vänsterpartiet?

Dadgostar behöver ta avstånd

Har hon glömt de tre V-riksdagsledamöternas viftande med PKK-flaggan i Almedalen förra sommaren och deras jakande svar på frågan om partiledningen hade godkänt detta uppenbara försök att kasta svenskt grus i den redan då inledda Natoprocessen? PKK är som bekant en terrorstämplad organisation, och två av de tre riksdagsledamöterna sitter också i Vänsterpartiets högsta ledning, partistyrelsen. Har någon hört partiledaren Nooshi Dadgostar kraftfullt ta avstånd från den medvetet provokativa flaggdemonstrationen?

I en debattartikel i Aftonbladet deklarerar också frankt tre företrädare för Ung Vänster – Vänsterpartiets ungdomsförbund som enligt sitt program arbetar för ett ”kommunistiskt samhälle” och att de ska ”fortsätta vifta med PKK-flaggan”.

Har någon hört partiledaren Nooshi Dadgostar kraftfullt ta avstånd från den medvetet provokativa flaggdemonstrationen?

De hade två dagar tidigare deltagit i en demonstration på Norra Bantorget i Stockholm, där arrangören Allians mot Nato hade samlat deltagare från flera organisationer, som rullade ut en stor matta med den turkiske presidentens bild, där de stampade skorna på hans ansikte under sedvanliga revolutionära kamp- och hatfyllda paroller. Vad sägs om dessa exempel: ”Inte en soldat, inte ett gevär, inte en krona åt Natos militär”. Och detta ansågs lämpligt för Sveriges utrikesminister: ”En sista deportation, Tobias Billström över bron!”

Märklig medietystnad

Lika märklig som Magdalena Anderssons tystnad inför hotet och hatet från vänster mot Natoanslutningen är många mediers ovilja att förmedla och kritisera det. ”Det är Åkesson som skapar kris i Natoförhandlingarna”, hävdar exempelvis Aftonbladet i en ledare häromdagen och tillägger – mot dokumenterade och verifierade fakta – häpnadsväckande att det inte är oppositionen som hotar svensk säkerhet.

Men veterligt befinner sig Vänsterpartiet och dess unga medlemmar, det kommunistiska samhällets röda frontsoldater med PKK-flaggan i ständig beredskap, i oppositionsställning. Det ska vi vara djupt tacksamma för. Men vårt lands mödosamma Natoprocess skulle inte försvåras, om Magdalena Andersson också talar klarspråk om de vänsterideologiska krafternas återkommande attacker mot försöken att stärka Sveriges säkerhetspolitik.