Vår vädjan till regeringen: Instifta en dag mot könsapartheid!

De tre systrarna Patria, Minerva och Maria Teresa Mirabal mördades brutalt den 25 november 1960 i den Dominikanska republiken för att de deltog i motståndsrörelsen mot landets dåvarande diktator, som också beordrade mordet på de tre unga kvinnorna. "Las Mariposas", alltså ”fjärilarna”, som de kallades, blev snart en symbol för det feministiska motståndet mot makthavarnas förtryck i Latinamerika.

1999 beslutade FN att hedra systrarna och den 25 november instiftades som den Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. 2008 startade FN även Orange Day-kampanjen då människor i sexton dagar framåt från den 25 november bär ett orangefärgat plagg för att protestera mot mäns våld mot kvinnor.

Glider förbi vissa våldsfenomen

UN Women – Sverige uppger att ”En av tre kvinnor i världen utsätts för fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid. Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande samhälls- och folkhälsoproblem i Sverige och världen och detta måste få ett slut”.

Vi ser goda förutsättningar för att FN antar förslaget – inom femhundra år.   

Det kan nog alla människor på jorden, utrustade med lite empati, hålla med om. Vad vi däremot beklagar är att i sammanhanget flera tongivande människorättsorganisationer alltför ofta glider förbi vissa våldsfenomen, i synnerhet dem med kulturspecifika rötter. När våld, diskriminering och förtryck sker i namn av ”kultur och Gud” kommer producenterna av könsapartheidkulturer oftast undan. Således överlever tusenåriga och våldsamt skadliga sedvänjor och fortsätter att existera, även i dataåldern. 

Kulturspecifika våldsfenomen som hotar hundratals miljoner flickor och ungdomar borde lyftas fram specifikt och inte tonas ned, mörkas eller förbigås. Till minnet av de tre Mirabalsystrarna instiftade FN den Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Det är bra. Dock är det högst otillräckligt. När stora väletablerade och resursstarka organisationer (och myndigheter) gör för lite eller inget för att stoppa medeltida företeelser då kan vi – som saknar inflytande och som till och med nekas organisationsbidrag av Jämställdhetsmyndigheten – inget annat göra än att vädja till våra makthavare.

Be FN att hedra Mahsa Jîna Aminis minne

Därför vädjar vi till Sveriges utrikesminister Tobias Billström (M) att se till att det överlämnas ett svenskt förslag till FN om att hedra även den 22-åriga Mahsa Jîna Aminis minne. Hon som moralpolisen misshandlade till döds som en följd av könsapartheidslagar i Iran och dog den 16 september.

Ja, FN bör instifta en extra Internationell dag, denna gång en Internationell dag för avskaffandet av könsapartheidslagar och oskuldsterror i hederns namn. Vi ser goda förutsättningar för att FN antar förslaget – inom femhundra år.   

Vad gäller tidsaspekten vore förutsättningarna kanske bättre om ett liknande förslag i stället skulle läggas fram i Sveriges riksdag. Det behövs för att komma ihåg att inte ens Sverige kan garantera över hundratusen unga flickors rätt att välja sina kärleksrelationer oberoende av äktenskap, etnisk-, religiös- och könstillhörighet. Det behövs efter tjugo år av massiva hedersvåldsvåldinsatser och ändlösa debatter då antalet ungdomar utsatta för hedersförtryck ökar – i stället för att minska.

I stället för att lägga tid och pengar på att jaga gynekologer som hjälper dödshotade flickor att trolla fram några blodfläckar på ett lakan efter bröllopsnatten är det dags att skifta fokus: mot oskuldsetikens källor. Något som vi har efterlyst i tjugo år.  

Vi vädjar till regeringen att agera

Nu vädjar vi till statsminister Ulf Kristersson (M), jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L), integrationsminister Johan Pehrson (L) och kultur- och demokratiminister Parisa Liljestrand (M) att agera.

En bra början vore att instifta en minnesdag mot könsapartheid och oskuldstvång i Sverige (och EU). En dag till minnet av Fadime Sahindal och Mahsa Jîna Amini. Till skillnad från den mer allmänt hållna ”Orange Day” skulle detta bli en alldeles särskild dag – en röd dag för ”Oskuldens Blod”. Det blod och den föreställning som inte ens finns, men som så många betalar livet för.

Skulle vår regering dessutom kunna se till att dagen för ”Oskuldens Blod” också högtidlighålls även bland förorternas könssegregerande, hedersnormsodlande och med statsbidrag välsignade samfund, ja då skulle det kanske bli lite välbehövligt drag i denna annars så tröstlösa debatt.