Tyska valrörelsen förändrades efter knivdådet i Bayern

ASCHAFFENBURG. En ung kvinna går och rensar upp i en stor hög av blommor, stearinljus och gosedjur.

Noggrant väljer hon ut de vissna blommorna och utbrunna ljusen och kastar dem åt sidan, medan förbipasserande saktar in och tystnar i sina samtal.

Allt andas lugn denna dag i Schöntal Park i Aschaffenburg i nordvästra Bayern.

Solen skiner, änderna njuter av livet i vallgraven som omger den slitna kyrkoruinen, och många har gått ut för att rasta hunden eller promenera med vänner.

Men idyllen i parken rymmer mörka sprickor.

Ett par veckor före mitt besök valde en 28-årig avvisad asylsökande från Afghanistan just denna plats för att begå ett brott som väckt bestörtning i hela Tyskland.

Beväpnad med en kniv gick han till attack mot en grupp förskolebarn. Och dödade en 41-årig man och en pojke på bara två år.

Det är för att hedra dem som parkens alla ingångar i dag är smyckade med blommor, ljus och gosedjur.

Kvinnan som rensar bland de stora högarna av minnesföremål heter Svenja Nitsche. Hon bor i Aschaffenburg.

– Jag känner mig maktlös. Jag kan inte förändra något politiskt, och jag kan inte ändra något för dem som har dött. Så det jag kan göra är att städa upp, säger hon.

Knivdådet har förändrat den tyska valrörelsen i grunden. Tonen har skärpts. Intensiteten har ökat. Allt tal om konsensus har försvunnit.

Det finns ett före och ett efter den 22 januari. Inte bara i Aschaffenburg, utan i hela landet. Där tyskarna tidigare diskuterade inflation, värmepumpar och bostadspriser, är det nu migration som är det dominerande ämnet.

Det har lett till en politisk omvälvning och en ökande polarisering. Ytterhögern får allt större gehör, och resten av det politiska spektrumet tar i allt högre grad avstånd från ytterhögern.

Svenja Nitsche säger att samhället befinner sig i ett slags chocktillstånd.

– Det sker tyvärr många händelser som denna i Tyskland, men det här är särskilt grymt eftersom det handlar om ett oskyldigt tvåårigt barn som inte kunde försvara sig själv, säger hon.

Vi står inför valet mellan att antingen fortsätta att hjälplöst se på medan människor i vårt land hotas, skadas och mördas, eller att resa oss och göra det som utan tvekan är nödvändigt i den här frågan.

Friedrich Merz
Partiledare CDU

Brandmurens fall?

Det tyska valet, som hålls på söndag, har utlysts till följd av en omfattande regeringskris. De tre regeringspartierna kunde inte enas om den ekonomiska politiken, och därmed fanns ingen annan utväg än att be väljarna att sätta samman ett nytt parlament.

Den sittande förbundskanslern, Olaf Scholz från socialdemokratiska SPD, presterar dåligt i opinionsmätningarna. De flesta förväntar sig att Friedrich Merz från konservativa CDU blir den som ska försöka bilda en ny regering och därefter ta plats i Kanzleramt i Berlin.

Merz har från början av valrörelsen profilerat sig med en ekonomisk politik som ska vända den negativa spiral som Tyskland befinner sig i. Tillväxten avtar, energipriserna är skyhöga och bilindustrin har inte lyckats ställa om till en elektrifierad verklighet.

Men sedan knivdådet i Aschaffenburg har ekonomi inte längre varit det enda dominerande ämnet i valrörelsen.

Så sent som dagen före mitt besök i den bayerska staden var Aschaffenburg ett ämne i den tv-sända kanslerdebatten mellan Olaf Scholz och Friedrich Merz.

– En asylsökande som skulle lämna landet mördar ett tvåårigt barn med sju knivhugg i Aschaffenburg. En 41-årig far dör, och två andra personer är allvarligt skadade. Och regeringen? Den skyfflar över ansvaret och blockerar lösningar, dundrade Merz i riks-tv.

Några dagar tidigare hade Friedrich Merz i tyska parlamentet Förbundsdagen lagt fram flera förslag om en stramare asylpolitik – bland annat att avvisa alla asylsökande vid gränsen.

Det högernationalistiska partiet AfD, som ser ut att få ungefär 20 procent, ställde sig bakom förslagen. Det skapade ett ramaskri så högt att alla Tysklands 84 miljoner invånare kunde höra det. Hundratusentals människor demonstrerade på gatorna mot vad de ansåg var en markant högersväng i tysk politik. Och alla partier till vänster om CDU anklagade det konservativa partiet för att bryta den överenskommelse de inofficiellt hade slutit – att aldrig samarbeta med AfD.

”Die Brandmauer”, som skiljelinjen mellan AfD och de andra partierna kallas, var på väg att rivas, löd det.

– Friedrich Merz har brutit sitt löfte om att inte samarbeta med den yttersta högern, sade Olaf Scholz i kanslerdebatten.

Till och med den tidigare förbundskanslern Angela Merkel gick till angrepp mot sin partikollega.

Just den kritiken lär dock knappast beröra Friedrich Merz det minsta. För medan Angela Merkel under sin tid som kansler profilerade sig med en generös flyktingpolitik och det berömda uttalandet ”Wir schaffen das” är Merz slogan nu snarare ”Wir schaffen das nicht”.

I Förbundsdagen försvarade Merz sig:

– Ja, det kan mycket väl vara så att AfD för första gången möjliggör att en nödvändig lag kan antas. Men mina damer och herrar, vi står inför valet mellan att antingen fortsätta att hjälplöst se på medan människor i vårt land hotas, skadas och mördas, eller att resa oss och göra det som utan tvekan är nödvändigt i den här frågan.

Senare betonade Merz dock att det ”inte fanns något” gemensamt mellan CDU och AfD – och att ett regeringssamarbete mellan de två partierna aldrig kan bli aktuellt.

Svenja Nitsche i Schöntal Park i Aschaffenburg är en av dem som har följt debatten.

Hon tycker inte att något av partierna har lyckats sätta ord på situationen efter tragedin i parken. För henne borde debatten handla om behandlingen av psykiskt sjuka i Tyskland – inte om flyktingar.

Det enda hon vet är att hon inte kommer att rösta på AfD.

När jag berättar för Svenja att mitt nästa stopp på denna tyska rundresa är Erfurt, rynkar hon på pannan.

–  Oj, vet du om att det är AfD-land?

Första gången sedan 1945

Och ja, det vet jag. Det är just därför jag hoppar ombord på ett halvtomt försenat tåg med riktning mot huvudstaden i den östtyska delstaten Thüringen.

Det är isande kallt i Erfurt. På vägen från centralstationen till delstatsparlamentet möter jag nästan inga människor.

Framför den askgrå parlamentsbyggnaden, som är byggd i en förvirrande mix av betong, marmor och glas, har de offentliga myndigheterna placerat ett minnesmärke för offren som föll offer för NSU:s härjningar i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.

Den nynazistiska underjordiska rörelsen riktade in sig på flyktingar och låg bakom bombattentat bland annat i Nürnberg och Köln.

I dag är offrens namn ingraverade på järnpelare. Runt varje pelare är en blomma bunden.

På en av pelarna har de offentliga myndigheterna skrivit om bakgrunden till verket:

”Minnesmärket understryker också den fortsatta fara som högerextremism och rasism utgör för vårt mångfacetterade, liberala och demokratiska samhälle.”

I byggnaden 50 meter därifrån har det parti – som den tyska underrättelsetjänsten har misstänkt för att vara ”högerextremistiskt” – 32 av 88 platser i delstatsparlamentet.

AfD blev det största partiet i delstatsvalet i Thüringen i september 2024. Och även om uttrycket ”historiskt” möjligen är det mest slitna ordet i den journalistiska vokabulären, är det ändå en träffande beskrivning av den politiska jordbävning som skakade Tyskland den septemberdagen.

Det var nämligen första gången sedan 1945 som ett parti från den yttersta högern vann ett delstatsval i Tyskland.

Valresultatet innebar dock inte att AfD kom till makten. I stället bildade CDU en regering tillsammans med SPD och det nybildade vänsterpartiet BSW. Delstatsvalet fick Scholz att uppmana ”alla demokratiska partier att bilda regeringar utan att involvera högerextremister”.

Inne i parlamentsbyggnaden har jag en avtalad intervju med Stefan Möller, som är politisk talesperson för AfD i Thüringen och ledamot av delstatsparlamentet.

Hans sekreterare leder mig in i ett sammanträdesrum, vars storlek vittnar om ett parti som badar i popularitet. Det är högt i tak, gott om stolar för de många folkvalda och valkampanjbanners i hörnet.

Jag går rakt på sak och frågar Stefan Möller om Wikipedia har rätt i att han är en ”högerextrem tysk politiker”.

Det har det digitala uppslagsverket inte, slår han fast.

En eftermiddag i AfD-land

– Nej, nej, jag uppfattar inte mig själv som en högerextrem politiker. Om man tittar på Wikipedia-artikeln kan man snabbt se att det inte ges några konkreta skäl till varför jag skulle vara högerextrem, säger Stefan Möller och fortsätter:

– Och det är typiskt för AfD-kritiker att sätta etiketter på oss för att undvika en egentlig argumentation. Om man sedan frågar närmare om vad som ligger till grund för denna klassificering som högerextrem, så kommer det som regel inget innehållsmässigt svar.

Ett innehållsmässigt svar vill dock forskaren Lars Vogel gärna försöka ge. Han forskar om högerextremism, politiska eliter och underrepresentation i det politiska systemet.

Nej, nej, jag uppfattar inte mig själv som en högerextrem politiker.

Stefan Möller
Ordförande AfD Thüringen

Jag träffar honom i den pulserande östtyska storstaden Leipzig, där han är anställd vid universitetet. Han menar att det är viktigt att skilja mellan de olika AfD-fraktionerna i landet. I västra Tyskland är AfD mindre radikalt, berättar han, medan det finns all anledning att kategorisera AfD som högerextremt i de östra delarna av landet.

– Extremism i detta fall betyder att de vill avskaffa delar av demokratin, skapa en etniskt homogen befolkning och bagatellisera Förintelsen, säger Lars Vogel.

Att däremot kategorisera partiets väljare som extrema vore fel, påpekar han.

– För tio år sedan var många AfD-väljare bara protestväljare som ville ha en stramare migrationspolitik utan att dela partiets ideologi. Nu har fler blivit övertygade AfD-väljare som faktiskt stödjer partiets åsikter, säger han.

Lars Vogel uppskattar att ungefär hälften av AfD:s väljare i dag är protestväljare, medan den andra hälften köper hela partiets ideologiska paket.

Det är tydligt att AfD inte ska försöka vinna röster i universitetsmiljön i Leipzig. Under den tid jag befinner mig på universitetets samhällsvetenskapliga fakultet har vänsterpartiet Die Linkes ungdomsorganisation samlats i stort antal och delar ut flygblad.

Flera studenter bär också merchandise från fotbollsklubben St. Pauli, som – trots att det är en klubb från Hamburg – har ett stöd i hela landet bland vänstersupportrar. Klubben står i skarp kontrast till storlaget i Leipzig, som ägs av Red Bull-koncernen och som av många fotbollsromantiker ses som en symbol för det vulgära kapitalistiska intåget i den sport som tyskarna älskar så mycket.

Partiet Die Linke är en efterföljare till DDR:s statsbärande kommunistparti och är fortfarande populärt på många platser i Östtyskland.

Det finns en god anledning till att ytterlighetspartierna på båda sidor lockar många väljare i Östtyskland, förklarar Lars Vogel.

– Misstron mot de politiska eliterna är större i öst. Många jämför dagens politik med DDR-styret, där medierna dikterade vad folk skulle tycka – till exempel att man måste stödja migration, acceptera den gröna omställningen och stödja kriget mot Ryssland.

Få migranter i öst

På en annan plats i Leipzig träffar jag Alexander Yandell. Han är också forskare i högerextremism vid stadens universitet.

Alexander Yandell har sitt kontor precis intill Nikolaikyrkan i staden. Det var härifrån som Leipzigs invånare började sina demonstrationer mot DDR-styret 1989.

Han förklarar östtyskarnas preferens för AfD med det faktum att det bor relativt få invandrare i de östra delarna av Tyskland.

– Den kulturella mångfalden är mycket låg i öst, och vi vet att mångfald minskar fördomar. De flesta människor ändrar sina åsikter när de interagerar med flyktingar eller migranter, säger han.

AfD-politikern Stefan Möller i Thüringen tror snarare att hans eget partis popularitet i östra Tyskland beror på de ekonomiska skillnaderna mellan öst och väst.

– I väst kan man köpa sig fri från många av de bördor som politikerna lägger på medborgarna. Man kan köpa ett hus och bli mer oberoende av energiförsörjningen. Man kan flytta till ett tryggt område där kriminalitet inte är ett problem. Man kan sätta sina barn i privatskola eller betala för extra undervisning, säger han.

– Allt detta är i mindre utsträckning möjligt i öst, eftersom pengarna inte finns där. Det leder till en ökad känslighet och sårbarhet inför politiska beslut. Och det är naturligtvis också en av anledningarna till att östtyskar i högre grad drar sina egna slutsatser när det är dags för val.

Du har själv nämnt att asylpolitiken är den främsta anledningen till er framgång. Men det finns ju betydligt färre invandrare här i Thüringen än på andra håll i Tyskland?

– Ta en promenad på eftermiddagen på torget här i Erfurt. Där ser man alla de negativa konsekvenserna av asylpolitiken. Grupper av män, förfall – allt det man inte vill ha. Det finns också en hög grad av kriminalitet. Kanske upplever man det inte direkt, men man hör om det.

AfD fiskar röster

I Schöntal Park i Aschaffenburg är Svenja Nitsche fortfarande i full gång med att rensa upp bland blommor, ljus och gosedjur. Hon uttrycker att hon har föga till övers för det sätt på vilket AfD har hanterat knivdådet efteråt.

AfD-politiker vallfärdade till Aschaffenburg dagarna efter den tragiska händelsen, berättar hon. En av dem som besökte parken under stort medieuppbåd sade att han sörjde mordet på den tvååriga flickan – trots att det i själva verket var en pojke som var offret.

Svenja berättar också om en händelse i parken dagen innan jag träffar henne.

– En man från Afghanistan kom fram till mig medan jag städade. Han sa: ”Jag är så ledsen över det som har hänt, och jag känner inte att jag har rätt att vara här längre.” Jag svarade att så är det verkligen inte. Det hade lika gärna kunnat vara en psykiskt sjuk tysk som gjorde detta.

– Jag tror att AfD har tappat poäng på detta, eftersom de försökte utnyttja situationen. Jag tror att många tyskar är intelligenta nog att genomskåda den manipulationen och i stället välja en annan väg, säger Svenja.

Opinionsmätningarna visar dock en annan bild: AfD har inte tappat mark och ligger fortfarande på omkring var femte röst.

Jag frågar Stefan Möller från AfD-ledningen i Thüringen om inte Svenja har rätt i att hans parti har utnyttjat morden i Aschaffenburg för att fiska röster i oroliga tider.

Jag tror att AfD har tappat poäng på detta, eftersom de försökte utnyttja situationen.

Svenja Nitsche

– Naturligtvis, svarar Stefan Möller omedelbart och utvecklar:

– Sådana här knivattacker skulle över huvud taget inte inträffa om vår politik genomfördes. Vi skulle vara dumma om vi inte påpekade detta i en sådan situation.

Stefan Möller erkänner att attacken i Aschaffenburg – samt andra liknande tragiska händelser i bland annat Magdeburg och Mannheim – gynnar partiets stöd.

– Den vänsterorienterade sidan har försökt dämpa situationen med tomma floskler. CDU har försökt positionera sig som partiet som förstår vad det handlar om – men med begränsad framgång. Och AfD uppfattas som det enda trovärdiga alternativet för en kursändring i asylpolitiken.

– Och många människor vill se en sådan kursändring.

Det kan AfD-politikern ha en poäng i, säger Polina Zavershinskaia. Hon är doktorand vid Leipzigs universitet med särskild inriktning på högerextremism (ja, att hitta en forskare i högerextremism vid Leipzigs universitet är ungefär lika svårt som att hitta vatten i sjön).

– De yttersta högerpartierna livnär sig på kriser, förklarar Polina Zavershinskaia och fortsätter:

– De fick medvind under covidkrisen. Och igen under Rysslands invasion av Ukraina. Och nu har det förstärkts ytterligare av de våldsdåd och mordfall som inträffat i Tyskland på senare tid.

– Folk vill ha en snabb och enkel lösning på problemen. Och det är vad den yttersta högern erbjuder, slår hon fast.

Och med stöd från mer än en femtedel av befolkningen blir det allt svårare att ignorera AfD.

Alexander Yendrell förutspår att det kan sluta som i Österrike. Där är högerpartiet FPÖ, vars politik på flera punkter liknar AfD:s, nära makten efter ett succéval.

– På längre sikt, kanske redan 2029, ser jag en risk att AfD blir ett regeringsparti, säger Alexander Yendrell.

”Något måste ändras”

I Berlin är allt vitt. Kupan på riksdagshuset har fått en vit beläggning. Alexanderplatz är nästan en skridskobana. Den preussiska örnen på toppen av Brandenburger Tor har frost på vingarna.

Snön yr runt de få som har trotsat kylan och gett sig ut denna torsdagsmorgon. Det är som om de små iskristallerna inte bara har lagt ett täcke över den fysiska staden.

Även valrörelsen i den tyska huvudstaden tycks vara begravd under snön. Det finns inga politiskt aktiva personer med flygblad i händerna. Inga demonstrationer. Inte heller särskilt många valaffischer i centrala Berlin.

Men medan jag sitter på ett café med en morgonkaffe i handen känns det ändå som om valrörelsen träffar en. På det hårda sättet.

I München har en grupp demonstrerande fackföreningsmedlemmar blivit påkörda av en bil. Både tyska och internationella medier är i ”breaking”-läge. Flera är skadade, däribland barn.

Och precis som i Aschaffenburg är gärningsmannen även denna gång en afghansk asylsökande. En 24-årig man med uppehålls- och arbetstillstånd i Tyskland.

Tyska toppolitiker tar till tangentborden på sociala medier. De fördömer attacken. Skickar sina tankar till offren. Men behåller också valrörelsens retorik.

Friedrich Merz avslutar sitt inlägg med: ”Alla ska känna sig trygga i vårt land. Något måste förändras i Tyskland.” Olaf Scholz säger att gärningsmannen ska utvisas. AfD-ledaren Alice Weidel ställer frågan: ”Ska det fortsätta så här för alltid?”

Ett par dagar senare kommer den chockerande nyheten att två av offren har avlidit. En 37-årig kvinna och – återigen – ett barn på två år.

Artikeln är översatt och bearbetad från Altinget.dk.