"Tydligt att ledamöterna representerar sitt parti – ingenting annat"

DEBATT. I riksdagen styr partidisciplinen när riksdagsledamöterna ska rösta. Ledamöter har sett sig som knapptryckare, inte som självständiga företrädare för väljarna, skriver Olle Wästberg.

Olle Wästberg
Tidigare generaldirektör för Svenska institutet, statssekreterare finansdepartementet, utredare i 2014 års demokratiutredning, riksdagsledamot (L)


I Storbritannien vet de flesta väljare vem som representerar dem i parlamentet. Bakgrunden är enmansvalkretsar, så i varje liten valkrets finns bara en vald parlamentsledamot. Det har en stark fördel när det gäller att välja representanter, men har nackdelen att det valsystemet inte har proportionalitet.

Också i USA är ledamöterna i representanthuset välkända hos sina väljare. Det beror dels på att valperioden bara är två år vilket gör att den som är vald måste hålla intensiv kontakt i valkretsen. Dessutom har ledamöterna som regel ett eget offentligt kontor – ser oftast ut som en butik – i valkretsen. Dit kan medborgarna komma med åsikter och förslag, men också för att be om hjälp. Den som fått en komplicerad blankett från en myndighet kan till exempel gå till sin valda representant och få reda på hur man fyller i den. Det går också att få hjälp med frågor som tillståndsgivning. Detta skapar en direkt länk till väljarna som är värdefull för demokratin.

Ett annat universum

I Sverige är ofta de folkvalda – såväl i riksdagen som region- och kommunfullmäktige – tämligen okända hos väljarna. I en studie av statsvetaren Henrik Oscarsson om de personliga kontakternas betydelse för demokratin framkommer att det ungefär är 3 respektive 16 procent av svenskarna som uppger sig vara bekanta med en riksdagsledamot eller en kommunpolitiker.

Sannolikheten att känna sig bekant med en riksdagsledamot är fyra gånger högre bland akademikerfamiljer än bland arbetarfamiljer och dubbelt så hög bland personer med hög än med låg inkomst. Detta förhållande gör det möjligt för de flesta av svenskarna att betrakta politiker som några som befinner sig i ett helt annat universum än de själva.

Partidisciplinen styr

Tidigare ansågs riksdagsledamöter representera sin bygd och driva dess frågor. Nu är det tydligt att ledamöterna representerar sitt parti, ingenting annat. Väljarna röstar på parti och partiledare, sällan på lokala kandidater.

I riksdagen styr partidisciplinen när riksdagsledamöterna ska rösta. Riksdagsledamöter har sett sig som knapptryckare, inte som självständiga företrädare för väljarna. I riksdagen tycks åtskilliga dela den uppfattning som förra moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson gav uttryck för i sin boktitel ”Knapptryckarkompaniet”. Detta speglar en tilltagande professionalisering, centralisering och elitisering av politiken.

Sverigedemokraterna har naturligtvis gått längst genom att utesluta en stor grupp medlemmar – också ledamöter av riksdagen – ur partiet, främst därför att de hållit kvar vid partiets ursprungliga rasistiska hållning. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har deklarerat: ”Jag tycker att partierna i högre grad borde äga de mandat där ledamöterna inte är personvalda.”

Utveckling över tid

Fram till 1960-talet bestod partierna i huvudsak av lekmän som ägnade sig åt politik vid sidan av sitt arbete. Att vara riksdagsledamot gick bra att kombinera med yrkesarbete, riksdagen sammanträdde bara några månader per år. Numera är kommunalråd och riksdagsledamöter heltidsanställda. Sedan 1960-talet har antalet anställda inom partierna ökat ungefär fem gånger.

Fram till 1950-talet sammanträdde riksdagen normalt bara några månader om året och arvodet var därefter. När frågan om pensioner till riksdagsledamöter första gången togs upp 1947 avvisades det. Riksdagsmannen Elon Andersson (FP) menade att det var osunt för demokratin om ledamotskapet skulle ses som ett yrke och att pension inte borde utgå ”för en sådan episod i en medborgares liv”. Fram till 1971 saknade riksdagsledamöterna egna arbetsrum, utan fick sitta i korridorerna eller i sammanbindningsbanan i riksdagshuset och arbeta. Därefter har situationen förändrats radikalt.

1965 infördes det statliga partistödet. Sedan skapades ett speciellt ledamotsstöd 1999. Det innebar att ledamöterna skulle kunna få möjlighet att anställa en politisk sekreterare eller en lokal representant i valkretsen.

Tid att träffa väljarna

Statsvetarna Gullan Gidlund och Anna-Karin Frih gjorde 2011 på riksdagens uppdrag en utredning om ledamotsstödet. De konstaterade att många ledamöter upplevde sig sakna inflytande över hur stödet till deras och partigruppernas arbete i riksdagen organiserades och användes. I själva verket går inte ledamotsstödet organisatoriskt till de enskilda ledamöterna, utan partiledningarna i riksdagen förfogar över det. Och i samtliga partier har man fattat centraliseringsbeslut, som gör att ledamöterna inte längre förfogar över stödet.

En Novus-undersökning som journalisten Jan Scherman lät göra för drygt två år sedan visade att nästan varannan riksdagsledamot uppgav att de hade för lite tid att träffa väljare. Många menade att halva deras arbetsdagar gick åt till administration och mer än hälften av ledamöterna sa att de inte fick tillräckligt administrativt stöd av sitt parti.

Därmed har också partikanslierna flyttat in i riksdagen. I och med att ledamotsstödet främst används för att finansiera tjänster som sysslar med medlemsvärvning, information och organisationsutveckling har partihögkvarteren krympt kraftigt. De flesta partisekreterare har numera sitt kontor i riksdagshuset. Socialdemokraterna har, efter minskningen i förra valet, flyttat över så pass mycket folk från partihögkvarteret på Sveavägen 68 att de kunnat hyra ut en hel våning i huset.

Farlig trend

En rimlig slutsats är att syftet med ledamotsstödet borde vara att det ska disponeras av den enskilde riksdagsledamoten. Det skulle leda till att riksdagens ledamöter fick mer av en personlig profil och de skulle ha större möjligheter – och intresse av – att kanalisera folkopinionen.

Det är därför dags för en bred översyn av parti- och ledamotsstödet i syfte att både stärka den lokala partinärvaron och de enskilda förtroendevaldas ställning. Trenden med en mer kostnadsdriven politik där pr-konsulter, kommunikatörer och tankesmedjor får spela en större roll är farlig. Det finns en risk att politiken upplevs som avlägsen från medborgarna och är en aktivitet för branschfolk. Detta stärker människors upplevelse av att politiken är elitiserad.

Forrige artikel Debatt: Vart tog den riktiga kulturpolitiska bevakningen vägen? Debatt: Vart tog den riktiga kulturpolitiska bevakningen vägen? Næste artikel Weidmo Uvell: Folkräkning blir meningsfullt först när vi hittat fuskare Weidmo Uvell: Folkräkning blir meningsfullt först när vi hittat fuskare
Förlossningsvård och covid-19:

Förlossningsvård och covid-19: "Kvinnor ligger ensamma"

FÖRLOSSNING. Enligt Barnmorskeförbundet lämnar många nyförlösta kvinnor sjukhusen för tidigt på grund av smittrisk och partnern får inte närvara under vårdbesök. Personalsituationen inom förlossningsvården är ansträngd, enligt Socialstyrelsen.

KD vill lägga ner Havs- och vattenmyndigheten

KD vill lägga ner Havs- och vattenmyndigheten

MYNDIGHETER. Kristdemokraterna vill lägga ner Havs- och vattenmyndigheten. "Det finns en stor kritik mot myndigheten" säger partiets miljöpolitiska talesperson Kjell-Arne Ottosson.