Tidöpartierna ignorerar vetenskap för att gå industrierna till mötes

Både EU och FN har deklarerat värdet av bevarande av natur och ekosystem. Mer än 190 länder, inklusive Sverige, skrev på för att vi skulle stoppa utarmningen av biologisk mångfald. Riktningen är tydlig: Det behövs skydd, en omställning till hållbara brukningsmetoder men också restaurering av skadad natur.

För att svara på frågor som hur det kan implementeras i Sverige, har Miljömålsberedningen tagit fram förslag.

Tyvärr innebär förslagen ett stort svek mot naturen, på grund av den politiska majoritet som råder. Det har varit en lång tid av tjafs inför öppen ridå, om hur man ska tolka orden: urskog och naturskog. Ur- och naturskog, som enligt EU ska skyddas. Då detta är en högst impopulär tanke för skogsindustrin, så har de motsatt sig den med kraft. Och fått gehör. Så istället för att skydda ur- och naturskog, ska man nu skydda ”gammal skog”, med kriterier designade i syfte att väldigt få av ur- och naturskogarna ens kvalar in.

Denna kamp tog industrin och ledamöterna i Tidöpartierna för att de riskerade att få ett minskat virkesuttag från skogarna om de skyddades. Minskningen handlade om mindre än en procent.

Tyvärr innebär förslagen ett stort svek mot naturen

Det är skrämmande att man är beredd att ignorera både vetenskap och EU-lag för att gå industrin till mötes. En industri som tar allt mer, men ger allt mindre.

Sett över längre tid har förädlingsvärdet för skogsnäringen i relativ andel av BNP minskat. Exempelvis motsvarade skogsnäringens andel av BNP i genomsnitt cirka 4,6 procent under 1980-talet, 3,5 procent under 1990-talet, och 2,8 procent under 2000-talets första decennium. År 2021 var skogsnäringens andel av BNP cirka 2,2 procent. Även antalet sysselsatta inom skogsindustrin har minskat över tid. Antalet sysselsatta inom skogsindustrin minskade med 60 procent mellan 1990 och 2020.

Detta är intressant, eftersom att jobb och BNP-bidrag ofta används som argument för att få fortsätta buisness as usual, trots att ingen tjänar på det, förutom de som får bra profit genom aktieinnehavet i svensk skogsskövling.

Tacka skogsindustrin för ett sönderhugget Sverige

Däremot har vi industrin att tacka för annat: Ett sönderhugget och överavverkat Sverige. Det börjar gå upp för var och en som reser genom Sverige och ser kalhyggena breda ut sig. När vi ser ett kalhygge, så ser vi en miljökatastrof, ett före detta ekosystem. Kalhyggen släpper ut koldioxid i atmosfären och har inga träd på sig som kan ta upp koldioxiden.

Det tar ungefär 10-30 år innan de planterade träden börjar göra klimatnytta. Men det kollager som fanns i skogen som kalhöggs återkommer inte förrän om kanske 80-100 år, om ens då. Skulle vi däremot bedriva ett naturnära kalhyggesfritt skogsbruk på de skogsmarker som ska brukas skulle skogsmarken aldrig vara kal och därmed inte släppa ut koldioxid.

Samtidigt är kalhyggen förstås förödande för den biologiska mångfalden, då hela ekosystem, hem och växtplatser, tillintetgörs. Ännu en följd av detta är att sjöar och vattendrag förgiftas och förbrunas.

Visa att det är möjligt

Det står klart att den som vill se förändring måste bli en aktiv del av den för att skydda ur- och naturskogarna och säkra funktionella ekosystem och för att ställa om till hyggesfritt och naturnära skogsbruk. Och det sker som tur var redan. Det syns hos alla dem som söker alternativa skötselmetoder på eget initiativ.

Att vara en positiv kraft som visar att det går att kombinera skog med naturhänsyn: Där finns hoppet när regeringen sviker. Att våga tänka bortom kalhyggena och hitta lösningar som kombinerar ekonomi med levande skogar. Det är något som vi från politiken borde välkomna och gynna.