Terrorhot mot demokratin

Medan reaktionerna var tillbakahållna under Muhammed-krisen föll de stödjande uttalandena som spön i backen under lördagen. Frankrikes president Hollande, Storbritanniens premiärminister Cameron och EU- rådets ordförande Donald Tusk var snabbt framme och gav sitt stöd efter skjutattentatet på Østerbro i Köpenhamn på lördagseftermiddagen. Man har fortfarande Charlie Hebdo i färskt minne. 

I linje med den danska statsministern Helle Thorning-Schmidt kopplade ledarna från andra länder ihop angreppet med terror. Med tanke på att seminariet på Krudttønden på Østerbro handlade om hädelse och yttrandefrihet, och att den svenske Muhammed-tecknaren Lars Vilks deltog, är islamistisk terror en trolig förklaring. Det nya angreppet nära synagogan vid midnatt stärkte den misstanken. På söndagsmorgonen dödade polisen den misstänkte gärningsmannen på Nørrebro.

Tio års terrorförsök
Om den skyldige var en religiös fanatiker är det knappast något nytt. Det har ju skett många terrorförsök i Danmark sen Muhammed-krisen för tio år sen. Terrorförsöken har kunnat förhindras tack vare en kombination av duktigt arbete av säkerhetspolisen PET och gärningsmännens gudomliga inkompetens. Attentatet i lördags framstår också som märkligt amatörmässigt, men den här gången fick det ändå tragiska följder.

Terroristernas oduglighet får inte göra att vi underskattar hotet. Det finns anledning att frukta att terroristerna framöver kommer att vara långt mycket bättre tränade, eftersom så många har deltagit i jihad i Syrien.

Men också av politiska skäl är hotet från islamisterna det allvarligaste hotet mot demokratin på flera decennier. Mycket allvarligare än hotet från exempelvis Blekingegadeligan på 80-talet.

Den vänsterextrema ligan begick också politiskt motiverade brott, och gruppen dödade en polisman. Men Blekingegadeligan var inget hot mot den danska demokratin. Ligan hotade inte med att begränsa yttrandefriheten eller att tvinga till sig andra ideologiska mål med hjälp av terror. Blekingegadeligan hade faktiskt inget inrikespolitiskt mål alls med sina brott.

Började med Rushdie
Det har däremot islamisterna. De vill tvinga de öppna, demokratiska samhällena att underordna sig religiösa dogmer, som tidigare bara var förhärskande i feodala muslimska länder. Med terrorns hjälp vill de diktera en gräns för vad som får tecknas, skrivas och sägas.

Det är inte bara frågan om teckningar, även om det är det Lars Vilks är känd för. Försöket att påtvinga islamistiska normer på icke-muslimer i sekulära stater började som bekant 1989 med den iranska fatwan mot Salman Rushdie. Och det var på grund av en bok.
Det var något helt nytt och epokgörande. För visst kan man hitta flera muslimska länder med dödsstraff för hädelse, som man hade i Europa på medeltiden. Men det gällde fram till 1989 bara muslimer i muslimska länder.

Därefter har den här konflikten bara blivit starkare och starkare – och det har fått många europeiska medier att utöva självcensur. Inte för att man vill särbehandla någon viss religion, utan för att man helt enkelt är rädd om livhanken. Terrorn har fått avsedd effekt.

Irrationell motståndare
I ett land som Danmark, där begrepp som ”dialog” och ”samarbetsinriktad demokrati” är flitigt använda positivt laddade ord har många haft svårt att förhålla sig till det här hotet. Borde man inte bara kunna slippa konflikten genom att visa lite hänsyn och ”ta dialogen”?

Här måste man förstå hotets karaktär. Man kan rentav nå överenskommelser med terrorrörelser om de till exempel är nationalistiska eller vänsterextrema. Men man kan inte kompromissa med människor som på fullaste allvar tror att de handlar å Guds vägnar.

Hos den stortens människor talar vi om en irrationalitet som är i paritet med Hitler-Tysklands. Det är frågan om ett storhetsvansinne och en fanatism som också har ett självdestruktivt element i sig.

Med den här typen av motståndare kan man kanske nå tillfälliga överenskommelser, som när Tøger Seidenfaden bad Profetens 94 923 efterkommande om ursäkt. Men erkännanden kan alltid användas som språngbrädor för ännu fler krav. Därför är undfallenhet något helt perspektivlöst.

Vi och de
Det är förstås viktigt att terrorn inte får motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper att explodera, och att ingen blir trakasserad på grund av sin religion. Längs hela Danmarks politiska spektrum är man överens om att det danska samhället har plats för både muslimer, judar, hinduer och kristna. Och för ateister också, för den delen.

Men samtidigt är det också logiskt att politikerna drar upp riktlinjerna. När det gäller kampen mellan våldsamma, totalitära och irrationella ideologier som nazism och islamism å ena sidan, och demokratin å andra sidan, måste vi hugga ”vi” och ”dem” i sten.
Det är inte alla det är klokt att föra dialog med.