"Svensk minknäring är grundad på vetenskap"

REPLIK. Svensk minknäring utgår sedan decennier på vetenskap och praktisk erfarenhet om vad som är bäst för gårdsminken, skriver branschföreträdaren Johan Dalén i ett svar till Djurens rätt.  
 

Av: Johan Dalén
vd för Svensk minknäring
 
Djurens rätts Camilla Björkbom vill att debatten om minknäringen ska baseras på vetenskap. Det är en överraskande, men välkommen omsvängning. I snart tio års tid har jag tålmodigt upprepat precis detta; att debatten om svensk djurhållning måste bygga på vetenskapliga argument – inte på känsloyttringar och ideologiska övertygelser. Om djurrättsrörelsen nu äntligen ansluter sig till den linjen, är jag därför den förste att välkomna det. 

Samma lögner i decennier

Det skänker förvisso ingen trovärdighet åt uppmaningen att Björkbom redan i ingressen konstaterar att någon forskning eller vetenskap inte behövs, eftersom hon ändå "vet" att minknäringen behöver förändras och sedan omedelbart hänfaller åt att rada upp exakt samma gamla lögner som hennes djurrättsfalang enträget upprepat i 30-40 års tid. 
 
Och självklart förstår man att det är ovant i början, precis som med allt nytt. Men om Björkbom verkligen menar allvar med sin intention och vill lägga lögnerna bakom sig, vill jag gärna vara den förste att hjälpa henne med vad vetenskapen verkligen säger. 
 
Och varför då inte ta utgångspunkt i en purfärsk, neutral vetenskaplig rapport, som jag vet att Björkbom har på sitt bord, nämligen rapporten från SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd? Den är baserad på all hittills tillgänglig forskning om mink, och har alldeles nyligen lagts fram av en lång rad professorer och forskare med anledning av den pågående utredningen om svenska gårdsminkars välfärd.

Gårdsminken är domesticerad 

I rapporten står bland annat att "[d]et påstås emellanåt att minken inte skulle vara domesticerad […] Om man studerar definitioner av domesticering i litteraturen är det svårt att förstå på vilka grunder detta skulle kunna påstås". Därefter räknas en lång rad faktorer upp till styrkande av detta, såsom att gårdsminken är betydligt mindre orolig och mer nyfiken, att delen av hjärnan som styr aggression och aktivitet är 20 procent mindre än vilda djurs, att avelsurvalet sker utifrån djur som är mer adapterade till gårdsförhållanden, osv, osv. 
 
Trots denna upplysning från vetenskapen ägnar Björkbom i sin artikel spaltutrymme åt irrelevanta jämförelser med helt vilda djur, med andra behov och andra förutsättningar. Det är intellektuellt ohederligt, och här finns en första klar förbättringspotential om Björkbom önskar nå högre grad av vetenskaplighet.     

Inga negativa konsekvenser

Rapporten slår vidare fast att minken, till skillnad från vad Björkbom anser, "inte är något vattenlevande djur och att "mer omfattande och långsiktiga studier har inte lyckats påvisa några signifikanta positiva effekter för mink med att få tillgång till vatten", men däremot "negativa effekter avseende överlevnad hos minkvalpar". "En omfattande studie fann att minkar inte drabbades av några negativa konsekvenser på grund av avsaknad av badvatten", osv, osv. Björkboms privata åsikter verkar alltså även på denna punkt skilja sig från den vetenskap som dagens svenska minknäring bygger på. 

Men skam den som ger sig. Två angreppspunkter återstår i Björkboms artikel: Att hon tycker att minken måste få mer plats, och att minken är ett solitärt djur som ska hållas ensam. Vad säger vetenskapen här? Låt oss se efter.

Ungdjur hålls tillsammans

Jo, på sidan 44 i professorernas digra, 80-sidiga rapport slås det fast att "ensamhållning av minkar under uppväxten tycks vara negativt för deras välfärd". Återigen: en sådan tur för djuren att svensk djurhållning utgår från vetenskapen och inte från djurrättsrörelsens tyckande! Ungdjur hålls tillsammans med ett kullsyskon eller moderdjuret, vuxna djur hålls emellertid ensamma, helt i linje med både forskningsrön och beprövad erfarenhet. Och hur var det då med storleken på minkens boplats? Jo, rapporten vet att berätta att "en ökad burstorlek, som redan införts i den svenska lagstiftningen, har i tidigare forskning inte visat sig ge några förbättringar av minkens välfärd". Inte heller på dessa punkter ger alltså vetenskapen stöd åt djurrättsordförandens tankar.  

Så, käre läsare, hys inga tvivel om att svensk minknäring sedan åtskilliga decennier bygger på såväl fakta och vetenskap som praktisk erfarenhet om vad som är bäst för gårdsminken. Det är därför som andelen friska djur år efter år efter år är mer än 99,9 procent. Det är därför som 95-98 procent av alla länsstyrelsens kontrollpunkter i många år nu varit utan anmärkning. Det är därför som svenska gårdar ligger i topp i jämförelser med 4 000 andra europeiska gårdar. 

Falsk bild

Låt dig inte förvillas av djurrättslobbyns irrelevanta jämförelser med vilda djur eller ideologiskt tyckande från en förening som tjänar 30 miljoner om året på att måla upp en falsk bild av svensk djurhållning och omsorgsfullt arbetande bönder. Om den bilden spricker, och lögnen avslöjas, då sinar inflödet av gåvor. 

Därför: Lyssna inte på partsinlagor. Ta istället chansen att komma ut på en gård och med egna ögon bilda dig en uppfattning. Våra gårdar är alltid öppna för besökare, därför att vi vet att verkligheten är vår främsta bundsförvant, och okunskapen och lögnen våra enda fiender. Välkommen.

Forrige artikel Djurens Rätt: Djurens Rätt: "Minkhållning bör baseras på vetenskap" Næste artikel SD: Vi vill ha fem undantag i turordningsreglerna SD: Vi vill ha fem undantag i turordningsreglerna
  • Rapportera

    Sanna

    Domesticering berättigar inte djurplågeri.

    Dahlen uppger att ökad burstorlek i tidigare forskning har visat sig inte ge några förbättringar av minkens välfärd". Ja det stämmer. Samtidigt finns det forskare som ifrågasätter uppläggen av dessa studier, att det är just dessa marginella ökningar av burstorlekar som påverkar resultaten. Det är inte så konstigt att en trådbur som är några centimeter större inte förbättrar minkens välfärd eller tar bort stereotypa beteenden. Burarna är fortfarande helt enkelt för små. Det finns faktiskt studier som visar att stereotypa beteenden helt upphör om man ger minken en inhägnad med simbassäng och där djuren bevisligen har en mycket bättre välfärd.

    Ponera nu om ”gårdsminken”, som inte är en egen art, det är fortfarande en Nordamerikansk mink (Neovison vison), skulle vare domesticerad, vilket ifrågasätts av bland annat Per Jensen, professor i etologi: Skulle domesticeringen rättfärdiga behandlar minkarna på det viset som görs? Inte skulle vi stänga in våra hundar, som faktiskt är domesticerad i minst 15 000 år sen, i en trådbur där den knappt kan röra på sig, resten av livet?

  • Rapportera

    Carl O Mattsson

    Avsaknad av uppenbar misär är inte good enough

    Jag tror det finns anledning att ha i beaktning att varje försvar för ekonomiskt driven djurhållning generellt sätt anser att verksamheten är god så snart djuren inte är sjuka och dör i drivor. Det går säkert att med vissa snäva definitioner hävda att 99 % av de svenskuppfödda minkarna är sjukdomsfria och att de i jämförelsevis hög grad är fria från stereotypa beteenden. Vad vi ska ha i åtanke är att detta inte på något sätt är det samma som att säga att "minkarna har det bra och lever ett gott liv".

    Att som Sanna argumentera ifrån att vi inte skulle göra samma sak med hundar kan därför enkelt bemötas med - 'jo det skulle vi väl visst kunna göra om de hade det lika bra som minkarna - men det finns inget intresse för hundprodukter'. För jag tror säkert att man kan hålla inburade hundar fria från pest och infektioner, och se till att de inte har det så illa att de gnager sönder sina egna tassar och ben - men det är inte good enough.

    Av någon anledning tycker vi ofta synd om varelser, djur eller barnhemsbarn i säg forna sovjet, som växer upp i en mijö där de når precis över ribban för att undvika vad som skulle anses vara ohygglig misär. Att dom är sjukdomsfria och har mindre stereotypa beteenden än andra i värre situationer innebär för en sunt funtad varelse inte att det är okej.
    Den enda relevanta jämförelsen är varelsernas genomsnittliga livskvalitet jämför med hur de skulle haft det under optimala (eller åtminstone goda) förutsättningar - för minkar i naturen, och för barnhemsbarn i en familj som älskar och tar hand om dem.

    Skillnaden mellan 'sjukdomsfri+stereotypa-beteendefri' och livsglädjesfylld är dock inte relevant för Johan Dalén och hans kollegor - för om varelsen inte har hängt sig själv i ett hörn av dess bur eller håller på att dra sitt sista andetag täckt av bölder, ja, då är det helt okej och djurets livssituation är per deras definition good enough.

WWF: Utrotningen av vilda djur sker i det tysta

WWF: Utrotningen av vilda djur sker i det tysta

DEBATT. Fler och fler vilda djur utrotas och det är en utrotning som sker i det tysta. Människan har kommit till en vändpunkt där ”business as usual” inte längre är ett alternativ, skriver representanter för Världsnaturfonden WWF och SLU.