Debatt

"Svensk minknäring är grundad på vetenskap"

REPLIK. Svensk minknäring utgår sedan decennier på vetenskap och praktisk erfarenhet om vad som är bäst för gårdsminken, skriver branschföreträdaren Johan Dalén i ett svar till Djurens rätt.  
 

Foto: Svensk minknäring
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.
Av: Johan Dalén
vd för Svensk minknäring
 
Djurens rätts Camilla Björkbom vill att debatten om minknäringen ska baseras på vetenskap. Det är en överraskande, men välkommen omsvängning. I snart tio års tid har jag tålmodigt upprepat precis detta; att debatten om svensk djurhållning måste bygga på vetenskapliga argument – inte på känsloyttringar och ideologiska övertygelser. Om djurrättsrörelsen nu äntligen ansluter sig till den linjen, är jag därför den förste att välkomna det. 

Samma lögner i decennier

Det skänker förvisso ingen trovärdighet åt uppmaningen att Björkbom redan i ingressen konstaterar att någon forskning eller vetenskap inte behövs, eftersom hon ändå "vet" att minknäringen behöver förändras och sedan omedelbart hänfaller åt att rada upp exakt samma gamla lögner som hennes djurrättsfalang enträget upprepat i 30-40 års tid. 
 
Och självklart förstår man att det är ovant i början, precis som med allt nytt. Men om Björkbom verkligen menar allvar med sin intention och vill lägga lögnerna bakom sig, vill jag gärna vara den förste att hjälpa henne med vad vetenskapen verkligen säger. 
 
Och varför då inte ta utgångspunkt i en purfärsk, neutral vetenskaplig rapport, som jag vet att Björkbom har på sitt bord, nämligen rapporten från SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd? Den är baserad på all hittills tillgänglig forskning om mink, och har alldeles nyligen lagts fram av en lång rad professorer och forskare med anledning av den pågående utredningen om svenska gårdsminkars välfärd.

Gårdsminken är domesticerad 

I rapporten står bland annat att "[d]et påstås emellanåt att minken inte skulle vara domesticerad […] Om man studerar definitioner av domesticering i litteraturen är det svårt att förstå på vilka grunder detta skulle kunna påstås". Därefter räknas en lång rad faktorer upp till styrkande av detta, såsom att gårdsminken är betydligt mindre orolig och mer nyfiken, att delen av hjärnan som styr aggression och aktivitet är 20 procent mindre än vilda djurs, att avelsurvalet sker utifrån djur som är mer adapterade till gårdsförhållanden, osv, osv. 
 
Trots denna upplysning från vetenskapen ägnar Björkbom i sin artikel spaltutrymme åt irrelevanta jämförelser med helt vilda djur, med andra behov och andra förutsättningar. Det är intellektuellt ohederligt, och här finns en första klar förbättringspotential om Björkbom önskar nå högre grad av vetenskaplighet.     

Inga negativa konsekvenser

Rapporten slår vidare fast att minken, till skillnad från vad Björkbom anser, "inte är något vattenlevande djur och att "mer omfattande och långsiktiga studier har inte lyckats påvisa några signifikanta positiva effekter för mink med att få tillgång till vatten", men däremot "negativa effekter avseende överlevnad hos minkvalpar". "En omfattande studie fann att minkar inte drabbades av några negativa konsekvenser på grund av avsaknad av badvatten", osv, osv. Björkboms privata åsikter verkar alltså även på denna punkt skilja sig från den vetenskap som dagens svenska minknäring bygger på. 

Men skam den som ger sig. Två angreppspunkter återstår i Björkboms artikel: Att hon tycker att minken måste få mer plats, och att minken är ett solitärt djur som ska hållas ensam. Vad säger vetenskapen här? Låt oss se efter.

Ungdjur hålls tillsammans

Jo, på sidan 44 i professorernas digra, 80-sidiga rapport slås det fast att "ensamhållning av minkar under uppväxten tycks vara negativt för deras välfärd". Återigen: en sådan tur för djuren att svensk djurhållning utgår från vetenskapen och inte från djurrättsrörelsens tyckande! Ungdjur hålls tillsammans med ett kullsyskon eller moderdjuret, vuxna djur hålls emellertid ensamma, helt i linje med både forskningsrön och beprövad erfarenhet. Och hur var det då med storleken på minkens boplats? Jo, rapporten vet att berätta att "en ökad burstorlek, som redan införts i den svenska lagstiftningen, har i tidigare forskning inte visat sig ge några förbättringar av minkens välfärd". Inte heller på dessa punkter ger alltså vetenskapen stöd åt djurrättsordförandens tankar.  

Så, käre läsare, hys inga tvivel om att svensk minknäring sedan åtskilliga decennier bygger på såväl fakta och vetenskap som praktisk erfarenhet om vad som är bäst för gårdsminken. Det är därför som andelen friska djur år efter år efter år är mer än 99,9 procent. Det är därför som 95-98 procent av alla länsstyrelsens kontrollpunkter i många år nu varit utan anmärkning. Det är därför som svenska gårdar ligger i topp i jämförelser med 4 000 andra europeiska gårdar. 

Falsk bild

Trots denna upplysning från vetenskapen ägnar Björkbom i sin artikel spaltutrymme åt irrelevanta jämförelser med helt vilda djur, med andra behov och andra förutsättningar. 

Låt dig inte förvillas av djurrättslobbyns irrelevanta jämförelser med vilda djur eller ideologiskt tyckande från en förening som tjänar 30 miljoner om året på att måla upp en falsk bild av svensk djurhållning och omsorgsfullt arbetande bönder. Om den bilden spricker, och lögnen avslöjas, då sinar inflödet av gåvor. 

Därför: Lyssna inte på partsinlagor. Ta istället chansen att komma ut på en gård och med egna ögon bilda dig en uppfattning. Våra gårdar är alltid öppna för besökare, därför att vi vet att verkligheten är vår främsta bundsförvant, och okunskapen och lögnen våra enda fiender. Välkommen.

Dokumentation

Tidigare inlägg

Djurens Rätt: "Minkhållning bör baseras på vetenskap"

Återigen är Sveriges pälsdjursfarmning under utredning för att se om djurskyddsnivån verkligen håller måttet. Men egentligen vet vi redan att minkfarmningen behöver en genomgående förändring, skriver Camilla Björkbom, förbundsordförande för Djurens Rätt.



E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00