Staffan Danielsson: Sveriges kommuner och regioner sviker svenska bönder

Sex till sju procent av svenskt jordbruk producerar ekologisk mat. Den är cirka 40 procent dyrare, trots omfattande statliga stöd. Trots en mycket kärv ekonomisk situation utgör den ekologiska maten, inköpt från både Sverige och utlandet, 30-50 procent av många kommuner och regioners livsmedelsinköp för skattemedel.

Hugger kniven i ryggen 

De högt uppsatta målen för ekologisk mat innebär att man hugger kniven i ryggen på den väldiga majoriteten av Sveriges bönder, cirka 93 procent, som odlar världens bästa miljövänliga mat inom ramen för Sveriges stränga miljö- och djurskyddslagar.

Det är den maten som många politiker och andra uppmanar svenskarna att köpa först i andra eller tredje hand, trots att konsumenterna sätter den överlägset först. 

”Dyrare nischmat”

Politikerna anser sig alltså veta bäst, och signalerar att det dominerande miljövänliga svenska jordbrukets mat bör undvikas.

Min uppfattning är glasklar. Jag respekterar alla Sveriges bönder, även naturligtvis ekobönderna. Men det är orimligt att kommuner och andra offentliga organ väljer bort det dominerande miljövänliga jordbrukets mat till förmån för en dyrare nischmat som odlas och köps av en liten andel bönder och konsumenter.

Används skattemedlen rätt? 

Det miljövänliga svenska jordbruket och ekojordbruket är ungefär lika miljövänliga alternativ, med lite olika för- och nackdelar.

Kommuner och regioner ska givetvis i första hand köpa närproducerad mat från Sverige, producerad inom stränga miljö- och djurskyddslagar och som ger biologisk mångfald och god livsmedelsberedskap. Om något ekomatsmål ska finnas kan det kanske ligga kring 10-15 procent, vilket är högt, dubbelt mot dess andel av produktionen.

Varför ska äldre och skolbarn som hemma äter, eller har ätit, bra mat från Sveriges bönder övergå till dyrare ekomat när de går i skolan, ligger på sjukhus eller bor på äldreboenden?

Är det så politikerna ska använda medborgarnas skatter?