Sophie Nachemson-Ekwall: ”Internationellt gynnar man personalägande”

Det är ett år sedan Sophie Nachemson-Ekwall, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm och rådgivare inom social finansiering, gav ut boken ”Dags att bry sig – Så kan civilsamhället och den idéburna sektorn lyfta Sverige”, på Ekerlids förlag. Den skrevs med ekonomiskt stöd av Fremia, som då nyligen hade blivit till genom sammanslagningen av Idea och KFO.

I din bok skrev du om hur de många aktörerna med överlappande mål gjorde det intressepolitiska arbetet spretigt. Ser du någon skillnad nu, ett år senare?

– Boken skrevs i ett skeende då flera civilsamhällesaktörer hade börjat inse värdet av att samarbeta mera. Man kan jämföra med näringslivet: ett familjeföretag, en internationell riskkapitalist och en finansfond på börsen är visserligen olika, men de har vissa gemensamma beröringspunkter. På samma sätt kan den kooperativa sektorn, ideella föreningar och stiftelser hitta gemensamma beröringspunkter. 

Arbetsgivaralliansen ville inte, som Idea och KFO, slås ihop till Fremia. De ville hålla arbetsgivafrågorna och påverkansarbetet separat och bildade därför Idéburen välfärd som en sorts påverkansmotor. Försvagar den uppdelningen den gemensamma rösten?

– Nej, inte försvagar. Däremot kunde rösten kanske ha varit ännu starkare. Poängen med att koppla ihop arbetsgivarfrågorna med röstfrågan är att du får större ekonomisk kraft bakom. Ska du påverka politiker och få dem att se hur viktig den idéburna välfärden är under en pandemi, då krävs det resurser i form av rapporter, mötesplatser och tillgång till specialistkompetens inom exempelvis juridik. Jag tycker att man via Fremiaparaplyet har förstått det.

Den 11 mars läggs propositionen om Idéburna aktörer i välfärden och knäckfrågan sägs vara EU-rätten. Hur ser du på det?

– De europeiska länder som ser de idéburna som en egen sektor, har särlösningar, upphandlingsregler och en lagstiftning som är anpassad efter den, de har också en vitalare idéburen sektor. Och vi talar om EU-länder, så det är ett val som Sverige har gjort att inte skräddarsy erbjudande i välfärden som passar den idéburna sektorns aktörer.

Kan du utveckla det resonemanget?

– Sverige hör till de länder i Europa som haft den mest marknadsliberala hatten på sig när välfärdstjänster öppnats för aktörer utanför offentlig sektor. Konkurrens på marknadens villkor är bra om målet är låga kostnader. Det premierar aktörer som kan utveckla skalbara lösningar och bygga koncernliknande strukturer, något som exempelvis de riskkapitalägda vårdbolagen är duktiga på.

– Men vi vet samtidigt att väl fungerande västerländska demokratier vilar på ett samspel mellan samhällets olika sektorer, där idéburna aktörer behövs. Det skapar erbjudande som ofta är mångfasetterade, utgår från individen, erbjuder valfrihet för medborgarna och stärker egenmakten.

Vilka åtgärder behövs i så fall?

– Sverige skulle behöva göra som i andra europeiska länder och ta med sociala klausuler i upphandlingar, samtidigt som vi behöver bygga en social finansiell infrastruktur som möjliggör en långsiktig finansiering. Nu börjar allt fler förstå att civilsamhället är något annat än näringslivet och att offentlig sektor behöver samarbeta med båda.

Behövs det en egen lagstiftning för Idéburet offentligt partnerskap, IOP? Jag hör ofta jämförelsen med Lagen om offentlig upphandling, LOV. Där sa man i början att den redan kunde användas inom existerande lagstiftning, precis som man säger om IOP i dag. Men användandet tog fart först när LOV-en fick en separat lag och alla kände sig trygga med tydligare gränsdragningar.

– Jag är ingen jurist, men jag har sympati för dem som tycker så. Samtidigt har fler och fler kommuner i dag en bättre förståelse för att upphandla med sociala klausuler. Detta med att ta in miljöfrågor och sociala frågor i upphandlingar av verksamheterna kommer från EU. Precis som näringslivet också tittar mer på miljömässiga och sociala faktorer.

Du skriver i en rapport för Ramboll att Sis, Effektfullt, PWC och Swedish Nab håller på att ta fram en svensk standard för social effektmätning. Skandia idéer för livet och Rädda barnen jobbar med något liknande. Är det ens möjligt att hitta ett enda sätt?

– Det är jätteviktigt. Framför allt ska vi inte vara rädda för att ta fram ett ramverk för vad vi menar med svensk social hållbarhet. Men det är inte meningen att man bara ska ha ett sätt.

– En standard på nationsnivå kan göra så att man redovisar och beskriver insatserna på samma sätt. Och att man har evidensbaserad forskning, nationalekonomisk forskning och att förändringsteorierna designas med en likartad modell. Men vad som är en social insats kommer fortsätta att variera.

Du skrev i en debattartikel att kommuner, regioner och fastighetsföretag har kommit längst i utvecklingen med sociala obligationer. Varför är det så? 

– För att de sociala frågorna har en tydlig kostnads- och intäktssida för kommunerna. Många av fastighetsbolagen är samhällsaktörer. Fastigheterna står där i områden som kanske är otrygga. Då finns det en tydlig värdeökning att göra, om man kan få folk känna sig tryggare. Då hittar också näringsidkare dit, som kan betala hyra.

Är det ideologiska låsningar som ligger bakom det låga reformtempot på lagstiftningsområdet för de idéburna? Grovt skissat tänker jag att en del från vänster är rädda att det ska bidra till en mer marknadsinriktad välfärd. Från höger kanske man är skeptisk till kooperativ och personalägande?

– Inte i arbetsmarknadspolitiken. Jag skrev boken ”Ett Sverige där anställda äger”, där man kunde se att det lever kvar ett ointresse för att hjälpa till med omvandlingar. Vi har en lagstiftning där främst LO-facken är rädda att förlora medlemmar och därför inte gärna hjälper till vid ombildningar. Då blir de anställda osäkra.

– Sedan har vi en lagstiftning som gör att om du är delägare blir du beskattad som om det är inkomst av tjänst, när det egentligen är kapitalägande. Och vill du köpa ut ett bolag så är inte dina andelar belåningsbara, utan då får du belåna din egen bostad som säkerhet.

Skiljer detta sig åt mellan Sverige och andra länder, menar du?

– Internationellt gynnar man personalägande. Man ser det både från demokratisk synpunkt, där du ökar delaktigheten, och ur marknadsekonomisk synpunkt, där man ökar man ägandet. Här är vi kvar i det gamla tänket, där arbetare och kapitalägare är motsatser. 

– Men både Kristdemokraterna och Vänsterpartiet brukar ta upp personalägande, och de är ju annars inte överens om så mycket. Centerpartiet och Liberalerna har det i sig men har väl inte lagt samma energi på frågan. Egentligen borde också Socialdemokraterna och Moderaterna kunna ta tag i frågan, så som har skett i USA och England, där vänster och höger har kommit överens.