SJF: Nu måste någon väcka Parisa Liljestrand

De nuvarande sändningstillstånden för public service, som riksdagen beslutade om i höstas, löper till och med 2033. Tanken med de åtta åren är att företagen ska få arbetsro och förutsägbarhet.  

I public service-utredningen var politikerna oense om finansiering. Tidöpartiernas förslag var det som beslutades och det bygger på en ”frontmatad” modell. Upplägget var att det skulle finnas mer pengar i början av tillståndsperioden – för att ställa om tekniken och öka den digitala beredskapen. I slutet av tillståndsperioden skulle sedan uppräkningen minska och bolagen skulle spara. 

Så har det inte blivit.

På grund av att Boxer och senare även TV4 lämnat marknätet har public service-bolagens kostnader för marknätet i stället rusat. 

SVT meddelade i februari att bolaget måste spara 355 miljoner kronor bara i år. Även SR har flaggat för att det saknas 300–400 miljoner kronor årligen. Och då befinner vi oss alltså i början av den frontmatade modellen – den tid i perioden då det enligt Tidö-förslaget skulle finnas lite mer pengar.   

En lösning finns 

Det är ingen överraskning för någon att de här kostnaderna nu dyker upp. Och Public service-kommittén skrev redan i sitt betänkande våren 2024 hur frågan skulle lösas om detta skulle inträffa: 

”Om andra medieföretag lämnar marknätet under tillståndsperioden och detta medför påtagligt ökade marknätskostnader för public serviceföretagen anser kommittén att detta bör ses som en extraordinär kostnad som inte bör ingå i medelsbeslutet för tillståndsperioden.” 

Pengar finns också 

Även om politiken var oense om mycket i public service-utredningen var budskapet på den här punkten glasklart – pengar skulle skjutas till för att lösa marknätsfrågan.  

Det är inte heller så att det saknas pengar. Public service-kontot hos Riksgälden är välfyllt. Saldot var häromveckan 3 229 241 279 kronor – pengar som väntar på att komma public service-företagen – och inte minst publiken – till del. 

När Moderaternas Kristina Axén Ohlin debatterade frågan i riksdagen i höstas lät det som att ett besked var nära förestående. Då skulle regeringen bara vänta in förhandlingarna med Teracom och den så kallade distributionsutredningens delbetänkande som kom i december förra året. Allt detta är nu klart. 

Kulturdepartementet i djup Törnrosasömn 

På kulturdepartementet verkar det dock råda en Törnrosasömn. Det har gått sju månader sedan TV4:s besked om marknätet. Så sent som i förra vecka deltog kulturministern på konferensen Media Summit, men hade inget tydligt besked att ge. I stället radade Parisa Liljestrand (M) upp de vanliga, uttjatade, ursäkterna: 

• ”Frågan behöver beredas.” 
  Det har gått sju månader. Vi vet att departementen kan vara snabba när det gäller. El-stödet är en betydligt mer komplicerad fråga som var på plats på bara några månader, exempelvis. 
• ”Risk för sänkning av anslag.” 
  Eftersom kommittén slagit fast att medelstilldelningen ska ligga fast i åtta år vore det ett risktagande att höja anslagen mitt i perioden, hörs nu kulturministern varna. Så är det inte. Det finns möjlighet till extra medelstilldelning i just marknätsfrågan och det finns tydliga gränser för den här och kommande regeringen att inte minska anslagen. 
• ”Det är första gången.” 
  Det är sant att det är första gången detta görs sedan riksdagen bestämde att finansieringen skulle ligga fast under hela tillståndsperioden. Men det är inte första gången en regering beslutar om extra medel till public service. Det är också glasklart att regeringen fick mandat att göra detta, eftersom det fanns en så tydlig enighet bland riksdagspartierna. 

Svepskäl och brutna löften 

Parisa Liljestrands (M) ursäkter är alltså mer svepskäl än reella förklaringar. Det är allvarligt att regeringen inte agerar på det löfte som public service-kommittén gav.

För kollegorna på public service är resultatet nu en lång rad bistra besked om framtiden, när SVT tvingas varsla journalister i hela landet i ett nedskärningsarbete som berör drygt 140 tjänster. 

Risken är dessutom att public service-bolagens beredskapsförmåga påverkas negativt när den frontmatade finansieringen av allt att döma lämnas att brinna inne.

Om vi i mediebranschen ska kunna ta kulturministern på orden behöver de löften som riksdag och regering ger också infrias

Det är lätt att ställa sig bakom fina ord om mediefrihet och demokrati. Men om vi i mediebranschen ska kunna ta kulturministern på orden behöver de löften som riksdag och regering ger också infrias.  

Vi förstår att mediepolitiken kan se olika ut beroende på vem som är kulturminister – men ett löfte är väl fortfarande ett löfte, också under en Tidöregering?