Sanna Rayman: Magstarkt att mana till självkritik efter terrordåd

FRANKRIKE. Mordet på en fransk lärare har väckt avsky över hela Europa. Men som så ofta väcks även argumentation med en odör av "victim blaming". Särskilt tråkigt är detta när det kommer ifrån publicister, som man helst hade sett andra reflexer hos.

– Det är väldigt intressant att du ställer den frågan. Människor inser sällan hur laddad och moraliskt oklar din fråga är.

Det fungerade lite som en blixtbelysning, svaret från Frankrikes ambassadör Etienne de Gonneville i söndagens Agenda. Han fick frågan om ”ni” (Frankrike) inte borde visa respekt inför det faktum att många muslimer finner avbildningar av profeten Muhammed stötande och fortsatte sitt svar:

– Samtalet, i den här intervjun, handlar om halshuggningen av en fransk lärare. Nu går du vidare till något annat, nämligen en debatt till synes om religion, om att förolämpa en religion och att häda, vilket inte är ett brott i Frankrike.

De Gonneville ringar in något här. Den som vill lyfta etikettsfrågan ”man bör avhålla sig från att avbilda Muhammed” borde kunna hitta bättre tillfällen än strax efter att någon fått halsen avskuren. Ändå är det ständigt i efterspelen till bestialiskt våld som den här diskussionen uppstår, vilket blir relativiserande. Att ställa frågor som rör ansvar och hänsyn när vågskålarna innehåller å ena sidan en bild/teckning (ej brott) och å andra sidan ett mord (brott) får ofrånkomligen en skarp odör av ”victim blaming”.

Kostnaden för att låta en satirtidning ”hålla på”

Under helgen publicerade tidskriften Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt en krönika i vilken han funderade kring dådet i Frankrike. Det är ”hög tid att västvärldens intelligentia tar några djupa andetag och funderar på om kompromisslös konfrontation är den självklara vägen framåt”, skrev han och räknade upp de många dåd Frankrike utsatts för. Massakern vid konsertlokalen Bataclán, attacken mot en judisk skola i Toulouse, mordet på en präst och lastbilsdådet på nationaldagen i Nice, för att nämna några.

Tanken var att illustrera att landets styvnackade respons (vi viker inte en tum och så vidare) i sig kan skapa grogrund för våldet. En punktlista av terrordåd som prislapp för att man låtit en satirtidning ”hålla på”. Fast… Skulle allt detta bero på Charlie Hebdos teckningar? Den 2006? Eller var det den 2011? Och om det inte bara handlar om detta, vilka fler ingående konfrontativa faktorer bör vi ta djupa andetag och fundera över? Judiska skolor, nationaldagsfiranden och konserter?

Nej, att gå med på terroristers och islamisters beskrivning av terrordåden som respons på saker ”vi” gör mot dem är oklokt och riskabelt.

Västvärldens kompromisslösa konfrontation

Det råd Huitfeldt ger vore möjligen tänkvärt om beskrivningen av västvärldens aggressivt konfrontativa agerande vore korrekt. Men är den det? Envisas vi med att publicera Muhammedteckningar i snart sagt varenda morgontidning, på varje löpsedel och i varannan konsthall? Trycker vi upp dylika motiv i folks ansikten i tunnelbanan och eller sätter dem på paradplatsen i våra parlament? Nej, knappast.

Pågår det en ”kompromisslös konfrontation” i västvärlden? Mitt svar är nej. Det som just nu sker i Frankrike, med projektioner på husväggar och enorma demonstrationer till stöd för yttrandefrihetens och sekularitetens principer är inte vanliga tisdagsaktiviteter, utan en reaktion efter ett nationellt trauma.

Huitfeldt anför även som exempel att landet efter attackerna på Charlie Hebdo införde fördjupad undervisning i yttrandefrihetens grunder för fjärdeklassare, men att detta skulle kvalificera som hård konfrontation är en magstark tolkning. I synnerhet från någon som har rollen som publicist och chefredaktör.

Det dåd som kostade Samuel Paty livet var en följd av att han inom ramen för en sådan lektion försökte berätta om och tradera demokratins grundvalar till nya generationer fransmän. Han visade alltså inte karikatyrer för provokationens skull. Den kontexten torde vara tämligen förmildrande, såvida man inte tycker att yttrandefrihet bara ska läras ut i teorin, men inte illustreras med någon form av praktik som kan visa att den ibland också är svår.

Intelligentian ska andas och skärpa till sig

Detta utesluter givetvis inte att det finns ett stort antal individer som agerar för att provocera. Här finns en spretig grupp med konstnärer, religionsskeptiker, publicister, religiösa reformatorer, debattörer, islamofober, exmuslimer i exil, politiker – eller för all del lärare som vill diskutera principer med elever och personer som hänger giftskåpskonst på sina väggar.

Kanhända är det mer retoriskt effektivt att, som Huitfeldt gör, prata om ”intelligentian” och uppmana ”den” att ta djupa andetag och skärpa sig. Men i realiteten finns det ingen sådan aktör att prata med. Det ”problem” som han vill lösa är resultatet av individers handlingar och tankar. Den västerländska intelligentian är – tack och lov – inte en konform grupp, utan en brokig skara kreatörer och debattörer som utövar sina friheter med vitt skilda motiv. Vem av dem ”bör” avstå? Alla?

Föreställningen att nån sorts samhällselit kollektivt skulle enas om att aldrig mer bryta mot islams – eller för den delen andra religioners – förbud och hädelseregler – är därför utsiktslös. (Och heller inte eftersträvansvärd.) Enda vägen att uppnå ett sådant scenario är lagstiftning, det bör man ha klart för sig. Vill man på allvar att det ska sluta dyka upp provokationer från en Lars Vilks, en Charlie Hebdo, en Jyllandspost, en Sooreh Hera, en Theo van Gogh eller en Louzla Darabi, ja då måste man lagstifta eller plädera för lagstiftning. Detta säger sig Huitfeldt inte förespråka – vilket gör det än mer oklart vad han vill.

Tabun och vad man har på väggen

Det händer ibland att konstnärer och andra kliver över tabun. Det kan vara religiösa sådana, men också andra. I sin text berättar Huitfeldt om hur han befinner sig på ett cocktailparty där en rondellhund av Lars Vilks hänger på väggen. I samtal med en man från Nordafrika kring tabun landar Huitfeldt i att motsvarigheten till rondellhunden i en västerländsk eller svensk kontext kanske vore att hänga upp teckningar föreställande ”barn i sexuella situationer”. Det skulle kanske skapa en ”liknande motvilja och upprördhet”, skriver Huitfeldt.

Ja, tabut mot barnpornografi är onekligen starkt. Men skillnaderna är fundamentala och jämförelsen förvirrar. Bjarne Melgaards videoinstallation ”All gym queens deserve to die” skapade enorm debatt år 2000 efter att den hade ställts ut på Moderna Museet. (en video syntes här där en man sög på ett barns arm, vilket många uppfattade som barnpornografi). Många fann konstverket oerhört olämpligt och museichefen själv tog avstånd. Som grädde på moset attackerades och förstördes utställningen av nynazister. Men, ingen har till denna dag, sprängt, halshuggit eller skjutit någon på grund av verket. Kontroversen är nu helt överspelad och bortglömd.

Vårt eget avbildningsförbud

Så ja. Många upprörs av barnporr. Men det tabut är inte jämförbart med avbildningsförbud och religiösa påbud och det våld de ofta leder till.

Det avbildningsförbud vi har kring barnporr i lagen har till exempel varit omtvistat. Tabut är alltså inte starkare än att vi har kunnat förena det med en diskussion om yttrandefrihetsaspekter. Synpunkten att ett teckningsförbud kring barnporr är problematiskt har med lätthet kunnat framföras i debatten, utan repressalier från vare sig överhet, folkmobbar eller extremister. Jag vet, för jag har själv deltagit i den debatten och det gick utmärkt. Alla pratade och sen var det över.

Och när mangaexperten Simon Lundström senare frikändes från barnpornografibrott av Högsta domstolen var det för övrigt något som intelligentian överlag välkomnade.

Övergrepp på barn finns i sinnevärlden

När det gäller barnpornografi har vi alltså lagstiftat mot både handlingarna och mot fiktiva avbildningar. Att ha barnporrsteckningar på väggen är därmed inte bara tabuöverskridande, utan kan också vara ett brott. Men det finns en ännu viktigare detalj som skiljer de båda exemplen åt.

Sexuella övergrepp mot barn är något som existerar i sinnevärlden. Samhällsdebatt och lagstiftning gäller frågor som handlar om den här världen, inte metafysiska idéer. Det finns kunskap om effekterna av sexuella övergrepp mot barn. Därför är frågan så laddad.

Den skillnaden ska inte viftas bort. Detta är nämligen normen i en modern demokrati, att vi lagstiftar kring sådant som existerar och äger rum i vår fysiska värld.

Vi erkänner inte metafysiska tabun

Ovanligt i demokratier är däremot att acceptera eller lagstifta om tabun som bygger på metafysiska föreställningar om tabun eller hädelse. Vi erkänner inte sånt. Folk har rätt till sin tro och vi försöker vanligen behandla varandra med normal hänsyn i vardagen och offentligheten. Hädare och smädare, retstickor och konstnärer som dras till det laddade är fria att överskrida de gränserna om de önskar. Och den friheten är central därför att det handlar om tankens frihet.

Till skillnad från teokratier tillmötesgår demokratierna inte olika religiösa eller metafysiska föreställningar genom att anpassa lagarna efter dem. Inte heller garanterar dessa samhällen någon religiös grupp att alla alltid kommer följa just deras metafysiska tabun.

Det är ett framsteg att vi har nått dit och jag tycker egentligen inte att man ska behöva argumentera för varför detta är en god ordning att hålla fast vid. I synnerhet inte när man diskuterar med en journalist och chefredaktör.

 

Få en politisk nyhetsöverblick gratis i din inkorg varje vardag.

Forrige artikel 134 dagar och en blockbegravning 134 dagar och en blockbegravning Næste artikel Sossarnas las-ja lämnar LO blödande Sossarnas las-ja lämnar LO blödande
Forskare: Studieförbundens verksamhet – ett gigantiskt fuskbygge

Forskare: Studieförbundens verksamhet – ett gigantiskt fuskbygge

DEBATT. Vår sammantagna bedömning är att studieförbundens uppblåsta verksamhet handlar om ett gigantiskt fuskbygge av svindlande proportioner. Det går inte att lita på en enda officiell siffra, skriver Peder Hyllengren, Magnus Ranstorp och Aje Carlbom.

"Borde gå en orkan av skamkänslor över Vård-Sverige"

DEBATT. Det måste bli slut på skyfflandet av ansvar mellan stat och region, mellan region och kommun. De äldres rätt till en god omsorg måste prioriteras nu, skriver Liza di Paolo-Sandberg, SKPF Pensionärerna.