Så löser vi boendesegrationen i utsatta områden

Med gängskjutningar, våld och polisens utpekande av särskilt utsatta områden har debatten om boendesegregation fått ökad aktualitet. Förutom polisiära och rättsliga insatser inser alla att det också krävs förebyggande och strukturella grepp. En förutsättning för detta är att analysen av problemen baseras på fakta och att debatten fokuserar på lösningar som bidrar till att bryta rådande strukturer. Alltför ofta färgas debatten av intressepolitiska förslag som inte beaktar vad som faktiskt kan bryta boendesegregationen.

Segregation påverkar livschanserna

Men varför är boendesegregationen ett så allvarligt samhällsproblem? Boende i socioekonomiskt segregerade områden riskerar att få sämre skolresultat, svagare ställning på arbetsmarknaden, lägre inkomster, högre arbetslöshet och till och med sämre hälsa än boende i andra områden. Det har särskilt stor betydelse för barn och unga och påverkar deras framtida livschanser.

Det är mot den här bakgrunden som HSB och Veidekke har gett analysföretaget Evidens i uppdrag att analysera vilka mekanismer som tydligt bidrar till boendesegregationen. Evidens har även fått i uppdrag att presentera åtgärder som baserat på data och forskning visar på framkomliga vägar för att bryta segregationen. 

Många föredrar ägda bostäder

Rapporten ”Så löser vi boendesegrationen i utsatta områden” visar att forskningen är tydlig om att stadens utformning och bostadsutbudet i olika områden spelar stor roll för hur segregationen utvecklas. Rapporten lyfter särskilt fram:

• Hushåll i familjebildande åldrar och med större valmöjligheter har starka preferenser för större, ägda bostäder.
• Segregationen drivs på av individer och familjer som är starkare än övriga inom samma bostadsområde vad gäller utbildningsnivå, inkomster och etablering på arbetsmarknaden. När dessa familjer väljer att flytta förstärks den negativa spiralen för dem som bor kvar.
• De miljöer som socioekonomiskt svagare hushåll i hög grad hänvisas till ligger ofta långt från stadskärnorna, har ett svagt utbud av service och handel och långt till vatten. Och de domineras av storskaliga miljonprogramsområden.
• Åtgärder för att öka sysselsättningsgraden och minska kulturellt och språkligt utanförskap är nödvändiga, men erfarenheterna visar att den typen av åtgärder inte ger tillräcklig effekt om politiken inte även inriktas på bostadsutbudet.

För att undersöka om en breddning av bostadsutbudet kan få positiva effekter i socioekonomiskt svaga områden har ett antal områden där nya bostäder tillkommit studerats. Sådana förändringar i bostadsutbudet har skett i Gårdsten i Göteborg, i Rinkebyterassen och på Albyberget i Stockholmsregionen. I dessa områden har nya bostadsrätter och småhus med äganderätt tillförts under de senaste åren. Dessa områden jämförs sedan med andra liknande områden, men där bostadsutbudet varit mer eller mindre oförändrat.

Blanda bostadsrätter och hyresrätter

Jämförelserna visar att Gårdsten, Albyberget och Rinkebyterassen redovisar en mer positiv socioekonomisk förändring än jämförelsemiljöerna. I Gårdsten har bostadsutbudet breddats med stora bostäder i form av radhus med bostadsrätt och egnahem med äganderätt. Dessutom har nya hyresbostäder tillförts. I Alby och i Rinkebyterassen har de tidigare helt dominerande hyresbostäderna från 1960- och 1970-talen kompletterats med yteffektiva bostadsrätter och nya hyresrätter. I både Gårdsten, Alby och Rinkebyterassen betyder det att hushåll som föredrar att äga sin bostad ges möjligheter att antingen stanna kvar i området eller flytta dit.

En långsiktig förändring kräver tillskott av fler upplåtelseformer – det är först då som den socioekonomiska utvecklingen stärks.

Effekten är begränsad av att enbart tillföra nya hyresrätter i miljöer som redan har en stor andel hyresbostäder. En långsiktig förändring kräver tillskott av fler upplåtelseformer – det är först då som den socioekonomiska utvecklingen stärks. Hushåll som föredrar ägt boende förvärvsarbetar i högre grad och klarar ofta en kreditprövning för ett bostadslån.

För att bryta segregationen krävs självklart insatser på många områden. Men ur ett bostadsperspektiv vill vi särskilt lyfta fram fyra aspekter som både kommun- och rikspolitiker bör överväga.

Kreditrestriktionerna slår hårt

1. Kommunerna måste ta en mycket aktiv roll i att utveckla en mark- och planpolitik med inriktning på fysisk förändring och en breddning av utbudet av bostäder i dessa områden. Det krävs långsiktighet, tydliga mål, innovativa lösningar och nära samverkan mellan kommuner, fastighetsägare och bostadsutvecklare.
2. En låg betalningsförmåga i de aktuella områdena hämmar möjligheterna att bygga nytt. Därför krävs att den statliga politiken stöder kommunala strategier om att bredda bostadsutbudet. Ett exempel vore ett nytt, långsiktigt investeringsstöd med syfte att motverka segregationen genom att främja nyproduktion av såväl hyresbostäder som bostads- och äganderätter där kompletteringar av respektive boendeformer behövs.
3. Dagens kreditrestriktioner slår hårt mot bostadsefterfrågan i dessa miljöer. Trösklarna har höjts kraftigt för dem med stabil ekonomi men med begränsat eget kapital för att kunna köpa sig en egen bostad. Därför bör framför allt det senaste amorteringskravet slopas. Alla regeringspartier gick dessutom till val på ett förändrat amorteringskrav.
4. Utredningsförslaget om startlån till förstagångsköpare, som nu är under beredning i Regeringskansliet, skulle göra det möjligt för cirka 400 000 förstagångsköpare att köpa en egen bostad. Flera av dessa förstagångsköpare finns i utsatta områden och startlån skulle därmed bidra till att minska boendesegrationen.

Lyssna på forskningen

Politiker från höger till vänster har i många år varit överens om att mer blandade bostadsområden är bra. Men åtgärderna för att nå dit har varit få och besvärande bristfälliga. Nu finns forskning och fakta som anvisar en väg framåt. Vi inom bostadsbranschen är beredda att ställa upp och ta vårt ansvar. Nu är det dags att våra politiker väljer nya spår för att bryta boendesegrationen i utsatta områden.