Restriktionerna i Sverige hävs – helt utan konsekvensanalys

Sverige har lyft de kvarvarande restriktionerna utan att Folkhälsomyndigheten presenterat en risk- och konsekvensanalys. Faktum är att myndigheten inte ens analyserat riskerna med postcovid efter att miljontals drabbats världen över. Nu måste lagen ändras för att undvika ytterligare skador på folkhälsan, skriver Svenska covidföreningen.

Placeholder image
”Det är förstås glädjande att myndigheten inte tror på ökad smittspridning, men som argument för att lätta på restriktionerna är det inte tillräckligt.” Foto: Adam Ihse/TT
Detta är en opinionsartikel som speglar skribentens åsikter.
Lyssna på artikeln

Samtliga debattörer

Åsa Kristoferson Hedlund
Ordförande Svenska covidföreningen
Emma Mårtensson
Talesperson Svenska covidföreningen
Lisa Norén
Medlem i Svenska covidföreningen och aktiv i nätverket Läkare till läkare (läkare med postcovid)

Många svenskar har vaccinerat sig och Folkhälsomyndigheten bedömer därför att smittspridningen inte ska öka nu när restriktionerna tas bort, åtminstone inte bland vuxna. Det är förstås glädjande att myndigheten inte tror på ökad smittspridning, men som argument för att lätta på restriktionerna är det inte tillräckligt.

Lyser med sin frånvaro

Rimligen är det inte smittspridningen i sig som ska avgöra vilka restriktioner som krävs, utan hur smittan drabbar oss. Ett virus som orsakar mindre skador kan tillåtas cirkulera i en högre grad än ett virus med långtgående konsekvenser. Av detta följer att Folkhälsomyndigheten måste skapa sig en bild av smittspridningens konsekvenser för samhället och den enskilde, vilket också står i förordningen som styr myndighetens arbete.

Men hittills har sådana analyser lyst med sin frånvaro. När Svenska covidföreningen begärde ut underlaget till rekommendationen att lätta på restriktionerna fick vi enbart svaret att ”lättnaderna av restriktionerna bygger på en sammanvägd bedömning. Det var ett muntligt möte med regionerna (regiondirektörer samt smittskyddsläkare)”.

Att det inte finns en dokumenterad risk- och konsekvensanalys för drastiska nedskärningar i smittskyddet är anmärkningsvärt, men inte förvånande. Som patientorganisation för de som drabbats av covid-19 har vi återkommande sökt dialog med Folkhälsomyndigheten för att informera om funktionsnedsättande postcovid-symtom som varken regioner eller myndigheter fångar upp omfattningen av. Men myndigheten har tackat nej till dialog, och framhållit att långtidssjukdom inte faller inom deras ansvarsområde eftersom postcovid ”inte är att beteckna som en smittsam sjukdom.”

Stora följder

Folkhälsomyndigheten anser alltså att deras ansvar för att följa upp virusets konsekvenser upphör när individen slutar smitta. Följden blir att avvägningar i smittskyddsarbetet inte kan anpassas efter virusets konsekvenser bortom den akuta fasen. Det är ingen liten sak. Med en så stor avgränsning av uppdraget blir det knappast möjligt att göra någon sammantagen bedömning av hur mycket vi behöver skyddas från smittan. Trots det öppnas Sverige nu upp helt.

Kunskapsluckorna måste fyllas

I det praktiska arbetet har Folkhälsomyndigheten exkluderat frågor om postcovid-symtom ur sin enkät om pandemins effekt på folkhälsan. Och snart 1,5 år efter internationella larm informerar myndigheten fortfarande inte allmänheten om risken för postcovid, trots att WHO konstaterar att cirka tio procent drabbas av funktionsnedsättande långtidssymtom. Tio procent motsvarar – om man bortser från första vågens otestade mörkertal – åtminstone 115 000 människor i Sverige.

Det är uppenbart att de ansvariga inte har för avsikt att ta hänsyn till virusets långsiktiga konsekvenser. 

När den svenska strategin presenterades betonades att smittskyddsarbetet skulle grundas på evidens, något som också framgår av smittskyddslagen. Det lät förtroendeingivande, få reflekterade över svårigheterna med att jobba evidensbaserat när erfarenheterna av det nya viruset var så begränsade. Strikt tillämpat innebär dock evidenskravet att det blir omöjligt att anpassa smittskyddsarbetet efter risker för långvarig sjukdom, då det av naturliga skäl tar år att bygga sådan kunskap.

När full evidens saknas är det klokt att fylla kunskapsluckorna med säkerhetsanalyser av möjliga risker, såsom man gör i högriskbranscher. På så sätt kan man minska risken att människors liv och hälsa skadas, medan kunskap successivt byggs upp. Kerstin Ivarsson lyfte behovet av kvalificerade riskvärderingar på SvD debatt redan under första pandemivåren. Ett år senare ser vi ändå att beslutet att avveckla restriktionerna fattats med endast en muntlig samlad bedömning som grund. Vi frågar oss hur något så viktigt kan hanteras så lättvindigt, särskilt med tanke på att det främst är barn som fortfarande är ovaccinerade.

”Slagträn i en polariserad debatt”

Vi har vid flera tillfällen informerat regeringen och socialdepartementet om att Folkhälsomyndigheten inte följer upp postcovid såsom förordningen kräver. Responsen har varit att myndigheten är ”fri att tolka sitt eget uppdrag”. Inte ens när förordningen som styr Folkhälsomyndighetens arbete uppdaterades under pandemin, eller när nya regleringsbrev presenterades, agerade regeringen i frågan.

Det är uppenbart att de ansvariga inte har för avsikt att ta hänsyn till virusets långsiktiga konsekvenser. Möjligen kan det bero på att de långtidssjuka blivit slagträn i en polariserad debatt. Den höga förekomsten av långtidssjukdom kan nämligen användas för att kritisera den svenska strategin. Det vore dock olyckligt om prestige tilläts gå ut över både smittskyddsarbetet och Sveriges förmåga att identifiera vad som faktiskt är en folkhälsokris.

Vi kräver handling

Vi konstaterar:

  • Det saknas mått för vad Folkhälsomyndigheten anser är acceptabla nivåer av mortalitet (dödlighet) och morbiditet (skada och sjukdom) på grund av covid-19, eftersom heltäckande analyser av virusets konsekvenser inte görs.
  • Av covid-19:s tre konsekvenser – tillfrisknande, död eller långvarig sjukdom – har regeringen och Folkhälsomyndigheten enbart vägt in två i smittskyddsarbetet. Långtidssjukdom har helt uteslutits.
  • Det strikta evidenskravet i kombination med bristen på riskanalyser i smittskyddsarbetet har inverkat kraftigt på Sveriges förmåga att förebygga risken för långvarig morbiditet.

Svenska covidföreningen kräver nu att:

  1. Regeringen utan dröjsmål ger i uppdrag till Folkhälsomyndigheten att, utifrån det internationella kunskapsläget, väga in den långsiktiga morbiditeten i smittskyddsarbetet och sakligt informera allmänheten om riskerna.
  2. Riksdagen lagstiftar om att smittskyddsarbetet ska ta hänsyn till kort- och långsiktig mortalitet och morbiditet, för att undvika en exkludering av viktiga folkhälsoperspektiv.
  3. Riksdagen lagstiftar om att smittskyddsarbetet ska inkludera risk- och konsekvensanalyser, så att Sverige kan säkra proaktiva åtgärder även i ett lågt kunskapsläge.

Annars riskerar vi att vara sist på bollen även under kommande (kanske farligare) pandemier.


Politik på allvar
Få gratis nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget.
Genom att registrera dig till Altingets nyhetsbrev accepterar du våra användarvillkor