Replik: Ska vi torka oss i baken med skyddsklassade biotoper?

Realiteten ser annorlunda ut

På papperet ska skogsområden med rödlistade arter skyddas. Realiteten ser annorlunda ut. I P1:s Naturmorgon nyligen berättade en representant från skogsstyrelsen i Jämtlands län hur man hinner fatta beslut om endast 1,5 procent av de tusentals avverkningsärenden som kommer in. Om ärenden inte behandlas inom sex veckor blir det fritt fram att avverka, och det är alltså det som sker i de 98,5 procent som inte hinner granskas. 

Skogsstyrelsens egen ekolog Johan Nitare går snart i pension. Med inget kvar att förlora tog han bladet från munnen och berättade hur han uppfattade läget i en intervju i Dagens Nyheter (25/2). Han sade att ”kalhyggesbruket har orsakat den största miljöförstöringen i Sverige någonsin. Det är en våldtäkt på skogsmarken” och att ”intakta, artrika och levande skogsekosystem finns bara kvar som små fragment på svårtillgängliga platser”. 

Ska vi torka oss i baken med skyddsklassade biotoper?

Nu har vi i Sverige avverkat så mycket och så snabbt att en majoritet av träden i våra skogar är yngre än 60 år – vilket inte anses tillräckligt gammalt för att avverka. Det leder i sin tur till att man vänder sig till gammelskogarna i stället.

Häromveckan kunde tidningen Syre rapportera om hur företaget Billerud Korsnäs, som är certifierat enligt standarden FSC, köpt virke från en markägare som avverkat 300-åriga tallar i ett skogsområde i Eskilstuna kommun. Det handlar om en mosse vid sjön Hackaren med gamla träd som hade högt naturvärde, hem för flera rödlistade och hotade arter. Billerud Korsnäs är alltså ett företag som huvudsakligen producerar papper, förpackningsmaterial, hygienartiklar.

Tycker Sverigedemokraterna att vi bokstavligen ska torka oss i baken med skyddsklassade biotoper?

SD kan inte räkna

Dessutom kan Sverigedemokraterna uppenbarligen inte räkna. Sverige ligger ”snubblande nära netto-noll” i utsläpp skriver Nissinen och Brandberg. Det är rejält fel, hur man än vrider mätstickan. 

Om man bara räknar de territoriella utsläppen ligger Sverige idag (2019) på 50 Mton CO2e/år. Vår kolsänka, den koldioxid som Sveriges skog och mark suger upp, är 35,5 Mton CO2e/år (siffra från 2021). 50 minus 35,5 är förstås inte i närheten av ”netto-noll”. 

EU-kommissionen har föreslagit att den svenska sänkan ska öka till 47,3 Mton CO2e/år till år 2030. Det har dock fått tummen ner av SD och övriga Tidöpartier, trots att det skulle föra Sverige inte till noll, men åtminstone till nära noll. Varför då?

Det finns dessutom tunga och självklara argument för att den svenska kolsänkan ska vara ytterligare större än kommissionens förslag.

Vi kan väl börja med netto noll

Nummer ett är att svensk konsumtion leder till utsläpp som inte räknas upp i den ”territoriella” siffran. Svenskar som flyger utomlands, importerat brasilianskt nötkött och billiga tröjor producerade i Bangladesh leder också till att växthuseffekten förstärks, även om det inte påverkar den svenska nationella statistiken. Inklusive alla dessa utsläpp är summan inte längre 50 utan 90 Mton CO2e/år, alltså nästan tre gånger så stor som sänkan på 35,5. 90 minus 35,5 blir inte noll.

Och det sista argumentet – rätt självklart för de flesta, men kanske en nyhet för SD? – är att Sverige inte är en isolerad ö på sitt eget lilla jordklot. Ska vi klara (eller åtminstone lindra) klimatkrisen får vi göra det tillsammans, genom att använda de resurser vi har. Sverige och Finland har mer skog än Malta och Portugal, så är det bara. Då måste vi också ta ansvar för att skapa större kolsänkor.

Vi kan ju börja med att nå ”netto noll” åtminstone.