Replik: Dra inte förenklade slutsatser om den norrländska skogen

Unika kulturhistoriska värden

För det första så behövs verkligen noggranna och objektiva bedömningar av dessa värden för att sedan kunna fatta rätt beslut om skydd eller skogsbruk.

För det andra måste man utgå från ett landskapsperspektiv. Naturvärdens betydelse skiljer sig åt när de endera utgör en del av större, och liknande, sammanhängande områden eller när dom ligger isolerade i ett hårdare brukade landskap.

Skogstillståndets förändring sedan 1800-talet och konsekvenserna för skogsproduktion och biologisk mångfald beror på många komplexa och interagerande faktorer.

För det tredje, och kanske det som är mest försummat i dag, är de unika kulturhistoriska värdena i skogen i Norrlands inland. Dessa värden utgör rester av mycket gamla kulturlandskap och de samvarierar också ofta med naturvärden eftersom de finns kvar där det finns gamla träd, döda träd och marker som aldrig varit markberedda. Det finns alltså ett ytterligare viktigt skäl till att bevara och ta stor hänsyn vid brukande av skogarna i Norrland.

Jägmästarmyt

Det finns dock anledning att förhålla sig skeptisk till en rad påståenden som Anders Pettersson för fram. Att skogstillståndet under 1900-talets första decennier var ”uruselt i Norrland” är en sedan länge omhuldad jägmästarmyt och en grov generalisering. Han menar också att ”merparten av de här skogarna är frukten av en relativt sentida intensiv brukningshistorik.” Utifrån ett forsknings- och ekologiskt perspektiv stämmer dessa påståenden dåligt. Om vi bara talar om skogsproduktion stämmer det att tillväxten ofta var låg och att skogarna ibland, men inte alltid, var glesa.

Det som är viktigare är att dessa skogar också hade kvar väldigt mycket av de strukturer och kvaliteter som skapar biologisk mångfald. Det fanns många riktigt gamla träd, det fanns mycket död ved, det fanns riktigt gamla lövträd även på torra marker. Den döda vedens kontinuitet, och inte bara förekomsten av levande grova träd, är naturligtvis mycket viktig för att förstå hur naturvärden bevarats över tid i dessa skogar.

Här bidrog faktiskt det tidiga skogsbruket på ett bra sätt till bevarandet av den biologiska mångfalden, genom att delar av träden (grova toppar och rötade stamdelar) lämnades efter avverkning. Det ser vi både i skogshistoriska analyser och på gamla foton. För en naturvårdare hade en vandring i dessa skogar, av skogsbruket ibland kallade ”gröna lögner” nog varit en unik och fantastisk upplevelse.

Utveckla mer hänsynsfulla metoder

Även om det finns vissa regionala mönster ska man undvika att dra förenklade slutsatser. Skogstillståndets förändring sedan 1800-talet och konsekvenserna för skogsproduktion och biologisk mångfald beror på många komplexa och interagerande faktorer. Däribland markägande, skogsbetets intensitet under 1900-talet, tidigare brandhistorik, vem som bestämde över skogsskötseln och ibland rena slumpfaktorer. Därför bör man verkligen undvika att dra generella slutsatser för ett så stort område. Tvärtom så är det viktigt att analysera områden och regioner var för sig för att få ett bra beslutsunderlag för framtiden.

En annan intressant aspekt som Anders Pettersson tar upp är frågan om självläkning. Det är ju fantastiskt att skogar som fortfarande har kvaliteter från det förindustriella skogslandskapet kan bli ännu mer ekologiskt intressanta om dom lämnas ifred. Här borde skogsbruket verkligen gå i bräschen och utveckla mer hänsynsfulla metoder som bevarar viktiga strukturer och processer och som stimulerar en ekologisk självläkning. Dit hör definitivt inte ett traditionellt kalhyggesbruk med intensiv markberedning.