Missuppfattningar om den norrländska skogen styr naturvårdsdebatten

Tyvärr är det ganska många naturvårdsintresserade i Sverige som har begränsad insikt om den norrländska skogshistorien. Den uppfattning som sprids är att omvandlingen av denna landsdels skogar från urskog/naturskog för cirka 200 år sedan, gick över en lång, rätt extensiv plockhuggningsperiod, som konserverade mycket av skogarnas naturvärden. Denna skulle pågått fram tills för cirka 70–80 år sedan då trakthyggesbruket blev det helt dominerande skogsbrukssystemet. Då skulle den egentliga ”stora katastrofen” för skogarnas naturvärden ha startat. Stämmer den bilden? Nej, knappast.

Egentlig skogsvård skedde aldrig

Längs Norrlandskusten var skogen redan under tidigt 1800-tal påverkad av människans aktiviteter. På sina håll fanns bruksmiljöer och dessutom exporterades stora mängder pottaska o trätjära från dessa delar av Sverige. Däremot var skogarna längre in i landet mer orörda och många av dessa kunde klassas som urskogar/naturskogar.

När sedan den så kallade Timmerfronten rullade in i nordvästlig riktning över Norrland i mitten av 1800-talet, så gjorde den det med våldsam kraft. Enorma arealer i inlandet tömdes på gamla stora träd under de följande 50 åren och klenare och ekonomisk mindre ointressanta träd lämnades kvar.

I slutet av 1800-talet när pappersindustrin växte fram började även mindre grovt virke att efterfrågas och en ny våg drog fram över skogslandskapet som nu också beskattades på klenare träd. En hög andel av skogarna blev påtagligt glesa. Någon egentlig skogsvård skedde aldrig. Under 1900-talets första decennier var skogstillståndet uruselt i Norrland och nästan än värre var det i södra Sverige. År 1903 kom en första nationell skogsvårdslag som bland annat innehöll återbeskogningsskyldighet.

Kamouflerad historia

Efter att epokerna med genomhuggningar och dimensionsavverkningar avslutats och skogsbruket generellt ställde om till trakthyggesbruk på 1940–50-tal fick många av de glesa skogarna vara ifred under lång tid och kunde då ”självläka”, en process som fortfarande pågår. Dessa skogars intensiva brukandehistorik har därför i viss mån blivit kamouflerad. Det är i mångt och mycket de här skogarna som i dag klassas som kontinuitetsskogar och naturskogar.

Med en historia av att under perioder hållit mycket låga virkesförråd och saknat grova träd har betydande delar av dessa skogar ganska begränsade naturvärden.

Givetvis höggs det inte lika kraftigt överallt. Särskilt inte längre västerut dit brukandet kom senare och där huggningarna inte heller hanns med att upprepas i samma omfattning. Många av dessa inte lika påverkade skogar återfinns i dag i reservat eller är satta under andra former av skydd. Dock räknas skog med både hög och låg påverkansgrad till kategorin kontinuitetsskog.

Med en historia av att under perioder hållit mycket låga virkesförråd och saknat grova träd har betydande delar av dessa skogar ganska begränsade naturvärden. Ändå har skogarna getts en central roll i naturvårdsdebatten. Uppfattningar hörs om att dessa skogar måste bevaras eller brukas alternativt. Bilden som förmedlas är att de är de sista kvarvarande naturskogarna. Mycket sällan nämns att merparten av de här skogarna är frukten av en relativt sentida intensiv brukandehistorik.

Stora missuppfattningar

Det är förstås fel att tilldela mycket av den äldre norrländska skogen stor naturvårdsbetydelse bara på ren schablonmässighet. Dessutom utifrån en beskrivning av skogshistorien som innehåller missuppfattningar. Bevarande av skog ska, som jag ser det, ske där det finns konstaterade naturvärden och inte styras av annat än det.