Regeringen och Naturvårdsverket måste sluta mobba vår bransch

I diskussionerna om klimatförändringarna blandas orörda våtmarker ihop med redan dikade torvmarker, vilket får mycket negativa konsekvenser för det svenska torvbruket. Jag vill gå så långt som att hela vår bransch mobbas av regering och myndigheter med Naturvårdsverket i spetsen, när inte ens goda nyheter som återvätning får en korrekt benämning. Det skapas i stället både förvirring och missledande associationer.

”Vinklad och rättsosäker”

Den 20 maj offentliggjordes ett beslut som är ännu ett bevis på detta: ”Regeringen satsar på återvätning av dikade våtmarker för att bidra till klimatmålen”. Det borde i stället stått ”dikade torvmarker”. Det finns nämligen inte något som i juridisk mening heter dikade våtmarker. Den korrekta benämningen är ”dikade torvmarker”.

När en våtmark har dikats ut, i Sveriges fall oftast med bidrag av staten som uppmuntrade till utdikning av våtmarker ända till 1990-talet, så får den före detta våtmarken en annan markanvändning och blir därefter en dikad torvmark, som är påverkad av människan. Det är dessa dikade torvmarker som läcker växthusgaser, till skillnad från (orörda) våtmarker.

Skördar vi torven kan vi stoppa utsläppen med efterbehandlingsåtgärder av marken som då kan återvätas och bli ny våtmark.

När regering och myndigheter som Naturvårdsverket – trots våra påpekanden – konsekvent använder ett felaktigt ord som inte överensstämmer med miljöbalkens nomenklatur där markanvändningen är avgörande, påverkas hela vår branschs överlevnad.

Torv skördas bara på redan dikade torvmarker med mycket låga naturvärden, till skillnad från våtmarker som har höga naturvärden och ska få vara orörda. När politiker, myndigheter, domstolar och andra beslutsfattare inte förstår eller vill se skillnaden mellan dessa två̊ helt olika naturtyper blir synen på växthusgasutsläppen skev, för att inte säga vinklad och rättsosäker. Och den eftersträvade gröna omställningen kan inte genomföras.

Den mest effektiva åtgärden

Det är de redan dikade torvmarkerna som avger lika mycket växthusgaser som hela Sveriges inrikestrafik. Utsläppen pågår konstant, oavsett om vi skördar torven och tar tillvara på̊ råvaran eller inte gör något åt de dikade torvmarkerna. Men skördar vi torven kan vi stoppa utsläppen med efterbehandlingsåtgärder av marken som då kan återvätas och bli ny våtmark med öppna vattenspeglar, ny skog och/eller en mosaik av olika naturmiljöer för växter och djur. Samtidigt kan råvaran torv användas inom odling, skogsplantering, djurhållning och i biobränslemixen och göra stor samhällsnytta.

FN:s klimatpanel IPCC anger dessutom att efterbehandling av redan dikad torvmark är den mest effektiva åtgärden för att minska växthusgasutsläppen. Så varför använder inte regeringen detta effektiva klimatverktyg?

En grön omställning bromsas

Medlemsföretagen i Svensk Torv är ju experter på att, efter avslutad skörd, efterbehandla den redan dikade torvmarken, som under en begränsad tid varit en torvtäkt, till en kolsänka genom exempelvis återvätning. Detta görs helt utan kostnad för skattebetalarna till skillnad från regeringens återvätningsprojekt.

I förlängningen har detta ointresse för att använda rätt begrepp och förvirringen om vad som ska bevaras och vad som kan skördas gett oss en situation där en grön omställning bromsas. Konsekvensen blir att Sverige, vars skogsbruk och trädgårdsnäring är helt beroende av torv, kommer tvingas importera råvaran torv som det finns så gott om inom landet, från länder med många gånger högst oklara hållbarhetskrav – samtidigt som växthusgaserna pågår och påverkar klimatet negativt i minst 200 år.

Vill regeringen verkligen åstadkomma detta med sin klimatpolitik?