Regeringen måste våga satsa på järnvägen

I höst kommer Trafikverkets förslag till Nationell plan för transportinfrastrukturen för 2026-2037. Det ska bli intressant läsning.

Rusta upp svenska banor

Hur mycket har Trafikverket tagit intryck av aktuellt omvärldsläge? Har myndigheten noterat att stora EU-länder har påbörjat processen att ta tillvara och upprusta samt återtrafikera järnvägar? I Tyskland har 91 mil järnväg tagits i drift för persontrafik och 38 mil för godstrafik mellan åren 1994 och 2024. I England återöppnades Dartmoorlinjen mellan Okehampton och Exeter för åretrunttrafik 2021, för första gången på 50 år. Den engelska regeringen har stora planer på fortsatt återöppning av nedlagda banor.

I vårt land finns också banor som i det nya världsläget bör rustas upp och återtrafikeras. Det gäller exempelvis Lysekilsbanan, som kan förbinda djuphamnen där med övriga järnvägsnätet och Skövde-Karlsborg där militären har anläggningar. Även Östersjöhamnarna i Västervik, Oskarshamn och Kalmar bör få förstärkta banor. En förstärkt inlandsbana med dess tvärbanor vore också strategiskt värdefull.

I december 2024 tog riksdagen beslut om Infrastrukturpropositionen för åren 2026-2037. Där anslås 607 miljarder kronor för utbyggnad/utveckling av järnvägar och vägar. De befolkningsrikaste regionerna har hitintills fått betydligt större investeringar räknat per invånare än de små.

Trafikverket missgynnar järnvägen

I den nu gällande nationella planen är Sverigesnittet 24 000 kronor per invånare, i Stockholms län 33 000 kronor och i Kalmarregionen 3 000 kronor per invånare, enligt Sydsvenska industri- och handelskammaren. Tänk om den nationella planen föreslog att alla regionbanor skulle få helsvetsad räls och elektrifieras till en kostnad för cirka 30 miljarder kronor? En sådan satsning skulle utgöra fem procent av investeringsutrymmet i Infrastrukturpropositionen. Våra regionbanor betjänar cirka två miljoner invånare, som skulle bli tacksamma för bättre förbindelser med de stora städerna.

Om politiker vågar se sanningen i vitögat måste man besluta om så kraftfulla åtgärder att utsläppen i det närmaste elimineras.

Trafikverket brukar motivera sina förslag till investeringar för järnvägar och vägar med samhällsekonomiska kalkyler. Dessa är inte vetenskapligt baserade utan ett försök att väga samman olika begrepp till en enda storhet – nämligen pengar. Trafikverkets bakomliggande resonemang är ibland ologiska.

Exempelvis ser Trafikverket införandet av 74-tons-lastbilar som en klimatvinst eftersom förbrukningen av dieselolja per ton last minskar cirka fem procent jämfört med lastbilar som väger 60 ton. Men då har man helt bortsett från att man därmed försämrar konkurrensförmågan för godstransporter på järnväg. Dessa är ju elektrifierade och därmed klimatneutrala. Även i detta fall missgynnas järnvägen i Trafikverkets samhällsekonomiska beräkningar.

Eliminera utsläppen

Ett annat exempel på bristerna med de samhällsekonomiska kalkylerna är värdering av utsläpp av ett kilo koldioxid. Kostnaden beräknades till 38 öre år 1997, 1,50 kronor år 1999, 1,08 kronor år 2012, 1,14 kronor år 2016 och till 7 kronor år 2020. Ingen vet de verkliga kostnaderna för de katastrofer som klimatförändringarna innebär. Men ändå sätter Trafikverket ett pris på utsläppen.

Om politiker vågar se sanningen i vitögat måste man besluta om så kraftfulla åtgärder att utsläppen i det närmaste elimineras. Inom trafiksektorn är en storskalig satsning på järnvägen nödvändig. Det duger inte att gömma sin räddhågsna politik bakom samhällsekonomiska dimridåer.