"Reformera det nationella skogsprogrammet"

Liksom Christensson utgår vi från FN:s Globala Hållbarhetsmål. Skillnaden – inte minst mot Lundmark – är att vi tycker att det svenska skogsbruket och avverkningarna måste bygga på hållbarhet och ekologisk balans. Inom den ramen ska vi så långt möjligt sträva efter hållbarheten genom huvudstrategin bioekonomi. Lundmarks svar och rapport handlar däremot mest om hans syn på bioekonomi, om hur mycket virke naturen möjligen maximalt kan pressas att producera.

Lundmark fokuserar på ökad avverkning

Om vi gemensamt kan driva utvecklingen i denna färdriktning då har denna debattrunda varit givande.

Vi tackar Lundmark för att han i sin replik för en längre diskussion om vad som är "överordnade mål och att skogsdebatten behöver fördjupade analyser som hanterar alla mål (helheten, vårt förtydligande)". Han säger vidare att forskningen kan bidra med olika typer av kunskap och beslutsstöd för detta. Vi håller helt med och stödjer detta på det varmaste. Även om han i sin rapport och sin replik faktiskt tar upp målkonflikter och avvägningar så är det helt dominerande huvudbudskapet att vi måste öka tillväxt och avverkningar.

Problemet med Lundmarks rapport "Skogen räcker inte" är att han undviker att göra just vad han anser behöver göras. Rapporten handlar knappast om andra lösningar än ökat virkesuttag. Han skriver mest om avverkningsberäkningar, råvaruförbrukning, export av skogsindustriprodukter, framtida råvarubehov, den nya skogsindustrin, balans av utbud och efterfrågan på virke, utökade avverkningar i fjällnära skogsbruk med trakthyggesbruk (utan att beakta att hans forskarkollegor ungefär samtidigt publicerade en rapport om att de fjällnära skogarna utgör unika möjligheter för bevarande av mångfald, ekologisk integritet och skapa resilient kapacitet mot klimatförändringar, B.G. Jonsson et al, Forests 2019,10).

Alltför ensidigt av Lundmark

Vi tycker Lundmark driver ett överordnat samhällsmål alltför ensidigt. Han grundar sina analyser på de färdplaner som tagits fram inom Fossilfritt Sverige och hävdar att av klimatskäl måste skogstillväxten och avverkningarna öka. Ingen av de färdplaner Lundmark hänvisar till har till syfte att öka kolinlagringen i landskapet utan handlar bara om att ta ut mer virkesråvara.

Visst, Lundmark diskuterar naturvårdshänsyn men tycks likställa miljöhänsyn med större reservatsarealer och starka begränsningar av det möjliga virkesuttaget. Reservatsbildning är emellertid bara ett instrument av flera för att säkra den biologiska mångfalden. Lika viktigt och mindre negativt för det möjliga virkesuttaget är att naturanpassa skogsbruket över produktionsskogen som inte behöver omfattas av något skydd. Genom en samverkan av reservat och anpassad skötsel av produktionsskogen kan mångfalden säkras utan dramatiska effekter på virkesuttaget.

Bolagen måste förhålla sig till detta

Det finns helt färska analyser av hur den svenska skogliga bioekonomin har utvecklats hittills (K. Fischer et al). Man drar två slutsatser:
1) att bioekonomin har allmänt drivit på ett virkesproducerande perspektiv
2) att den medfört en marginalisering av värden och intressen som ligger utanför den traditionella skogsnäringen.

Och när vi nu ser hur stora globala företag inklusive svenska lägger allt större vikt vid dessa i sina krav på leverantörer inte minst av skogsprodukter så måste svenska skogsbolag kommersiellt förhålla sig till detta oavsett om vi själva tycker att vi har ett ansvarsfullt skogsbruk. Så var det när skogscertifieringar började införas – och accepteras för att det blev kundkrav – för över 20 år sedan och det är likadant idag. Med det kom vi en bra bit på väg mot mer hänsynsfullt skogsbruk men potentiella målkonflikter måste fortsatt hanteras.

Vem har tolkningsföreträdet enligt LRF?

Vi är också tacksamma för Paul Christenssons replik och att också han lyfter samma dilemma samt i sak stöder våra identifierade så kallade felslut. Christensson säger att skogsägarrörelsen har under de senaste 25 åren drivit och driver en offensiv utveckling av det långsiktigt hållbara skogsbruket. Det är nog så. Men i praktiken har man följt den så kallade ekomodernismen där ekonomin sitter i förarsätet. Han ifrågasätter vem som har tolkningsföreträde beträffande miljöhänsynen – men preciserar inte. Ägare? Skogsstyrelsen? Eller certifieringsorganen?

Vår syn är att den bästa balansen mellan virkesproduktion och naturvård måste baseras på beprövad vetenskap. Merparten av forskarkåren är överens om att skogsbrukets olika former – skydd, hänsyn, vård, avverkning – måste beskrivas på landskapsnivå och inte som nu kort och gott beslutas på bestånds-/ägarnivå. Vi tycker – liksom Lundmark – att balansen mellan målen är i grunden en fråga om värderingar och därmed en politisk fråga.

Dags för politiken att ta beslut

Politikerna måste kliva fram och besluta om hur vi ska klara våra nationella och internationella åtaganden för vad som är ett hållbart skogsbruk – ja, vi är inte ens överens om detta idag – och utifrån detta sätta en ram för vad som är ett rimligt hållbart och klimatsäkrat virkesuttag ur våra skogar. Reservat behövs men är bara ett av flera inslag i en kostnadseffektiv politik för att säkra den biologiska mångfalden. Men för att politiken ska lyckas med att fatta dessa beslut måste beskrivning och förslag på helhetssyn tas fram.

Frikoppla skogsprogrammet

Vårt förslag är att rekonstruera det nationella skogsprogrammet till en fristående process från departementen och som rapporterar till politiken. Den övergripande visionen eller målet för det rekonstruerade programmet bör vara största möjliga bidrag från skogsnäringen till samhällets hållbarhet baserat på en helhetssyn på näringen. Och därmed också leverera största möjliga bidrag för att nå de globala målen för hållbar utveckling. Verktygen för detta är en hållbar cirkulär bioekonomi som inkluderar skogens olika ekosystemtjänster.

Om vi gemensamt kan driva utvecklingen i denna färdriktning då har denna debattrunda varit givande.