"Reformera det nationella skogsprogrammet"

SLUTREPLIK. Det nationella skogsprogrammet bör bli fristående från departementen. Det övergripande målet för det reformerade programmet bör vara största möjliga bidrag från skogsnäringen till samhällets hållbarhet, skriver Nippe Hylander och Sten B Nilsson.

Nippe Hylander
Senior Advisor Afry, f.d. adjungerad professor KTH, f.d. FOU- och miljöchef AssiDomän
Sten B Nilsson
Internationell skogskonsult och professor vid det internationella institutet för tillämpad systemanalys, IIASA i Österrike


I en debattartikel nyligen i Altinget menade vi att "bioekonomin kräver smartare nyttjande av skogen". Professor Tomas Lundmark, SLU och LRF skogsägarnas ordförande Paul Christensson har skrivit var sin replik. Vi är tacksamma för båda inläggen. Vi har en samsyn i mycket. Men vi tycker olika i annat.

Liksom Christensson utgår vi från FN:s Globala Hållbarhetsmål. Skillnaden – inte minst mot Lundmark – är att vi tycker att det svenska skogsbruket och avverkningarna måste bygga på hållbarhet och ekologisk balans. Inom den ramen ska vi så långt möjligt sträva efter hållbarheten genom huvudstrategin bioekonomi. Lundmarks svar och rapport handlar däremot mest om hans syn på bioekonomi, om hur mycket virke naturen möjligen maximalt kan pressas att producera.

Lundmark fokuserar på ökad avverkning

Vi tackar Lundmark för att han i sin replik för en längre diskussion om vad som är "överordnade mål och att skogsdebatten behöver fördjupade analyser som hanterar alla mål (helheten, vårt förtydligande)". Han säger vidare att forskningen kan bidra med olika typer av kunskap och beslutsstöd för detta. Vi håller helt med och stödjer detta på det varmaste. Även om han i sin rapport och sin replik faktiskt tar upp målkonflikter och avvägningar så är det helt dominerande huvudbudskapet att vi måste öka tillväxt och avverkningar.

Problemet med Lundmarks rapport "Skogen räcker inte" är att han undviker att göra just vad han anser behöver göras. Rapporten handlar knappast om andra lösningar än ökat virkesuttag. Han skriver mest om avverkningsberäkningar, råvaruförbrukning, export av skogsindustriprodukter, framtida råvarubehov, den nya skogsindustrin, balans av utbud och efterfrågan på virke, utökade avverkningar i fjällnära skogsbruk med trakthyggesbruk (utan att beakta att hans forskarkollegor ungefär samtidigt publicerade en rapport om att de fjällnära skogarna utgör unika möjligheter för bevarande av mångfald, ekologisk integritet och skapa resilient kapacitet mot klimatförändringar, B.G. Jonsson et al, Forests 2019,10).

Alltför ensidigt av Lundmark

Vi tycker Lundmark driver ett överordnat samhällsmål alltför ensidigt. Han grundar sina analyser på de färdplaner som tagits fram inom Fossilfritt Sverige och hävdar att av klimatskäl måste skogstillväxten och avverkningarna öka. Ingen av de färdplaner Lundmark hänvisar till har till syfte att öka kolinlagringen i landskapet utan handlar bara om att ta ut mer virkesråvara.

Visst, Lundmark diskuterar naturvårdshänsyn men tycks likställa miljöhänsyn med större reservatsarealer och starka begränsningar av det möjliga virkesuttaget. Reservatsbildning är emellertid bara ett instrument av flera för att säkra den biologiska mångfalden. Lika viktigt och mindre negativt för det möjliga virkesuttaget är att naturanpassa skogsbruket över produktionsskogen som inte behöver omfattas av något skydd. Genom en samverkan av reservat och anpassad skötsel av produktionsskogen kan mångfalden säkras utan dramatiska effekter på virkesuttaget.

Bolagen måste förhålla sig till detta

Det finns helt färska analyser av hur den svenska skogliga bioekonomin har utvecklats hittills (K. Fischer et al). Man drar två slutsatser:
1) att bioekonomin har allmänt drivit på ett virkesproducerande perspektiv
2) att den medfört en marginalisering av värden och intressen som ligger utanför den traditionella skogsnäringen.

Och när vi nu ser hur stora globala företag inklusive svenska lägger allt större vikt vid dessa i sina krav på leverantörer inte minst av skogsprodukter så måste svenska skogsbolag kommersiellt förhålla sig till detta oavsett om vi själva tycker att vi har ett ansvarsfullt skogsbruk. Så var det när skogscertifieringar började införas – och accepteras för att det blev kundkrav – för över 20 år sedan och det är likadant idag. Med det kom vi en bra bit på väg mot mer hänsynsfullt skogsbruk men potentiella målkonflikter måste fortsatt hanteras.

Vem har tolkningsföreträdet enligt LRF?

Vi är också tacksamma för Paul Christenssons replik och att också han lyfter samma dilemma samt i sak stöder våra identifierade så kallade felslut. Christensson säger att skogsägarrörelsen har under de senaste 25 åren drivit och driver en offensiv utveckling av det långsiktigt hållbara skogsbruket. Det är nog så. Men i praktiken har man följt den så kallade ekomodernismen där ekonomin sitter i förarsätet. Han ifrågasätter vem som har tolkningsföreträde beträffande miljöhänsynen – men preciserar inte. Ägare? Skogsstyrelsen? Eller certifieringsorganen?

Vår syn är att den bästa balansen mellan virkesproduktion och naturvård måste baseras på beprövad vetenskap. Merparten av forskarkåren är överens om att skogsbrukets olika former – skydd, hänsyn, vård, avverkning – måste beskrivas på landskapsnivå och inte som nu kort och gott beslutas på bestånds-/ägarnivå. Vi tycker – liksom Lundmark – att balansen mellan målen är i grunden en fråga om värderingar och därmed en politisk fråga.

Dags för politiken att ta beslut

Politikerna måste kliva fram och besluta om hur vi ska klara våra nationella och internationella åtaganden för vad som är ett hållbart skogsbruk – ja, vi är inte ens överens om detta idag – och utifrån detta sätta en ram för vad som är ett rimligt hållbart och klimatsäkrat virkesuttag ur våra skogar. Reservat behövs men är bara ett av flera inslag i en kostnadseffektiv politik för att säkra den biologiska mångfalden. Men för att politiken ska lyckas med att fatta dessa beslut måste beskrivning och förslag på helhetssyn tas fram.

Frikoppla skogsprogrammet

Vårt förslag är att rekonstruera det nationella skogsprogrammet till en fristående process från departementen och som rapporterar till politiken. Den övergripande visionen eller målet för det rekonstruerade programmet bör vara största möjliga bidrag från skogsnäringen till samhällets hållbarhet baserat på en helhetssyn på näringen. Och därmed också leverera största möjliga bidrag för att nå de globala målen för hållbar utveckling. Verktygen för detta är en hållbar cirkulär bioekonomi som inkluderar skogens olika ekosystemtjänster.

Om vi gemensamt kan driva utvecklingen i denna färdriktning då har denna debattrunda varit givande.

Forrige artikel Debatt: Statlig inblandning – en förutsättning för ett fossilfritt flyg Debatt: Statlig inblandning – en förutsättning för ett fossilfritt flyg Næste artikel Friskolornas riksförbund: Fokus inställt på att svälta ut populära skolor Friskolornas riksförbund: Fokus inställt på att svälta ut populära skolor
  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare och skogsägare

    Skapa tillväxt av variationen i skogsbruket genom Riksdagens frihetsmodell.

    Är ägarna, Skogstyrelsen, länsstyrelserna, Naturvårdsverket eller FSCs certifieringsprogram bäst på att skapa variation i skogsbruket? Eller är det ytterligare en instans det sk Skogsprogrammet. Vem avgör vad som är rätt och vem skall bedriva skogsbruket?
    När 1979 års skogsvårdslag utvärderades dömdes myndighetsstyrningen ut. Riksdagen beslutade istället 1994 om en frihetsmodell. Den har varit framgångsrik. Efter 10 år utvärderades frihetsmodellen och visade på klara framsteg i miljöhänsynen. Samtidigt dömdes länsstyrelsernas och Naturvårdsverkets älgförvaltning ut. Trots det har den inte ändrats utan viltskadorna är värre än någonsin. Låt oss konstatera att myndigheterna saknar förmåga att styra skogsbruk och viltförvaltning.

    Riksdagens frihetsmodell går däremot att utveckla. Lägg hela ansvaret på skogsägaren och avreglera alla ingrepp i förvaltningen , såsom viltförvaltning, ädellövlag, nyckelbiotoper mm. Det som gör "frihetsmodellen" överlägsen är att den låter varje ägarkategori utveckla sitt skogsbruk efter eget huvud.

    Vill staten ha reservat har staten redan 10 miljoner ha att ta av. Det saknas motiv och laglig rätt att konfiskera privat mark innan statens egen mark utnyttjats till fullo. Det förs idag ingen diskussion om hur statens mark skall utnyttjas än mindre finns det en plan. Vad sysslar Näringsdepartementet med?

    Vill skogsindustrin marknadsföra virke efter den certifieringsmodell de och FSC hittat på finns heller inga hinder. Det finns ingen regel som säger att varenda leverantör måste certifiera sitt skogsbruk, bara att en viss del av den totala arealen som utnyttjas måste vara certifierad t ex genom olika avsättningar. Skogsbolagen kan lätt avsätta miljontals ha för att certifiera både det virke de själva avverkar och det virke de köper.

    De enskilda skogsägarna har redan det mest varierade skogsbruket och det finns inget som säger att det skall minska vid en avreglering, snarare tvärtom. Det beror på att endast 10 % av de enskilda skogsägarna är omedelbart beroende av virkesinkomsterna. De flesta har alldeles egna idéer om hur de vill sköta sin skog. Det passar inte ihop med statens och skogsindustrins standardiserade industriskogsbruk. Staten och skogsindustrin måste sluta upp med att snylta på de små skogsägarnas insatser och använda sin egen mark.

    Statsbyråkratin och de statsfinansierade lobbyorganisationerna Naturskyddsföreningen och WWF och skogsindustrin låter mätmetoden ta över förståndet. De vill ha arealer som de kan peka på som avsatta och bedriva industriskogsbruk på resten. I Riksdagens "frihetsmodell" gör istället Riksskogstaxeringen inventeringen och redovisar på ett objektivt sätt utvecklingen i skogen.

    Behövs ytterligare ett Skogsprogram med oklara drivkrafter och ansvar? Nej vi har fått nog av ansvarsbefriade byråkraters olika påhitt och vägran att ta ansvar. Avreglera och strama upp lagstiftningen så att myndighetsutövning utan stöd i Riksdagen stoppas. Slå vakt om Riksdagens "frihetsmodell". Den har hittills visat sig framgångsrik och har fortsatta utvecklingsmöjligheter för olika ägargrupper.

  • Rapportera

    Sverker Liden · Jägmästare och skogsägare

    Skogsprogrammet är ett sätt att koppla bort Riksdagen från politiska beslut.

    Det finns ett medvetet arbete på att koppla bort Riksdagen från politiska beslut, att göra statsbyråkratin och dess lobbygrupper oberoende av en obekväm riksdagsmajoritet. För det behövs ett antal från riksdagen fristående organ som kan drivas av statsbyråkratin, lobbygrupper och företag med intresse av att utnyttja offentliga institutioner i sin affärsverksamhet.

    Finansiering kan fås direkt från myndigheter genom oklara regler för hur skattebetalarnas pengar får användas eller via donationer från stiftelser, statligt beslutade avgifter som tar vägen över statskassan innan de hamnar hos lobbygrupper.. Exempel är Naturvårdsverkets samröre med Naturskyddsföreningen, SIDAs utbetalningar av miljardbelopp till Naturskyddsföreningen, WWF, m fl., samt den statliga jaktavgiften som delas ut till jägarorganisationerna utan upphandling

    Problemet med organisationer utan klara ansvarsförhållanden kommer när de börjar låtsas att de är myndigheter - att de har ett "allmänt uppdrag". Ett par exempel i skogsbruket är älgförvaltningen och Biometrias kartläggning av privata vägar samt deras säkerhetsanordningar.

    När jag överklagade ett skyddsjaktärende - älgen betade ner min tallskog - försökte jag reda ut vem som egentligen har ansvaret i älgförvaltningen. Inblandade instanser förutom markägaren är älgskötselområdet, älgförvaltningsgruppen, länsviltnämnden, länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Därefter kommer räckan av instanser i förvaltningsdomstolarna. Älgförvaltningen är en av statsförvaltningens mest komplicerade organisationer och dess misskötsel kostar minst 20 miljarder kr årligen. När jag riktade ett antal frågor till de inblandade vägrade samtliga att svara. Naturvårdsverket framhöll att man inte svarar på frågor om man inte åläggs det av domstol. Varför vägrade man att svara? Jo då hade det stått klart att allt var bara ett spektakel för att ta ifrån markägaren bestämmanderätten över jakten. Precis som tidigare är det länsstyrelsen som bestämmer och har ansvaret för förstörelsen av skogen. Det får kosta 20 miljarder och mycket allvarliga skador på skogens mångfald bara nöjesjägarna blir nöjda.

    Avsikten med hela organisationen är att förminska markägarens rättigheter men hävda att han ändå har hela ansvaret. Det syftar även Skogsprogrammet till. Man låtsas att man är en myndighet som beslutar olika saker men i realiteten är det bara en samling ansvarsbefriade byråkrater som tycker till utan att behöva ta ansvar för sina beslut. Notan skickas till skogsägarna. Måtte Riksdagen befria oss från sådana spektakel.


Överblick: Saco säger ja och Preem satsar på rapsolja

Överblick: Saco säger ja och Preem satsar på rapsolja

ÖVERBLICK. Folkhälsomyndigheten vill isolera demenssjuka med covid-19 och regeringen inför 50-gräns på nattklubbar. Preem satsar på rapsolja och socialnämnden i Norrköping kommun ska brottsutredas om Lilla hjärtat. Läs Altingets nyhetsöverblick.