Analys av 
Sanna Rayman

Rayman: En svensk tiger - en stridslysten kissekatt

ANALYS. En svensk tiger må ha som syfte att uppmana folk till tystnad, men tystlåtenhet är kanske inte främst vad som har präglat den blågulrandiga tigern och dess upphovsrättsliga ägare Beredskapsmuseet genom åren. Många tvister och gräl har det blivit.

Foto: Vidar Ruud/TT
Sanna Rayman

Bilden En svensk tiger ritades av Bertil Almqvist, skapare av bland annat barnböckerna Barna Hedenhös. Han skapade bilden i samband med en kampanj som Statens Informationsstyrelse drev under Andra världskriget.

Beredskapsmuseet och Försvarsmakten krigade i tio år

Mellan 1997 och 2007, tvistade Beredskapsmuseet och Försvarsmakten om denna tiger och relationen mellan det privata museet och staten var inflammerad även efteråt. 2010 stred exempelvis Statens försvarshistoriska museer med Beredskapsmuseet om ägandet av ett antal vapen i museets samlingar.

Tigertvisten mellan Försvarsmakten och Beredskapsmuseet var dock någorlunda begriplig eftersom det då handlade om huruvida Försvarsmakten hade rätt att använda tigern som varumärke och symbol för Säkerhetstjänsten/MUST, vilket man under många år gjorde. Den diskussionen rör en renodlad rättighet till en oförvanskad bild och vem som, typ, ska få sälja muggarna med den på.

Region Skåne och Aron Flam

Men de diskussioner som poppat upp under året är inte alls lika begripliga, utan tyder mer på att Beredskapsmuseet fått smak för tvist.

Det måste anses vara ett underbetyg åt Sveriges samlade satirikerkår genom åren att ingen petat upp högerarmen på tigerkissen förut.

Det började i Skåne, där regionen tidigare i vår i en pastisch på tigern delade en kampanjbild föreställande en blågulrandig tvättbjörn med uppmaningar att tvätta händerna i coronatider. Beredskapsmuseet var inte roade, utan uppmanade regionen att hitta på något eget

Deras advokat Marie Andrée, som även är museets grundare, förklarade att "Det är kris nu, men inte krig, och man får inte lov att ändra bilden."

Kritik förekom mot museets agerande redan då, men Andrée slog den ifrån sig:

– Bilden har en gigantisk sprängkraft, har man sett den en gång känner man igen den för alltid. Det är Sveriges mest kända bild. Skulle de ha sagt samma sak om den användes i ”fel” sammanhang – ska vi bjuda på det också?

Vad måste man bjuda på?

Det är det som är frågan, nu också. När måste man "bjuda" på verk, i vilka sammanhang och hur mycket?

Om ambitionen att få folk att tvätta händerna är tämligen okontroversiell, så kanske en bok av komikern och samhällsdebattören Aron Flam kan anses lite mer brännande, åtminstone på en del håll. Och nu är det hans satir på nämnda tiger (som i Flams tappning heilar och bär armbindel med hakkors) som Beredskapsmuseet fäktas mot. Så mycket att man polisanmält, vilket har lett till att polisen beslagtagit böckerna.

Bilden En svensk tiger är ikonisk. Vi pratar inte om en bortglömd snart 70 år gammal teckning som någon grävt fram ur dammiga arkiv, utan om något som snart sagt varje medborgare känner igen. Almqvists tiger hör tveklöst till vårt kulturella arv och den väcker fortfarande samtal om vår historia. Det uppseendeväckande med Aron Flams satiriska tiger är nästan inte att den görs, utan att det inte skett hittills. Det måste anses vara ett underbetyg åt Sveriges samlade satirikerkår genom åren att ingen petat upp högerarmen på tigerkissen förut.

Men tveklöst är det skillnad på den tvist som Beredskapsmuseet drog igång på 90-talet och den man sätter i rullning nu. Det är stor skillnad på ren varumärkesanvändning och huruvida yttrandefriheten ska omfatta möjligheten att begå satir. 

Satir kräver kontext

Givet tigerns ikonstatus är argument av typen "hitta på något själv", vilket Region Skåne uppmanades göra, inte nödvändigtvis en relevant invändning. Om syftet med en bildpastisch är att koppla bakåt i tiden och skapa en kontext så handlar det inte längre om att sno ett varumärke, utan att man vidareutvecklar ett verk från ett annat, bygger broar från ett budskap till ett annat. Så kan man definitivt läsa tvättbjörnen.

I exemplet Flam är kopplingen mellan satirbilden och bokens poäng så tydlig att jag knappast behöver förklara. Det hade också varit fullständigt meningslöst om han satt ett annat heilande djur på omslaget.

Pippirulls komiska effekt

En relevant parallell kan dras till Pippirull och tvisten om deras satir på Alfons Åberg. 2005 slog Högsta Domstolen fast att även om författaren Gunilla Bergström har upphovsrätten till Alfons, innebär det inte att hon i varje givet läge kan bestämma vad andra får säga och göra om Alfons.

Satirprogrammet Pippirull hade gjort en tämligen grov satir som lekte med det faktum att Alfons på danska betyder hallick, och Bergström krävde skadestånd, vilket hon inte fick. HD ansåg istället att satiren, som sändes i Sveriges Radio, var fullt laglig: 

"Att barnboksfiguren Alfons placeras i ett oväntat sammanhang med narkotikamissbruk och kriminalitet har uppenbarligen velat framkalla en komisk och överraskande effekt och programinslaget blir följaktligen ett självständigt verk", menade HD och friade.

Har komikern Aron Flam velat framkalla en komisk och överraskande effekt med sin heilande tiger? Den knäckfrågan ter sig kanske inte supersvår att besvara. 


E-postPolitik på allvar

Få GRATIS nyheter och en daglig politisk överblick från Altinget

0:000:00