Orimligt att katter behandlas så mycket bättre än grisar

Jordbruksverkets nya förslag till regler för sällskapsdjur blottlägger en slående motsägelse i svensk djurskyddslagstiftning. Enligt föreskrifterna ska marsvin ha minst en kvadratmeter per djur vid grupphållning, medan grisar i lantbruket ofta får mindre utrymme trots att de kan väga 100 gånger mer. Hundar och katter omfattas av noggranna bestämmelser om daglig tillsyn och stimulans, samtidigt som miljontals sönderavlade hönor trängs i trånga, stinkande hangarer.

Lantbruksdjur utsätts för systematiskt lidande

Denna paradox avslöjar det fundamentala problemet med vår nuvarande djurskyddslag, som bygger på principer från 1988-lagstiftningen där Astrid Lindgrens engagemang spelade en nyckelroll. Bakom lagstiftningens fasad döljer sig en väldokumenterad verklighet där lantbruksdjur systematiskt utsätts för lidande i industriell skala. Lindgren, med sin djupa omsorg om djur, skulle utan tvekan ha fördömt denna uppenbara dubbelmoral.

När man granskar djurskyddslagen närmare framträder den främst som ett juridiskt ramverk som skyddar djurindustrins intressen, inte de djur lagen påstår sig värna. Genom att skapa en illusion av höga standarder har regelverket i praktiken legitimerat industriella produktionsmetoder där miljontals djur årligen utsätts för betydande lidande. Klyftan mellan lagens välformulerade krav och produktionsdjurens verkliga livsvillkor utgör ett tydligt bevis för denna slutsats.

Trots att djurskyddslagen uttryckligen kräver att djur ska kunna utöva naturliga beteenden, förnekas de systematiskt denna möjlighet i dagens produktionssystem. Tio grisar trängs i nerbajsade betongboxar på nio kvadratmeter – mindre än en kvadratmeter per djur – en bråkdel av det utrymme som är nödvändigt för deras naturliga beteendemönster. Medan kattägare riskerar böter om deras husdjur utsätts för lidande, lever miljontals hönor utan möjlighet att springa, söka föda eller bada i sand. Många produktionsdjur ser aldrig dagsljus eller kommer utomhus under hela sin livstid. Dessa förhållanden strider direkt mot vetenskapliga rön om djurs grundläggande behov.

Grisar utsätts för djurplågeri

Djurskyddslagen förbjuder uttryckligen avel som orsakar lidande. Ändå leder turbokycklingarnas onaturligt snabba tillväxt till smärtsamma ben- och ledproblem. Detta resulterar i att många blir halta och får svårt att gå. Enligt Jordbruksverket drabbas årligen 19 procent av svenska mjölkkor av smärtsamma juverinflammationer, mastit. Samtidigt skulle en hunduppfödare som avsiktligt avlade på egenskaper som orsakar liknande hälsoproblem riskera åtal för djurplågeri. Dessa hälsoproblem är inte slumpmässiga utan förutsägbara följder av avelsprogram inriktade på maximal produktion, på bekostnad av djurens hälsa och välbefinnande.

Medan kattägare riskerar böter om deras husdjur utsätts för lidande, lever miljontals hönor utan möjlighet att springa, söka föda eller bada i sand.

Lagen utlovar skydd mot ”onödigt lidande” vid slakt, men godkänner samtidigt bedövningsmetoder som koldioxidgasning för grisar – en metod där forskning visar att djuren upplever stark ångest och rädsla innan de förlorar medvetandet. Den accepterar också långa transporter till slakterier där många djur dör eller utsätts för betydande perioder av stress och rädsla innan de dödas. Om en hundägare skulle utsätta sitt djur för samma transportförhållanden som är standard för grisar och kor, skulle detta omedelbart klassificeras som djurplågeri.

”Djurskyddslagen legitimerar lidande”

Det tydligaste beviset på lagens misslyckande är den slående skillnaden i hur vi behandlar olika djurkategorier. En jämförelse visar att förhållanden som är lagliga för lantbruksdjur skulle, om de tillämpades på sällskapsdjur som hundar och katter, utan tvekan betraktas som djurplågeri enligt samma lag. En kattägare som håller sin katt instängd i ett utrymme motsvarande de minimimått som tillåts för en gris skulle omedelbart få djuret omhändertaget, medan samma förhållanden är helt lagliga inom produktionsdjurhållningen. Denna grundläggande motsägelse avslöjar hur djurskyddslagen stödjer ett system där vissa djurs lidande accepteras av rent ekonomiska skäl.

Djurskyddslagen legitimerar lidande. Den bör ersättas med en djurskyddsförordning kopplad till Brottsbalkens djurplågeribestämmelser, med straff upp till två års fängelse för överträdelser. Bara då kan vi tvinga fram en djurhållning som respekterar djur som kännande varelser, inte produktionsenheter. Som Paul McCartney sa: ”Om slakterierna hade glasväggar skulle alla bli vegetarianer.” Det är dags att riva murarna.