Orättvist att det är lättare att få personlig assistans i Jämtland än Stockholms län

Vårdföretagarna granskade i våras de stora regionala skillnader som finns inom personlig assistans beslutad av Försäkringskassan. Vi kunde då konstatera att det är dubbelt så hög andel norrbottningar som har rätt till personlig assistans jämfört med andelen hallänningar.

Stora geografiska skillnader

När Vårdföretagarna efterlyste en analys från Försäkringskassan så fanns det ingen. Från Försäkringskassans håll sades det att en möjlig förklaring var att skillnaden kunde balanseras upp av andra insatser inom LSS från kommunernas sida. I den senaste Assistansbarometern kunde Vårdföretagarna konstatera att det inte finns någon sådan koppling.

Den utjämnande effekt som man skulle kunna tänka sig borde finnas – finns alltså inte. Det är mycket stor skillnad mellan exempelvis Stockholms län och Jämtland. Det är nästan dubbelt så stor chans för en person med stora funktionsnedsättningar att få hjälp med antingen statligt eller kommunalt beslutad personlig assistans eller LSS-boende om man är boende i Jämtland än i Stockholms län. I dag har personer med stora funktionsnedsättningar alltså olika stor rätt till hjälp beroende på var i landet de bor. Det är orimligt ur ett likabehandlingsperspektiv.

Staten har en skyldighet att se till att invånarna behandlas likvärdigt oavsett om man har en allvarlig funktionsnedsättning eller inte.

I våras kunde vi konstatera att dubbelt så hög andel av befolkningen i Norrbotten fick rätt till statlig assistans jämfört med Halland. Vi kan nu konstatera att Halland totalt sett är näst sämst efter Stockholm. Och Norrbotten ligger nära toppen. Återigen – någon utjämnande effekt mellan statens och kommunernas ansvar finns inte.

En fördjupad analys saknas

Eftersom det vore osannolikt att det finns dubbelt så hög andel personer med stora funktionsnedsättningar i Norrbotten eller Jämtland som i Stockholm/Halland måste vi anta att rätten till hjälp och stöd är kraftigt snedfördelad. Det är orimligt. Staten har en skyldighet att se till att invånarna behandlas likvärdigt oavsett om man har en allvarlig funktionsnedsättning eller inte.

Under de tio senaste åren har många personer som haft rätt till personlig assistans beslutad av Försäkringskassan blivit av med den på grund av att myndigheten har ändrat uppfattning om vad som är grundläggande behov. Under en tid kunde man se en ökning av kommunalt beslutad personlig assistans, som delvis kunde kompensera för det minskande antalet med assistans från Försäkringskassan. Men denna uppgång har vänt och i stället har antalet individer med kommunalt beslutad assistans sjunkit kraftigt de senaste åren.

Vårdföretagarna kommer med utgångspunkt från detta begära att Försäkringskassan gör en fördjupad analys varför de geografiska skillnaderna är så stora och vad man avser att göra för att minska skillnaderna. En tydlig hjälp på vägen vore ett införande av ett samlat, statligt huvudmannaskap, något som finns färdigutrett och ligger i en byrålåda på Regeringskansliet. Förslaget behöver bli verklighet snarast.

Försäkringskassan behöver ge svar

Samtidigt behöver vi fler svar. Vad har egentligen hänt med alla de tusentals individer som blivit av med sin personliga assistans de senaste tio åren? För uppenbarligen har man inte alltid fått annan lämplig hjälp. En funktionsnedsättning försvinner inte av sig själv och behoven kvarstår. Och vad gör Sveriges kommuner och regioner för att motverka de mycket stora skillnaderna som finns? Det kommunala självstyret i all ära, men lagstiftningen inom LSS är densamma för samtliga kommuner.

Vårdföretagarnas medlemmar tillhandahåller en stor andel av all omsorg som bedrivs inom LSS-området. Det gör man med stolthet. Men det finns en frustration över att det finns så stora skillnader i behandling av våra brukare över landet.

Likabehandlingsprincipen är viktig för att medborgarna ska känna sig trygga med att samhället behandlar alla människor på samma sätt. Att ha oförklarligt stora skillnader i beslutsfattande – oavsett om det handlar om geografi eller exempelvis kön – måste utredas och åtgärdas.